måndag 10 mars 2008

Då domen föll...

... så satt vi där. Som två förskrämda stackare så satt vi på varsin stol och höll varann i handen. Hårt.

Läkaren satt mitt emot oss... i ett kalt undersökningsrum på geriatriken.

Jag visste ju redan innan... och var skräckslagen inför det som skulle komma. HUR skulle han ta det? HUR skulle han reagera? VAD skulle han säga? Jag minns fortfarande hur torr jag var i munnen... hur jag hela tiden sneglade på honom... hur jag tittade på läkaren... och allra allra mest så minns jag hur jag hade förberett mig... veckor i förväg... för att ta emot honom när han fick beskedet. Det besked som skulle ta hela hans värld ifrån honom...

Han visste ingenting innan.... men var rädd ändå! Anade han någonting? Misstänkte han att det kunde vara samma sjukdom som hans pappa hade... denna fruktansvärda och helvetiska sjukdom som nu också drabbat honom? Jag tror inte det... eller jag känns ganska säker på att han inte förstod... inte då. Ett symptom när man har stora frontallobsskador är att man inte har någon sjukdomsinsikt alls... han hade hittills aldrig insett att när det gick fel, att han blev arg, misstänksam, kall.... att det berodde på att det var något som var fel med honom. Å när något hände... så hade han ändå glömt bort det efter en stund!
Nu satt han bredvid mig... rädd för läkare... spänd och nervös...


Han hade gjort många många undersökningar från det att vi fick den första kallelsen till geriatriken. Många röntgenundersökningar och prover av olika slag. Man sa att då han var så ung, så ville man ha en så säker diagnos som bara var möjligt. Han avskydde varenda gång vi skulle åka iväg för något prov... "vad ska det vara nödvändigt för" eller "det är väl inget fel på mig", var två kommentarer som han ofta använde. Han var både nervös, arg och ibland ganska otrevlig när jag berättade att vi skulle iväg på någon sådan undersökning... och jag peppade och ljög... eller förskönade verkligheten så gott jag bara nånsin kunde. Fast jag visste ju...
Sen... när undersökningen var över så var han på ett strålande humör, och efter en stund så hade han glömt bort alltihopa.
Så när vi i det läget satt hos läkaren för att få hans dom... så minns han inte en enda av alla de undersökningar som han hade gjort innan!


"JA, DET ÄR JU SÅ ATT DU HAR FÅTT ALZHEIMER".... började läkaren.

"Jaha" svarade han uttryckslöst. Inte frågande eller förvånande... bara ett enkelt "jaha" som om han nyss hade fått veta vad det var för väder ute. I det läget kunde jag inte bedöma om han förstod vad hon sa... verkligen förstod... eller om han gömde sin reaktion bakom sin alltid så starka mask.

Sen minns jag inte mer så ordagrant vad läkaren sa... förutom att hon pratade om alla undersökningar som hade lett fram till detta resultat, att han nu skulle få bromsmediciner, att han skulle bli fortsatt sjukskriven, det kunde bli svårt att köra bil...

Jag höll hela tiden blicken på honom... och när hon sa det där om att köra bil, då såg jag att han reagerade..

"Får jag behålla körkortet?" frågade han.. och nu hörde jag rädslan i rösten. För det visste jag... körkortet... bilen... det var ju det allra allra viktigaste för honom... och speciellt nu...

"Ja, tills vidare går det bra" svarade hon lite diplomatiskt. (Han fick behålla det ca ett halvår... då kom det ett brev från läkaren, att han inte fick köra längre.... och lika tacksam var jag för det. För jag såg ju... att någon bilförare var han ju inte längre... trots att han hade kört allt på två hjul, sedan han fyllde sju år... så ramlade det bort alltmer nu!) Han tog det mycket hårt!


Till slut fick vi ett recept i handen... och bödeln gick! (Ja, jag vet... fel ord... men lite så kändes det just då!)

Vi gick tysta ut från geriatriken... jag sa inte så mycket just då, för jag ville se om han skulle visa någon reaktion på att han hade förstått.
När vi kom till parkeringen så sa han: "Ja, det är väl lika bra att ta bilen och köra åt helvete då"! Då förstod jag att än om han inte förstod vidden av det hela... så hade domen... den slutgiltiga domen fått ett fäste någonstans inom honom....
Då drog jag ett djupt andetag... och sen... blev det en hel lång eftermiddag med pepp... mycket mycket pepp... hans tårar på kvällen... vi låg nära tillsammans på sängen... han grät... och då... och jag ska aldrig någonsin skryta över någonting jag gjort i livet... men det... jag säger bara det: "TACK GUD, för att du gav mig den starkaste styrka jag någonsin ägt... och att jag kunde förmedla den till honom... tack snälla snälla Gud för det! Det var bara så mycket kärlek.. och så mycket mycket sorg den kvällen..!

O Gud, jag kan också tacka för alla de gånger som du gav mig den styrkan sen... att vara stark för honom...

9 kommentarer:

Christina sa...

När allt känns mörkt och hemskt så får vi kraft någonstans ifrån, ibland kan man förundras över hur mycket vi står pall.

Vill bara krama om dig idag vännen och hoppas att dagen blir snäll för dig och Carolina.
Kramkram

Anonym sa...

