... bara att vara idag.
Inte ens orden kan berätta hur det känns. Jag ÄR ju stark, och jag VET ju att jag kommer att ta mig igenom, men ändå.... ändå är det ingen tröst just nu.
Ikväll satt jag och låtsades att du satt bredvid mig... att du satt i fåtöljen och tittade på teven tillsammans med mig. Att allt var lite som förut...
Lura mig själv... för att jag ville det.
Det är väl så här det kommer att vara länge länge nu... vissa dagar så hittar man lite luft, och trampar försiktigt några myrsteg framåt... och vissa dagar så är det som om luften bara står alldeles stilla, och man vet inte hur man ska klara av sitt nästa andetag.
Vi delade vägen så länge... han gick före och höll mig i handen... jag gick efter och följde tryggt i hans fotspår... och nu... nu ska jag gå vägen ensam.
Vi som skulle göra så mycket tillsammans... köpa husvagn, bygga färdigt stugan, hjälpa varandra med våra rullatorer (som vi skämtade så ofta om..) när vi blev gamla.... alla drömmar som vi drömde tillsammans... alla äventyr och tokigheter som vi skulle hitta på... poff! Bara borta... efter bara ett knäpp med fingrarna så hade livet tagit ifrån oss alltihopa!! Poff..!!
Ja... det gör verkligen ont. Gud...
.........
Idag är det annandagen... och tack och lov är påsken över. Både Carolina och jag är på bättringsvägen. Hon har varit på stan och fikat med en kompis idag... och hon var så himla glad över att åka iväg.
Jag har städat lite... och börjat gå igenom sådant som vi inte ska ta med oss när vi flyttar. Men det är tufft också... för nästan allt vi äger och har andas Sven-Erik. Men det måste gå det också...
Sven-Erik låter alltid så glad när man ringer. Om man nu inte ringer precis innan han ätit... då kan han låte lite grinig... för "han håller ju på att svälta ihjäl"! Vad pratar vi om? Vädret ute.. och all den goda mat som han säger att han får. Fast han kan inte berätta vad han har ätit... bara att han är mätt och belåten... eller hungrig just då.
Jag vill inte prata om här hemma.... för jag vill inte göra honom ledsen. Han frågar heller aldrig om någonting här hemma.... om Carolina... om Pontus P... eller något som fanns i hans vardag förut!
Ibland kan han fråga: "Hur är det med dig då?" Det kan han fråga tio gånger under samma samtal, men nästa gång man ringer, så frågar han inte alls!
Sven-Eriks mamma ringer till honom... och hon berättar för mig att de brukar prata om Holmträsk... hans bardomsby. Det tycker han nog är roligt att få prata om... för därifrån har han fortfarande minnen och människor som han delvis ännu kommer ihåg. Sen har jag hört honom säga till henne flera gånger: " det var roligt att höra rösten på dig"! Och så är det ju... en mamma är alltid en mamma... oavsett vad! Jag tror att de banden blir de sista att brista...!
Imorgon är en annan dag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kära Elisabeth. Javisst är du stark. Du har hört många säga det nu till dig, och du vet själv att du kommer fixa detta.Det kommer du att göra. Men även starka människor måste ibland få släppa taget lite, och känna sig liten och kanske svag. För ingen, ingen, orkar i längden bära tunga bördor utan att någon gång vila, sätta ned bördan och verkligen vila. Då kommer tårar, då kommer tankar om allt som skulle kunna varit annorlunda, minnen som aldrig blev sanna osv. Men sedan tar du nya tag. För du fixar det här! Det är så tufft och svårt. Men du klarar det.Du kommer klara det.
När jag läser om att du inte vill oroa SE, så tänker jag. Kanske du ska prova att tala om något annat än väder och vind? Prova att nämna t ex Pontus P och se hur han tar det. Vågar du försöka? Känns det inte bra, så ska du inte följa mitt råd. Du bestämmer självklart vad som känns bäst för dig. Men för SEs minnesstimulans, så kanske det kan vara bra att ta upp något hemifrån.
Det brukar vara så att det är lättare för den demenssjuke att minnas sådant som hänt för länge sedan. Kanske du kommer på något som du kan prata med honom om, som hänt för längre tillbaka i tiden.
Jag tror att det är bra för din egen skull. Och för SEs.
Det kanske är en klen tröst, men att SE är glad är ett positivt tecken. Om det varit tvärtom, ja då hade det varit än värre för dig.
Tänker på dig ständigt Elisabeth och önskar att jag hade det där trollspöt som jag inte har.
Sov så gott. Imorgon är en annan dag. Kramar Nalle
Att vara stark gör ont. Det gör ont ända in i hjärtat och benmärgen. Det kan ibland vara en svaghet att vara stark. Kanske vore det skönt att vara svag och bara "bryta ihop" då och då. Men så funkar inte du och det är bra för Carolina på sätt och vis. Jag känner mellan raderna att ni har en otrolig gemenskap du och Carolina. Hon har en fin mamma och du har en fin dotter. Ni finns i mina tankar båda två. Styrkekramar!!!
..stora styrkekramar kommer här till dig..du finns i mina tankar!
Krrraaaaaaaaaaaaaaammmmmmm
Bästa Elisabett!
Jag har inga ord för vad jag känner, har tyvärr inga ord som kan hjälpa eller trösta....
Jag har emellertid känt mig manad att komma med ett förslag till dig:
Jag och Staffan ska åka upp till min mamma över Kristi Himmelsfärdshelgen/Första maj (helgen sammanfaller ju i år). Vi åker hemifrån mycket tidigt på valborgsmässoaftonens morgon och kommer åter på söndag eftermiddag, den 4 Maj.
Om du och Carolina vill, så får ni gärna låna vår lägenhet den helgen, helt utan kostnad naturligtvis. Det är en rymlig 2:a, den ligger mitt i city invid Drottninggatan och har två härliga altaner. Kanske skulle det göra er gott att få komma ifrån, byta miljö och bara rå om er själva en långhelg.
Jag har inte din e-post-adress, därför skriver jag här. Om du vill, kan du kontakta mig på e-post christer@scherloff.se
Jag önskar er allt gott, även om de orden känns fattiga...
Hälsa till S-E från mig!
/C
Så glad jag är att jag kan göra dig glad, Elisabeth. Men du ska veta att jag varit mycket arg på posten den här helgen. För jag skickade 4 brev exakt samtidigt. 2 kom fram i torsdags och 2 idag. Men du och Carolina skulle ju verkligen ha haft filmerna i helgen. Det var ju tänkt lite som ett påskägg för att skingra tankarna. Men bättre sent än aldrig får man ju se det som. Styrkekramar...
Ja det är ju så att det som ligger längst bort i minnet försvinner sist, därför var jag så glad över att mormor hade berättat så mycket från sin barndom och ungdom så vi hade något att prata om när hon blev sjuk, även om historiena ändrades lite i detaljerna. Som du säger du är stark och du kommer klara det här men sorgen är en del av vägen dit. Ta hand om dig, kram!
Elisabeth! Kramar om hårt hårt och länge och tänkte när jag läste Christers fantastiska förslag till dig och Carolina att om ni kommer neråt då så kanske vi kan ses! Gå och fika kanske??
Kramar om er, har inga ord just nu.
Kram vännen
Jag hoppas att idag blev en bättre dag.En dag när du förmått att ta ett litet myrsteg. Men ibland orkar man inte. Ibland måste man få vara på samma fläck en stund. För att sedan traska vidare.
Det var snöyra här igår och hela världen var vit på morgonen. Men på dagen tittade solen fram och töade bort en del av allt det vita.
Kramar
Skicka en kommentar