onsdag 26 mars 2008

När jag skriver...

... att jag funderar på att sluta skriva, så är det så det känns!
Jag går till mig själv lite, och tänker... att om jag skulle befinna mig mitt i livets solsken hur roligt skulle det då vara att gå och hälsa på någon som bara har det eländigt? Hela tiden!! Jag blir helt enkelt så trött på hur vi har det...

Varför skriver jag? Ja, jag har skrivit det förut... jag skriver för min egen skull! För jag inser att det kommer en tid då vi kanske måste vända tillbaka hit... då vi kanske kan bearbeta den sorg vi nu bara försöker att ta oss igenom. Nu kan vi knappt bearbeta någonting, tycker jag... vi bara kämpar för att överleva.
Då... därborta i framtiden... då vill jag läsa om det som tog oss framåt. Det som fick oss att orka... det som fick oss att överleva... men då måste jag ju ha ljusglimtar att skriva om också! Och dom där ljusglimtarna växer inte på träden ljust nu, kan jag säga.... det är väl därför jag tycker det känns lite meningslöst att skriva.

Jag försöker verkligen att hitta dom där ljusglimtarna nu...

Idag hade jag en diskussion med Carolina om det här. Hon tycker att det är mycket lättare att skriva om elände än om det som är roligt! Kanske är det något som har med åldern att göra... ni vet, hjärta och smärta när man är tonåring!

Men sen... något som jag inte hade räknat med när jag började skriva... det var alla vackra själar jag skulle få möta här! NI.... ni alla som följer min resa... som kommer med stöd och uppmuntran... skickar en blomma.... kort.... vackra saker... varma ord... bärande omtanke... ja, jag måste säga... att aldrig aldrig under mitt 47-åriga liv har jag mött så många vackra människor! Och ärligt... jag vet inte en endaste natt som jag inte har pratat med Gud och sagt: "Gode Gud, låt dom alla känna... precis just nu... hur betydelsefulla dom är! Att just deras omtanke bär någon så mycket nu..."!
Så jag hoppas min bön har gått fram... tilll er alla!

Tack för att ni finns... ni är ljusglimtar för mig!

(Men en annan ljusglimt också idag... jag ska strax gå iväg och fika med en vän. En vän som gör samma resa som jag... )

22 kommentarer:

Anonym sa...

Älskade Elisabeth.... Jag förstår din känsla. Jag funderar också väldigt ofta i samma banor... Att jag bara skriver om elände. Skillnaden mellan oss är väl kanske att jag ser en ljusglimt då och då...... Jag lever ju inte i den sorgen som du gör. Men samtidigt har det hjälpt mig något oerhört att skriva om eländet för som du säger så har jag mött sådana fantastiska själar där ute. Du t.e.x. som hjälper mig enormt mycket. Som gör att jag tar mig i kragen och gör något åt saker och ting..... I alla fall vill jag bara säga att jag skulle sakna dig något enormt om du slutade blogga =(. Men det är ditt beslut vännen.....Hoppas fikan blir trevlig=)
Massa kramar till dig.

✿Ewa sa...

Underbart vackra själ, Tack för att DU finns!

Och för att kommentera din andra och tredje rad; När jag mådde dåligt så hade jag kanske inte orkat besöka dig så ofta på grund av mig, nu vill jag vara en av pelarna för dig precis som vänner varit för mig när jag inte orkade...

Hoppas att fika stunden blev en härlig stund för dig.

Hjärtekramar!!

Dubbelörn sa...

Härligt med ett vänmöte idag *ler*.

Sorg är aldrig lätt i vilken form den än kommer... Självklart så vill man att nära o s k kära ska finnas där som stöd när något händer. Men jag vet att för många är så inte är fallet ...

Tror att man måste finna styrkan inom sig själv. Den enda som kan förändra o ta dig framåt är just du själv... Det viktigaste är därför att sätta fokus på dig o C o ta den hjälp ni kan få fr kuratorer o andra. Lägg energin på er o inte på dem som slukar din energi...

Varmaste dunkramarna

Bloggblad sa...

Jag tror inte att du ska tro att allt bara är solsken för att man bloggar om det. Vi har nog alla en ryggsäck med tunga saker - även om den är undanställd just vid bloggandet.
Om det fyller en funktion för dig, ska du fortsätta - om inte... kanske en ljuspunktsblogg där du samlar på små framsteg?

