... betyder dessa ord. Och det är vi ju... om än i lite annorlunda form nu.
"Vår familj är samma lilla pyttafamilj som den alltid har varit... och än om inte pappa kan bo hos oss längre... så finns han ju med i vår vardag ändå... fast en bit härifrån, och lite på annorlunda vis..." sa jag till Carolina idag. Bara så att hon skulle känna och veta att jag ser det så... för att hon så småningom ska kunna hitta ett sätt att förhålla sig till detta hemskaste... att hennes pappa inte finns nära henne längre. Jag kommer nog att få säga det många många gånger till... så att hon känner att han finns här ändå... att vi är samma familj för alltid ändå.
Idag har vi bara varit VI. Bara varit här och nu... inga måsten... bara pratat och varit nära. Vi tog en promenad ner på stan... gick via de gamla vackra husen... tittade i skyltfönster... önskade oss tusen saker... skrattade åt... ja, jag minns inte riktigt vad vi skrattade åt här och där... men det spelar ingen roll... hon såg lugn och glad ut... och det var det viktiga.
Vi gick på NK och fikade... och pratade där också. HON är den som behöver prata... fråga... fundera... landa... och bara vara nu. Och jag ska ge henne allt utrymme hon behöver...
Hon pratar om det viktiga... pappa. Men det kommer liksom inlindat... frågor och funderingar som lite försiktigt hoppar fram lite emellan alla andra funderingar och frågor... det är som om hon provar om hennes hjärta vågar bära fram dessa minnen... och jag svarar... och hon skrattar gott... (DET värmer mig..!) när jag berättar om henne och pappa... alla tokigheter dom hittade på... alla hyss som hon utsatte SE för... att hon lindade honom inte bara runt sitt lillfinger, utan runt hela sin hand.... för så var det ju... hon var en pappas flicka! Mamma... ja, hon var bra när man blev sjuk och sånt... typ! Vi satt länge på NK....
Hon pratar om Stockholm... eller det gör vi bägge två. Vår längtan bort... längtan efter att göra någe roligt... det är så viktigt för henne nu... så himla viktigt!! Vi pratar om alla ställen vi ska besöka när vi kommer dit... om hur resan ner kommer att kännas... vilken mat vi ska äta... Skansen och Slottet är favoriterna...! Vi satt ännu längre på NK...
Vi gick runt lite på "tjejaffärerna" i stan... sedan handlade vi lite middagsmat på Hemköp och tog samma ljuvliga promenad hem. Vi åt middag länge... och pratade.
Det blev en bra dag... tack Gud. Jag visste att du skulle lyssna...!
..........
Nu är jag trött... ska på ett möte i morgon förmiddag... sen ska jag och Carolina hitta på någonting tillsammans... vi får se vad det blir. Tack alla underbara underbara människor som stöttar och finns för oss nu...
18 kommentarer:
Ja kära söta, ni har haft en sådan turbulent tid och behöver båda två så innerligt väl lite guldkant i tillvaron.
Jag hoppas ni kan landa nu...
Önskar dig och Carolina en varm solig och fin dag.
Kram
Älskade vännen!
Det låter ju så underbart.. eran dag!
Guld värt alla dessa "Lätta" dagar mitt i eran stora sorg..
Du är ju otroligt vännen...
ser det i dina rader i dag
som massor med andra inlägg tidigare.
En röd tråd av en oerhörd kärlek till det dina går igenom allt.
Kärlek och Hopp om en bra framtid.
"Hopp är som en bevingad
varelse.
Som fladdrar i själen
Och sjunger melodin
utan ord.
Och aldrig stannar upp
Och som hörs bäst
i Stormen"
(Emily Dickinson 1830-1886)
Massor med kärlek till dig och Carolina
*Kramar om*
Ibland så räcker det gott med att bara vara... Man behöver inte alltid presetera nånting. Att vara är också att våga, att ta till sig det nya. Härligt att ni få lugna sköna dagar tillsammans.
Du mailar när det börjar närma sig ;).
Dukningen är ju halva matglädjen, så glad är jag att det smakar extragott *skrattar*. Tack vännen *ler*.
Kramar
Så skönt att ni har haft en fin dag du och Carolina. Det är gott att det finns sådana dagar också mitt i bedrövelsen.
Ha en riktigt bra vecka!
Många varma kramar!!
Det är en sorg - som inte är - som finns men inte egentligen är "nämnbar" - än. Att ha och samtidigt inte nå sin pappa/man måste vara det värsta. Hur förhåller man sig DÅ? För man kan ju inte "sörja" en person som fortfarande finns - kroppsligt, men som ändå gått förlorad......