Jag har försökt förstå hur tungt du haft/har det, men inser att det omöjligt går att sätta sig in i din fruktansvärda situation.
Bara du och andra anhöriga som går igenom samma trauma, samma helvete kan veta och förstå hur det är.

Så lång tid, med så tung börda, kan knäcka även den starkaste!

Jag förundras över din otroliga styrka, och kan bara beundra hur tåligt du uthärdar.

Om jag hade något att ge dig skulle jag göra det, men kan bara sända de allra varmaste kramar i cyberspace!

Anonym sa...

*Kramar om* länge..länge.....

Anonym sa...

Tack för din kommentar hos mig och tack för att du berättade hur det var "i början". Oj, vad svårt det måste ha varit! Och vara! En fråga till, svara bara om du vill: vet man varför S-E fick frontallobsskador? Är det så att sjukdomen sätter sig i vissa delar av hjärnan eller kommer sig skadorna av något annat? Jag vill inte verka nyfiken, men jag är intresserad så om du vill berätta är jag tacksam. Så mycket okunnighet har vi ofta, och det man är okunnig om är man också rädd för. Tänk vilken bok du kan skriva Elisabeth, om detta..Din blogg är ju som en bok, en resa genom er tid tillsammans med den där objudne gästen som kom in och tog över. Men ditt liv tar gästen inte över, kom ihåg det. Ditt och Carolinas liv finns kvar, långa och rika. Annorlunda än du tänkt att de skulle bli, men ändå. Jag tänker ibland när jag möter människor i stor sorg, oftast är det ju i samband med dödsfall, att jag hoppas och ber att de ska få leva resten av sina liv helt och fullt - så smånigom. För sin egen skull och för den de sörjer. Den som gått bort skulle ju inget annat önska; än att den som blir kvar lever ett rikt liv. Men dit kan vägen vara lång och svår. Jag tror att du kommer dit, och jag hoppas att du på vägen dit känner dig buren - trots allt. Jag tycker du ska vara stolt över dig själv, du är ju så kärleksfull och har varit och är ett sådant stöd som var och en av oss hoppas att vi ska ha när vi blir sjuka. Jag minns att du klandrat dig själv när tålamodet brustit, men vi är "bara" människor du vet. Och det är inte BARA!

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Tack. Tack för att jag fick läsa. Så oerhört ledsamt och tragiskt detta är.
Om SE förstod lite då, så tror jag inte att han förstod vidden av sin sjukdom.
Du har varit så stark, redan då de små sjukdomstecknen började på SE. Du har förstått hur mycket SE har kunnat ta in och hantera, du har vägt dina ord till honom innan du sagt dem. En sådan kärlek du visat till din man är guld värt.
Vi kan inte vrida klockan tillbaka hur gärna vi än vill. Men att visa, vårda, och handla i kärlek så som du gjort och gör är starkt och mycket fint. Min största och varmaste kram ger jag till dig idag. Än en gång. Tack.
Kram Nalle

Kajsa sa...

Kram!!!

Anonym sa...

Du delar med dig av dina erfarenheter, tankar och känslor på ett sätt som berör mig så djupt Elisabeth. Ifall jag någon gång drabbas av att en nära vän eller anhörig blir sjuk liksom S-E, då skulle jag vilja ha varenda ord som du skrivit på dne här bloggen, att luta mig mot, att läsa som tröst. Det du skriver är viktigt, och du skriver med sån innerlighet att det förtjänas att läsas och uppskattas av många.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur den relation och minnen man har tillsammanms med någon... bara försvinner. Visst har man själv kvar dem, men hur ont kan det inte göra ifall det inte finns någon som också minns? DEt måste verkligen kännas som den yttersta ensamheten. Och jag är så jävla ledsen för din skull. Och jag hatar när folk jag bryr mig om far illa.

Du är viktig för mig Elisbaeth. Dina ord är viktiga. De ger mig perspektiv på livet. Jag är inte i samma situation, men jag är ändå tacksam för att du delar med dig. För framtiden. Jag vet inte vad som händer då. Kanske är det min pappa nästa gång... Jag blir gråtfärdig av bara tanken.

Jag skulle vilja ha en bok, med alla dina inlägg här från bloggen. För du kan få mig att gråta. (jag gråter nu). Och ibland behöver man gråta. För mig är det enklare att börja gråta åt andras elände än mitt eget, trots att så mycket gråt ligger inom mig.

Tack för allt du skriver. DEt spelar roll.

Musikanta sa...

Jag håller med Annebelle om att du borde samla ihop alla dina inlägg och eventuella kommentarer till en bok så småningom. Den skulle säkert bli en hjälp och tröst till många som råkat in i samma situation som du. Jag tänker ofta på dig och hoppas att du snart får uppleva lite ljus i den mörka tunnel som du nu befinner dig i. Många kramar till dig och din dotter.

Gisan sa...

Jag är så helvetiskt arg på "det" som gör att du måste genomlida detta helvete. Samtidigt är jag dig evigt tacksam att du delar med dig. Du hjälper mig och garanterat många med mig i kontakten med den anhörig som har fått diagnosen.
Det du skriver om körkortet känner jag är en "konflikt" som är nära nu. Jag vill inte att mamma blir utan körkort. det ger henne en sån frihet. Men det är en risk både för henne och medtrafikanter. Kramar...