Anonym sa...

Vad jag blir glad för din skull. jag hoppas verkligen att ni kunde lysa upp varandras tillvaro en liten stund.
Om att sluta skriva, kanske är det bra för dig att du skriver, även nu när det känns som värst. Om du inte skrev skulle allt stanna i dig, nu får du ur dig i alla fall en liten liten del av det. Vi peppar på och försöker ge dig små glimtar, små strån av hopp att ta tag i när det känns som om du sjunker. Det är inte mycket men det är i lla fall något. Kramar och varma hoppfulla tankar sänder jag dig.

Gisan sa...

Jag vill läsa elände! Nej det låter bakvänt. Men jag vill läsa det äkta och om det är elände så är det det jag vill läsa. Det skulle bli mycket tomt i bloggvärlden utan dig Elisabeth. Men du ska ju givetvis göra som det känns bäst för dig! Styrkekramar...

Bloggerskan sa...

Tänker ofta på dig och din familj. Din blogg har fått mig och maken att ta till vara vår tid tillsammans, ännu lite mer. Det är kanske en klen tröst för dig, men jag tror att ditt ärliga berättande hjälper oss andra att ta tillvara på det vi har.

Sen är vi ju alla här för att vi tror att du och Carolina kommer att ta er igenom det här. De små stunder av ljus som ni har glädjer ju även oss. :)

Om jag kunnat hade jag klistrat in den tulpan som jag lagt upp på min blogg här.

Eleonora sa...

Nog tycker jag du ska fortsätta skriva om du själv önskar det. Allt kommer ju att bli bättre med tiden och då får vi alla glädja oss åt att det går fint och bra för dig.
Krama om Carolina och stor kram

Christina sa...

Så trevligt att du har fikat med en vän idag, se där, det händer visst trevliga saker hos dig:) blir så glad för din skull.....

Just nu är jag lite låg, har inte så mycket att skriva om eftersom det händer inget speciellt....men å andra sidan varför skall det vara något speciellt alltid?

Ha nu en skön kväll vännen min
Kram

bollebygdsbo sa...

Elisabeth sluta inte skriva - skriv så länge du orkar, men känn inget tvång.
De där tankarna om att sluta skriva mm tror jag att vi alla känner då och då.

Kramar från Ingela i Bollebygd

bollebygdsbo sa...

När jag redan klickat iväg min kommentar så läste jag vad Bloggblad skrivit.
Det där med solsken kontra tunga ryggsäckar känner jag igen.
Nu är allt fel igen med den anhörige som jag berättat om.
Spriten rinner ned i vederbörande strupe dagligen, trots antabusen. Ganska svåra fall med rullatorn har också skett och inget finns att göra.
Min magkatarr är väldigt påtaglig just nu.

En dag kommer jag nog att skriva om detta också, för att få det ur mig.

När jag skriver om vardagslycka så är det även för att jag ska se allt de bra som vi har.
Kram igen från Ingela

Anonym sa...

Jag tror jag vet vad du menar Elisabeth...jag har gjort liknande resa som din.
Skillnaden är att din man lever fortfarande.
En annan skillnad är att jag skrev dagbok om min sorg i 2 år, om en sorg som inte finns att läsa någon annanstans än i en bok i mitt nattygsbord. Vissa delar släppte jag ut på bloggen, det gjorde jag och jag fick så otroligt mycket empati och stöd av de som läste. Helt fantastiskt. Vilken värme...

Med detta menar jag att man väljer själv hur mycket man delar med sig, med allt vad det innebär av reaktioner från läsare i form av kommentarer, sympati och medkänsla.
Men framför allt gör man det för sin egen skull. För att som du säger, kunna titta i backspegeln och i efterhand förstå hur man tagit sig igenom.

Jag har sagt det till dig tidigare, när du är "klar", (och det kan ta lång tid från nu, det förstår jag), publicera din blogg i bokform....jag är övertygad om att dina upplevelser kan vara till enormt stöd för så många!

Tusen kramar

Kajsa sa...