Jag tror att man måste få prata prata prata om den här förlorade personen, minnas, prata igen. Sätta ord. För det är ju det man vill och måste få göra när någon dött - minnas och prata. Att levandegöra personen som den var.
Att VÅGA prata om det hemska, det är nog det svåraste egentligen ... att våga. Att säga, uttala tankarna som snurrar - högt så någon annan hör.
Så svårt, så skört. Balansgången. Att förstå dotterns tankar, förstå hur hon tänker och känner. Samtidigt som kvinnan/hustrun även måste streta vidare med livet - för det finns ju inget "tillbaka" bara framåt
.... å som den Tigermamma du är Elisabeth så stretar du ju på ett sätt som är omänskligt tungt... men det finns ju bara en väg,och det är framåt. Jag skrev ett inlägg tidigare på min blogg där jag nämnde den heldragna eller den streckade linjen - man får hålla sig till den när det är mörkt - så kommer man fram på andra sidan till slut...
Jag vill så gärna streta vid din sida, jag sänder Er alla i er familj tankar varje dag, OM jag kunde göra något skulle jag göra det bums.
Hälsning från ett grått Boden
Lena
Åh så skönt att ni fick den här dagen tillsammans och att ni har Stockholmsresan att se fram emot. Det är så viktigt att ha ett ljus i tunneln när det känns mörkt. Jag hoppas att det blir ett bra möte för dig och att resten av dagen blir en bra dag för er tillsammans. Styrkekramar...
Det är klokt av dig att nu bara vara ett slag. Andas och låta saker ha sin gång. Hitta nya fotfästen och försöka förstå tillvaron från den här nya utsiktspunkten. Så bra att ni gör saker tillsammans i lugn och ro. Jag tror att ni behöver det lika mycket du och Carolina. Och du vet när ni reser till Stockholm finns det många som vill träffa er.
Kanske en bloggträff på Blå Porten. De har fantastiskt fikabröd, god mat inte jätte dyrt och ligger väldigt nära Skansen. Om ni vill och orkar med förstås.
Kramar
Klart att du känner dig ensam och känner att din inre styrka skulle behöva höjas genom att vänner och nära ställde upp på ett mer påtagligt sätt. Men dom viktigaste personerna har du ju omkring dig som ger av sig själva till dig och Carro; sonen, mamma och pappa.
Vilka fina dagar ni har nu - Carro och du! Det är det ni behöver. OCH lite miljöombyte! Say when!
Kramar om er båda ordentligt.
Så roligt det var ändå att läsa detta. Att bara ni två kan göra något tokroligt ihop, och att du kära Elisabeth, kan stötta din dotter så mycket som du gör. Det är så fint.
Och ser du själv....du har kommit en lång bit framåt i din egen sorg. Dina egna ord till Carolina, hjälper även dig.
Visst är ni en familj.
SE finns. Han fick en sjukdom som ingen kan rå över. Men den lilla familjen finns kvar, om ändock lite splittrad. Men den finns.
Önskar er en fin dag idag också.
Kramar Nalle
Skickar massor av styrkekramar till Er alla.
KRAM
Kära Elisabeth. Jag önskar er alla små ögonblick av lycka som ni kan få. Och slottet, ja, det kan man inte tröttna på någonsin.
Kliver in och önskar er en underbar vilodag idag, och njut av tiden tillsammans. Du har beskrivit ert nya så fint! Big hug..alltid!
Detta behöver ni båda två, det är ku så jätteviktigt!
Skickar upp en sol och en kram till er.
Kramkram
Goaste vännen så det är just nu hos er... Men du är ju så klok som få! Vilken bra sak att skippa skola och allt en vecka, ta sig tid att vara, känna, formulera och sätta ord på tankar och känslor. Du är klok du, vännen min! Stora kramar till er bägge och en axel var att ta till när det behövs:)
Vilken härlig dag ni verkar ha haft. Du verkar vara världens bästa mamma!!!
Tur att ni har varnadra! Ni behöver både skratt och gråt för att orka frammåt!/Stor kram Kajsa
Önskar att er dag blev så fin och skön som ni båda så väl behöver!
Om ni vill och orkar så kanske vi ses här nere snart!?
Kramar//
Ewa
Den fanns på Indiska! Nu finns den även hos mig o är nog den vackraste o ljuvligaste komposthink som finns *skrattar*.
Tänk att man kan bli så glad av att slänga kompost *gapskratt*.
Varma kramar till dig vännen
Skicka en kommentar