tisdag 5 oktober 2010

Mammor känner på sig...

... när det inte är bra.

Jag märkte det redan igår.
Ikväll kom det... alldeles för en stund sen... bara för att vi nästan höll på att börja bråka. Eller kanske just därför...

Mitt i det jag höjde tonen, så avbröt hon mig... med rösten som nästan bröts.
Hon var så himla ledsen, sa hon. Berättade om hur ensam hon kände sig... och hur utanför hon kände sig på skolan.
"Jag är ju med alla... det är inte det... men ändå... alla har sin egen grupp... och jag är inte med i nån... ingen speciell... och det känns som jag inte har nån... fast jag försöker och försöker!" Sa hon. Och mer, som jag inte kommer ihåg nu...

Då måste mammor stötta. Säga allt som finns för att peppa och hitta nya tag igen... och på fredag har jag lovat att vi ska mysa med hamburgare. Det ska vi se fram emot..!

Jag tror det har lättat lite för henne nu, och jag... ja, nu måste jag bara sova!! Men det är, som jag sa till Carolina, helt okay... man måste få vara ledsen också... och visa det!

7 kommentarer:

Di sa...

Ja det är så det är att vara mamma, du är en fantastisk mamma som lyhört hör vad som är på g och stöttar. Det kan vara svårt att vara i grupper och känna att man tillhör, jag har den erfarenheten, samtidigt är C en socialperson som kan vara i alla grupperna, det är en styrka! Påminn henne om det också, sen förstår jag kanske lite av hennes ensamkänsla...jag har det lite så fortfarande, men nu accepterar jag att det är så, det gör man inte som tonåring. KRAM till världens goaste E!

Renée sa...

Klart man ska visa att man är ledsen! Tror att hon är riktigt depremerad... Går hon och pratar med någon? Vore ju annars en bra idé. Ni är ju både två i en slags kris och behöver allt stöd ni kan få. Skickar kramar till er!

Eleonora sa...

Oj då - nu blev jag ledsen. Söta Carro som verkar så lugn, säker och go. Men nu tror jag faktiskt att det är så, att alltför många unga flickor går med samma känsla som du beskriver här. Det är nog mycket vanligare än vad man kan tro.

Med så mycket som hänt för Carro det senaste året kan jag verkligen tänka mig att hon befinner sig i en depression - det är så viktigt att bli bekräftad och tillhöra en grupp. I Sthlm går det nästan inte att få tid till en ungdomspsykolog - hoppas det är lättare i Umeå. Jag tycker absolut att hon ska försöka få en tid och få litet uppbackning av en proffsig terapeut. Att kunna tala med mamma är bra, men i de flesta fall gör en psykolog/terapeut (med stor erfarenhet av ungdomar) en rättare bedömning och kan komma med verksamma råd. Om hon inte mår bra, så hoppas jag hon kan ta mod till sig och försöka få en samtalstid.

Tack för din goa hälsning min vän. Om mitt leende kan smitta av sig på dig så blir jag glad!

Du har en underbar dotter men vad säger hon om att du skriver om detta på Blogger och FB?? Själv skulle jag aldrig våga göra det.

Många många kramar till er båda

Nonna sa...

Men snälla Elisabeth ingen vill ju er något illa. Alla tänker ju att ni ska ha det bra. I att ha det bra, ingår i vissa skeden av livet att man kanske måste anlita proffsfolk för att prata ut.
Så stora förändringar som det är för C gör ju att man inte med "mindre" livserfarenhet alltid kan sortera begreppen.
Fråga henne vad hon vill, kanske har skolan någon bra person att ta la med? Man får på det sättet instrument att hantera känslor man inte kan klara själv.
Jag tror att även du skulle må bra av det - inte är det nån skam att inte hantera allt själv.
Jag har gått hos terapeut då min dotter under en tid tappade fotfästet i livet och inte ville vara med längre!
Idag tar hon hand om andra i samma situation. För både henne och mig var det livsnödvändigt!
Vi kan inte tro att vi klarar av allt själva och kanske simmar på djupt vatten för länge innan vi inser att vi behöver komma upp till ytan.
Sköt om er och fundera på saken man får faktiskt hjälp även ekonomiskt via sin hemförsäkring tex.
Kram Nonna

Nina Lindh sa...

Du har så rätt!

Kram på sig!

Elisabeth sa...

dI: Tack snälla Di! Som jag skrev till dig igår.. dina ord bar mycket igår! Å det gör det nu med, känner jag! Jag har också läst upp för henne det du skrev.. men hon hade redan läst det.."ja-a, gu´va klokt - det ska jag komma ihåg" var hennes spontana omdöme!:)
Å du har ju så rätt... man accepterar och förstår inte riktigt fullt ut när man är tonåring! Tack snälla! Varm kram..

rENÉE: Tack snälla! Jag orkar inte skriva så mycket mer till dig här.. utan jag hoppas du förstår lite hur jag tänker av mitt föregående svar till dig, min vän. Varm kram..