Du skriver så bra om hur det är, inga förskönade ombeskrivningar. Du hjälper många som är i samma situation som vad ni är i! jag hoppas detta så småningom kan bli en bok för det behövs!/kram

Anonym sa...

Jag kommer ju inte in här så ofta - på kommentarssidan alltså, på bloggen oftare - men nog finns det plats för dina tankar i den allmänna växlande molnigheten som de flesta av oss lever i.

Hur blir det med gospelkören? Kör är så himla bra för själen - jag kan bara liksom alla de andra hoppas att du får tillfälle att uppleva det.

Annela sa...

Jag befinner mig i livets solsken - vissa dagar och ibland vissa minuter, och kanske är det då jag sätter mig och skriver. Ibland när det är mörkt och jobbigt, så orkar jag inte skriva om det ens eller väljer att inte göra det, men det betyder inte att det bara är tjolahopp hela tiden.
Därför tycker jag om att läsa din blogg, för jag kan känna igen mig i några av dina känslor och det är så skönt att veta att jag inte är ensam...och du uttrycker det så bra och precist.

Kul med vänfika. I morgon ska jag fika med min bloggkompis Strumpstickan och det är alltid mysigt med en fika stund.

Gisan sa...

Stora varma styrkekramar till dig Elisabeth!!!

Anonym sa...

Snälla du. Jag känner dig inte men jag brukar läsa här ibland, och även kommentera. Jag har själv liknande erfarenheter, fast för mig handlade det om ett sjukt barn.

Sådana här bloggar behövs. De behövs för att omvärlden skall förstå att livet är inte räkmacka för alla. De behövs för att skapa empati och förtsåelse i vår värld och i vården. De behövs för att vi som är utsatta måste synas och ta plats, så att folk förstår att även vi är helt vanliga människor.

De behövs också för att vi själva behöver en ventil. Du behövs här på nätet, och jag hoppas du orkar. '
/Doris

Anonym sa...

Smyger in från Lekterapin och lämnar en liten hälsning och en kram!

Anonym sa...

Visst känns det nästan tungt ibland att läsa det du skriver, men du är så duktig på att sätta dina känslor på pränt och det är inte alla förunnat att ha den förmågan.

Många gånger är jag här på besök, men hittar inga ord som skulle kunna vara till någon tröst och då smyger jag iväg igen.

Fast inte är det bara elände du skriver om, det finns minsann en och annan ljusglimt i mörkret och då blir man så glad. Fortsätt du att blogga om du orkar med det.

Många kramar till dig!

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Visst förstår jag att det känns svårt för dig att skriva i bloggen, eftersom du omger dig med elände hela tiden. Men din blogg är ärlig. Hur många bloggar är egentligen det?
Vi vet inte vad som döljer sig under hurtiga fasader och glädjen som vi läser om. Vi får hoppas att de bloggarna också är ärliga, men oftast så döljer vi oss alla under olika fasader. Du blottar din fasad. Du är äkta.
Jag tror att när man får ned känslor av sorg och maktlöshet på "papper", så får man ur sig en del av det onda. Hur ont det sedan än är att läsa om sig själv. Genom att du berättar så tror jag också att du hjälper många andra i liknande situationer.
Jag hoppas du blir kvar i bloggvärlden. Jag skulle sakna dig mycket om du slutade skriva.
Många varma kramar Nalle

Anonym sa...

Att skriva om det svåra är också att avlasta sig själv och en form av terapi. Känn inte skuld för att du skriver om det svåra för det är som en del har sagt i kommentarerna att det finns tunga fack i många ryggsäckar fast man inte skriver just om det. Kanske skulle du starta en till blogg och skriva om allt vackert du haft tillsammans med S-E och Carolina. Jag är helt säker på att du har mängder med fina minnen att dela med dig och njuta av.
Kramar från
Nicoline

Anonym sa...

Det är väl så det är att det är enklare att skriva om det som är eländigt. Jag studerar religion just nu och inom buddhismen säger man att Nirvana är så bra att det endast kan beskrivas i negativa termer, för det är så bra så det inte är sant. Kanske är det så när man är glad att det är svårt att sätta ord på så det blir inga och när du känner så då kan du ju verkligen sluta skriva för då har du det bättre än någon annan men just nu kanske du behöver skriva och vi är här för att läsa och stötta även om det får bli på avstånd.