torsdag 27 mars 2008

Jag tar mig i hampa...



... eller försöker åtminstone dra in lite ny luft. Visst är jag medveten om att det finns ljusglimtar i tillvaron... än om de kanske är lite väl pyttiga just nu! Men det är väl kanske också så att när man befinner sig längtst nere på botten, så blir de där små ljusglimtarna ännu pyttigare! Kanske är det så....?

Sen är det också så... att i livet innan SE blev sjuk, så tyckte jag inte att jag hade haft ett elände, eller en sorg som jag inte har kunnat klara av på något sätt. Men det som drabbade oss... det tog alltmer ifrån mig styrkan att klara av, modet att gå vidare... och insikten att jag inte skulle kunna lösa det här... ingenting kommer någonsin att bli som förut... att acceptera det... jag vet inte om jag har kommit dit än... JAG kunde inte rädda oss... vad jag än skulle ha gjort, vad jag än kommer att göra... så kommer SE aldrig mer hem. DET är svårt...

Å jag vet inte riktigt hur man gör när man famlar på... men jag kämpar med myrsteg att ta mig framåt.... så gott jag kan. Vissa dagar går det... och vissa dagar och stunder vill det inte gå alls!!

Men visst finns det ljusglimtar... och så småningom så har jag genom alla mina myrsteg hittat tillbaka till ett underbart liv igen...!! Det håller jag fast vid...

14 kommentarer:

Christina sa...

En styrkekram till dig vännen
Kramkram

Anonym sa...

..... det är ju det som är så konstigt, märkligt, nästan så man skäms lite ibland - men - man kommer upp igen från det nedersta, fasansfullaste läget. Kanske inte ens snart, kanske inte till samma höjd, men man kommer upp på något vis. Men - man måste vara där tills sorgen och tillståndet verkat klart....
Som jag skrev, ibland kan man nästan skämmas lite, att man kan känna lycka igen... Men det gör man också! Hålet, såret finns kvar men kanterna växer över, man hittar nya vägar och andra glädjeämnen..... Både tur och tyvärr! Men det är nog Guds mening att man ska överleva, kunna hitta tillbaka till ett nytt men annat liv.

För det blir nytt, ett före och efter-liv.

Morgonkramar från Lena i Boden

Eleonora sa...

Bamsekram till dig söta vännen min.

Gisan sa...

Vilken otrolig inställning du har! Jag är övertygad om att du kommer att ta dig igenom det här. Men att du kan uttrycka det på det här sättet, det är... Jag finner inte ord. Men jag går med dig på din resa. Med myrsteg till att börja med. Men jag har inte bråttom. Jag vill gå MED dig. Styrkekramar...

happymajsan sa...

O så vackert skrivet av "Lena från Boden". Instämmer helt i hennes vackra ord och skickar styrkekramar till Er alla.

Anonym sa...

Säger som Lena i Boden.

Kram!

Bloggblad sa...

Det låter bra. Jag kan faktiskt tänka mig att det också ingår ett visst mått av skuld och skam om du mår riktigt bra nån dag. "Här går jag och är glad medan SE...." etc. Säkert väldigt lätt att hamna i en nedåtspiral då. Men alla mår ju bättre av dina ljusa stunder.

bollebygdsbo sa...

Jag är också fövissad om att du kommer att hitta ett bra liv igen, men det blir aldrig samma liv som du hade tidigare.
Tillåt dig att sörja, men lägg av dig sorgen några sekunder - minuter då och då, annars blir det övermäktigt.

Kramar från mig här i Bollebygd

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Lägg inte mer bördor på dig än vad du redan har. Du hade/har inte kunnat göra annat än du redan har gjort. Att rädda SE ur sin sjukdom kan ju inte ens den bästa läkare göra. Det är oerhört grymt att han hamnat i detta sjukdomstillstånd, och att du och Carolina nu får lida så som ni gör, men du får inte känna någon skuld i det. Det kommer att ta tid att komma igenom allt det här. Lång tid. Men både du och Carolina kommer att kunna leva ett fint och innehållsrikt liv såsmåningom , det är jag övertygad om. Att dagarna går upp och ned är inget konstigt. Och att du ibland tvivlar på att en ljusare framtid kommer är naturligt. Det tar bara väldans lång tid att lära sig orientera sig mot nya mål, kunna läsa andra kartor än de vanliga du haft uner alla år, bryta upp och få andra vanor. Du tappar modet ibland, för det är så jobbigt med alla nya känslor, nya tankar som brottas mot de gamla vanorna, tankarna. De är förståligt. Var inte rädd. Du klarar det här.
Sköt om dig. Många kramar Nalle

Anonym sa...

Kom ihåg att du har all rätt att känna det du känner och vara i det. Det är alltid tuffare att gå igenom den sogeprocessen som du går igenom nu. Vill ge din stor varm kram samt sänder dig/er varma tankar.

Anonym sa...

Sorgen är ju så olika för alla och det är svårt att sätta in sig i den smärta som vållar den som är drabbad. Men jag vet att det är betydelsefullt att ha kryckor som håller en uppe. Det precis som du skriver om myrstegen och det är bara du som vet i vilken fart dom stegen ska tas.Jag blir så glad för din skull när du skriver att du tror på lyckan för dig i framtiden och den kommer du alldeles säkert att få.Den dagen kommer du att uppskatta de små guldkornen i tillvaron.
Många kramar
ewa

Anonym sa...

Jag säger samma som Lena i Boden, vilken fint svar på ditt inlägg!

Hoppas du och C kan få en bra helg, med någon ljsuglimt?
Kramar

Gisan sa...

Tack för ditt besök hos mig! Att du orkar trots att du har mer än nog med ditt. Styrkekramar...

Anonym sa...

Tack Elisabeth för dina fina ord hos mig!