eLEONORA: Du ska inte bli ledsen, min vän. Carolina ÄR både lugn och säker och väldigt go! Men som vilken tonåring som helst, och som nu har det extra tufft med sin pappas sjukdom, så måste hon få ge utlopp för den ledsamhet hon känner emellanåt. Ibland är det bara små saker som gör henne ledsen, och som jag själv känner igen från min tonårstid. Ibland så är det större och viktigare ledsamheter som vi försöker lösa tillsammans. För som jag skrivit tidigare.. det är ju det mammor är till för! Att lyssna, guida, peppa, och stötta för nästan vad det än må vara... ja, du vet ju. Du är ju också mamma...
Sen... och som jag har skrivit många gånger förut... jag skulle aldrig och neverever lägga ut någonting som hon inte har godkänt! Då skulle jag vara en mycket mycket respektlös mamma...
Men hon har sagt... att hon vet ju att det finns andra i hennes ålder som gör precis samma resa som hon... som läser här... och kan något av det jag/vi skriver på någe sätt ge lite stöd till någon av dem... då tycker hon att jag ska skriva om det. Det är viktigt för henne. Som tonåring är det också oerhört viktigt att känna att man inte är ensam... och speciellt inte när det är svårt.
Självklart så vet hon också att hon har möjligheten att få prata med någon utomstående om hon skulle vilja det... men hon vill inte det... och då måste jag respektera det. Såvida jag inte märker att hon absolut behöver det, vill säga...
Varm kram... och dina leenden behövs!

nONNA: Nej, vet du... det tror jag absolut inte heller! Att någon skulle vilja oss illa...??
Och självklart, sedan lång tid tillbaka, så vet hon vilka möjligheter som finns till samtalskontakter om hon skulle vilja det. Nu vill hon inte det i dagsläget, och då får jag respektera det. Såvida jag inte märker att hon skulle behöva det, vill säga...
Jag tror absolut heller inte att det är någon skam om man märker, och ber om hjälp för att man inte klarar allt själv. Tvärtom, för mig är det ett friskhetstecken... och i er situation just då, var det ju helt riktigt.
Men det var ju inte riktigt det mitt inlägg handlade om... utan mer hur rädslan för den del av oss som handlar om sorg och ledsamhet så lätt kan kategoriseras som en depression. Det är en naturlig reaktion inom oss när något svårt händer... vi blir ledsna! Å det måste vi få bli utan att vi blir stämplade som depressiva! Varm kram..

nINA LINDH: Tack snygging! Det känns alltid skönt, när man känner att man inte är ensam i sitt tänk! Fast ibland blir jag lite emma-tvärtemot, och så får alla andra tycka som dom vill... du vet! Varm kram..

Elisabeth sa...

dI: Tack snälla Di! Som jag skrev till dig igår.. dina ord bar mycket igår! Å det gör det nu med, känner jag! Jag har också läst upp för henne det du skrev.. men hon hade redan läst det.."ja-a, gu´va klokt - det ska jag komma ihåg" var hennes spontana omdöme!:)
Å du har ju så rätt... man accepterar och förstår inte riktigt fullt ut när man är tonåring! Tack snälla! Varm kram..

rENÉE: Tack snälla! Jag orkar inte skriva så mycket mer till dig här.. utan jag hoppas du förstår lite hur jag tänker av mitt föregående svar till dig, min vän. Varm kram..


eLEONORA: Du ska inte bli ledsen, min vän. Carolina ÄR både lugn och säker och väldigt go! Men som vilken tonåring som helst, och som nu har det extra tufft med sin pappas sjukdom, så måste hon få ge utlopp för den ledsamhet hon känner emellanåt. Ibland är det bara små saker som gör henne ledsen, och som jag själv känner igen från min tonårstid. Ibland så är det större och viktigare ledsamheter som vi försöker lösa tillsammans. För som jag skrivit tidigare.. det är ju det mammor är till för! Att lyssna, guida, peppa, och stötta för nästan vad det än må vara... ja, du vet ju. Du är ju också mamma...
Sen... och som jag har skrivit många gånger förut... jag skulle aldrig och neverever lägga ut någonting som hon inte har godkänt! Då skulle jag vara en mycket mycket respektlös mamma...
Men hon har sagt... att hon vet ju att det finns andra i hennes ålder som gör precis samma resa som hon... som läser här... och kan något av det jag/vi skriver på någe sätt ge lite stöd till någon av dem... då tycker hon att jag ska skriva om det. Det är viktigt för henne. Som tonåring är det också oerhört viktigt att känna att man inte är ensam... och speciellt inte när det är svårt.
Självklart så vet hon också att hon har möjligheten att få prata med någon utomstående om hon skulle vilja det... men hon vill inte det... och då måste jag respektera det. Såvida jag inte märker att hon absolut behöver det, vill säga...
Varm kram... och dina leenden behövs!

nONNA: Nej, vet du... det tror jag absolut inte heller! Att någon skulle vilja oss illa...??
Och självklart, sedan lång tid tillbaka, så vet hon vilka möjligheter som finns till samtalskontakter om hon skulle vilja det. Nu vill hon inte det i dagsläget, och då får jag respektera det. Såvida jag inte märker att hon skulle behöva det, vill säga...
Jag tror absolut heller inte att det är någon skam om man märker, och ber om hjälp för att man inte klarar allt själv. Tvärtom, för mig är det ett friskhetstecken... och i er situation just då, var det ju helt riktigt.
Men det var ju inte riktigt det mitt inlägg handlade om... utan mer hur rädslan för den del av oss som handlar om sorg och ledsamhet så lätt kan kategoriseras som en depression. Det är en naturlig reaktion inom oss när något svårt händer... vi blir ledsna! Å det måste vi få bli utan att vi blir stämplade som depressiva! Varm kram..

nINA LINDH: Tack snygging! Det känns alltid skönt, när man känner att man inte är ensam i sitt tänk! Fast ibland blir jag lite emma-tvärtemot, och så får alla andra tycka som dom vill... du vet! Varm kram..