... och nu är jag tom!
Det ser ut som Banankartongernas förlovade land hemma hos oss nu... och jag har stått på huvudet över dem sedan i morse!
Så mycket minnen.... där varje liten sak har sin egen historia... en historia som jag har delat med Sven-Erik... med det som var vi... familjen.
Mitt över en banankartong så tänkte jag.... tänk om man hade kunnat stoppa ner alla vackra minnen som jag har i huvudet i en kartong. Lägga på locket... och bara ställa undan den. Jo, det skulle jag vilja göra just nu! För alla dessa vackra minnen gör ont nu... allt det vi delade... vårat liv... ALLT har varit... och ingenting mer ska bli!
Jag kunde ta fram kartongen sen istället...
I ett litet rött fotoalbum med röda snören, och med en vacker fjällbild utanpå, så fann jag bilderna som Sven-Erik tagit med sin lilla svarta lådkamera när han var... ja, kanske tio år gammal.
Det var vemodigt att se alla svartvita bilder, med vilken han hade förevigat alla sina nära och kära från sin uppväxt... sin mamma och pappa, sina syskon, sin farmor och farfar, sina kusiner... men sorgligast av allt var bilden på honom själv... där han ler stort och vinkar rakt in i kameran. Den bilden... ja, då grät jag över banankartongen.
Både det röda fotoalbumet och den lilla svarta lådkameran ska följa med honom till hans nya "hem"....
Nu ska jag sova... ny dag imorgon. Sov dåligt inatt..
..........
Cecilia von Krusenstjerna säger: "Det finns vänner, själsfränder där ute". Hon har så rätt... jag har mött er här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Det är sent, kanske sover du nu Elisabeth, hoppas det.
Minnen kan göra ont, minnen kan ge glädje.....
Önskar så att ni skall få det bra och att allt skall reda upp sig.
Allt gott i världen till dig och Carolina.
Måtte himlens alla änglar hålla ett vakande öga över er.....
Kram goaste Du
Den här flytten är nog både på gott och ont som det mesta i livet. Kraften att genomföra den finns kanske inte där egentligen. Dina "sår" är fortfarande "färska". Men kanske kan alla dessa minnen du får fram hjälpa dig att bearbeta och gå vidare. Inte glömma, för det kan man inte göra med en så stor bit av sitt liv. Jag är inte i närheten av år med min Älskling, men jag skulle inte kunna bara glömma och gå vidare. Men du kanske så småning lite lite lättare kan ta små steg framåt. Jag går med dig! Kramar...
Jag är här hos dig och läser - varje dag. Följer dig på din knaggliga svåra väg. Känner för det mesta att jag inte har orden att sätta på det jag vill förmedla till dig. Därför skriver jag sällan något. Det spelar nästan ingen roll vad man säger/skriver - allt blir bara platt och "konstigt" ändå. Jag har inte gått den väg du går, jag kan inte sätta mig in... jag har bara följt min pappas väg in i glömskans rike och det går inte jämföra samma dag/vecka/år!
Får jag drista mig till att säga - vilken tur (??) att ni flyttat en gång redan, att mycket blivit sorterat redan av er två tillsammans. För det är otroligt vad mycket "saker", minnen det finns i ett hem efter 20 - 30 år tillsammans. "Rat och krafs" som man funderat och planerat inköpet av...som sen inte har något egentligt värde utan bara utgör - minnen.
OM man kunde sända lite telepatisk styrka, då gör jag det nu!
Bodenkramar från Lena
Elisabeth, du ska veta att vi är många som "går med dig" och inte vill något hellre än hjälpa och stötta dig.Allt har sin tid, sorgen blir långsamt minnen.....
Många varma kramar
Ja, visst är det rörande. Livet går så fort...när man är barn känns det som om det ska vara i evighet..Önskar dig en fin dag i dag, hoppas solen skiner där uppe.
Jag är med dig, även om jag är dålig på att kommentera.
Önskar dig/er allt gott!
Kraam
Så gott att du fick den lilla boken med röda banden i din hand. Att se de som SEs ögon upplevt som barn och att kunna ge det till honom att titta på så småningom. Det var fint.
Kanske att du nu har packat ner de svåraste sakerna, säger som du; kunde man bara packa ner känslorna också..... Hoppas helgen flyter på bra för dig och stor kram till min söta Elisabeth
Kära Elisabeth. Det är mycket man samlar på sig, under årens lopp. Det konstiga är att vackra minnen många gånger gör ondare än trista minnen. Kanske beror det på att vackra minnen vårdar man så ömt, så nära. De är på något sätt sköra som flarn och måste bevaras väl i bomull. Jag tror att SE blir glad över de saker han "får med sig" till det nya boendet.
Jag är med dig, varje dag. I tankarna. kram Nalle
Har tagit igen en månads bloggande hos dig...
Ja, jag erkänner att din blogg är tung att läsa och slitsamma vardagar letar mina fingrar efter din bloggadress, men sedan kommer tröttheten över mig. Det tar mycket på krafterna att läsa dina rader som så uttrycksfullt beskriver stor och nattsvart sorg, ett mörker som skrämmer. En tillvaro som jag är så glad över att ha sluppit uppleva och som jag livrädd bara vill springa ifrån. Tårarna kommer varenda gång jag läser om ditt liv, men så vill jag ändå lämna något upplyftande, uppmuntrande och positivt i kommentarsfältet. Det är aldrig lätt, men ett fåfängt försök att skänka en aningens tröst och ljus i tillvaron.
Nej, sluta inte att skriva! För det första för din egen del- jag misstänker att det betyder allt för dig just nu. För det andra för att du gör det så bra! Du är en begåvning som jag hoppas en förnuftig bokförläggare tar vara på så småningom. För det tredje för att jag tror att du ger mycket klokskap till andra i din situation. Slutligen vill jag att du fortsätta skriva för rent själviska skäl. Du har blivit min cybervän. Patetiskt må folk tycka, men det känns som att jag har lärt känna en människa och ett liv som jag vill fortsätta följa.
Kom att tänka på Peter LeMarcs text:
"En sak har jag lärt mej nu, om du hittar nån att älska , älska allt du kan.
Jag har nyckeln i min bröstficka, och hela världen i min vänstra hand
Hon finns i min plånbok här, bland kvitton mynt och allt sånt där
På ett litet passfotografi, en tröst för mej att falla i
Det finns inget bättre, det finns inget bättre, jag säger det igen
Det finns inget bättre, än när det vänder, när det vänder..."
Skicka en kommentar