torsdag 14 oktober 2010

... som jag ska fixa bra!

Hela dagen.
Men jag har suttit här en bra stund nu... och som vanligt skrivit lite, och raderat... skrivit lite, och raderat... skrivit lite, och rade... ja, så.


Rädslan för det jag vet... att "det går neråt" finns där mest hela tiden nu. HUR då neråt? Vad är det han inte längre kan? Vad är det han inte längre förstår? Hur mycket värre är det nu... jämfört med i somras då han inte kunde skala sin potatis?
Å vad värre är... hur ska jag kunna se det här? Utan att dö, menar jag!

Nu måste jag bara hitta styrkan för det här nya någonstans... det nya som jag så länge lyckats hålla undan.. och skjutit framför mig. Det nya, som egentligen inte är nytt... det är bara insikten om hur dåligt förberedd jag är som är ny. Och skrämmande... för jag vill inte.
Jag drar ett djupt andetag, och tar till det enda jag kan nu... tänker bort det lite. Så gott det nu går...
Det är säkert inte det bästa sättet att hitta denna styrka, men just nu så måste jag det... jag kokar lite nytt kaffe... går några timmar på RK... funderar vad vi ska äta till middag... och så intalar jag mig själv hur bra det går ändå! Vardagstänk. Idag blir det så iallafall... och till helgen har jag lovat Carolina att vi ska bara mysa.

..........

Å tack snälla Gud! Jag ser att det har börjat snöa lite... vad glad jag blir!
Å tack snälla Gud! En bloggvän ringde nyss... vad glad jag blev över det också!

6 kommentarer:

Renée sa...

Jobbigt när man ser den man älskar tyna bort och man kan inte göra ett enda skit för att stoppa det... Många kramar...

Anna sa...

Måste du se/möta det? Jag får ångest varje gång jag är tvungen att träffa min mamma som lever men utan att leva. Blir tvingad av min mormor. Utan henne skulle jag faktiskt låta bli att möta just den smärtan. Ser du att det är din plikt att gå till SE?

Elisabeth sa...

rENÉE: Ja, min vän... detta "tyna bort" är grymt. Att tappa förmåga efter förmåga, äta, prata, gå på toaletten, skratta, gå, kramas, och bara få finnas kvar som ett tomt skal. Å mest grymt tror jag att det är för barn till dementa... att se sin mamma eller pappa aldrig mer kunna vara just det.. mamma eller pappa.
Men alla sjukdomar är grymma, på sitt sätt. Vilket jag gissar att du vet sedan länge, min vän. Varm kram..

aNNA: Jag var tvungen att fundera lite nu över din så öppenhjärtliga kommentar. Du frågar om jag måste se/möta det.
En svår fråga... och inte alldeles enkel att svara på. Men jag känner inte att jag måste se och möta hans sjukdom idag utifrån andras förväntningar och tyckanden. Mitt måste i det här läget ligger nog mer i att inom mig finns en längtan kvar... en längtan efter det som var, en längtan att få vara nära honom. Oavsett vad.

Sen... vilket jag också har sagt otaliga gånger till Carolina... att åka dit och hälsa på, eller att inte göra det, har inte det minsta med kärlek att göra!
Det skulle ju vara alldeles befängt dumt att tänka så... att kärleken skulle vara större eller mindre beroende på hur många besök jag gjorde!
Carolina vill inte åka och besöka SE nu... hon tycker det är mycket mycket svårt... och hon säger ofta att hon vill ha kvar bilden av pappa som hon minns honom. Inte minnas att han inte ens tittade åt hennes håll när hon kom på besök... inte minnas den dagen han inte kan äta själv... inte minnas den dagen då hon kanske åker dit och matar honom.. och jag förstår det. Mycket mycket väl.
Sen vet både Carolina och jag att Sven-Erik hellre hade dött än att se henne ledsen och må dåligt.

Jag förstår mycket mycket väl din ångest! Å jag måste ärligt säga, att jag har lite svårt att förstå om din mormor tvingar dig att åka och besöka din mamma!
Kanske är din mormor rädd att du ska ångra dig sedan? Att du inte besökte din mamma medans hon ännu levde. Har du försökt att prata med din mormor om det här?
Vi vet att vi med säkerhet att vi kommer att drabbas av dåligt samvete sedan... men " av två onda ting" som man brukar säga, så väljer man ju oftast det minst onda... det vill säga... man åker inte dit för att det gör för ont.
Jag förstår dig precis...!!
Varm kram... och tack för din fina, och mycket öppenhjärtliga kommentar! (Sen kanske jag svarade lite rörigt nu, men jag är ganska trött just nu.) Du får mer än gärna höra av dig med frågor och funderingar, eller vad som helst! Tack snälla! Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: Ja, min vän... detta "tyna bort" är grymt. Att tappa förmåga efter förmåga, äta, prata, gå på toaletten, skratta, gå, kramas, och bara få finnas kvar som ett tomt skal. Å mest grymt tror jag att det är för barn till dementa... att se sin mamma eller pappa aldrig mer kunna vara just det.. mamma eller pappa.
Men alla sjukdomar är grymma, på sitt sätt. Vilket jag gissar att du vet sedan länge, min vän. Varm kram..

aNNA: Jag var tvungen att fundera lite nu över din så öppenhjärtliga kommentar. Du frågar om jag måste se/möta det.
En svår fråga... och inte alldeles enkel att svara på. Men jag känner inte att jag måste se och möta hans sjukdom idag utifrån andras förväntningar och tyckanden. Mitt måste i det här läget ligger nog mer i att inom mig finns en längtan kvar... en längtan efter det som var, en längtan att få vara nära honom. Oavsett vad.

Sen... vilket jag också har sagt otaliga gånger till Carolina... att åka dit och hälsa på, eller att inte göra det, har inte det minsta med kärlek att göra!
Det skulle ju vara alldeles befängt dumt att tänka så... att kärleken skulle vara större eller mindre beroende på hur många besök jag gjorde!
Carolina vill inte åka och besöka SE nu... hon tycker det är mycket mycket svårt... och hon säger ofta att hon vill ha kvar bilden av pappa som hon minns honom. Inte minnas att han inte ens tittade åt hennes håll när hon kom på besök... inte minnas den dagen han inte kan äta själv... inte minnas den dagen då hon kanske åker dit och matar honom.. och jag förstår det. Mycket mycket väl.
Sen vet både Carolina och jag att Sven-Erik hellre hade dött än att se henne ledsen och må dåligt.

Jag förstår mycket mycket väl din ångest! Å jag måste ärligt säga, att jag har lite svårt att förstå om din mormor tvingar dig att åka och besöka din mamma!
Kanske är din mormor rädd att du ska ångra dig sedan? Att du inte besökte din mamma medans hon ännu levde. Har du försökt att prata med din mormor om det här?
Vi vet att vi med säkerhet att vi kommer att drabbas av dåligt samvete sedan... men " av två onda ting" som man brukar säga, så väljer man ju oftast det minst onda... det vill säga... man åker inte dit för att det gör för ont.
Jag förstår dig precis...!!
Varm kram... och tack för din fina, och mycket öppenhjärtliga kommentar! (Sen kanske jag svarade lite rörigt nu, men jag är ganska trött just nu.) Du får mer än gärna höra av dig med frågor och funderingar, eller vad som helst! Tack snälla! Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: Ja, min vän... detta "tyna bort" är grymt. Att tappa förmåga efter förmåga, äta, prata, gå på toaletten, skratta, gå, kramas, och bara få finnas kvar som ett tomt skal. Å mest grymt tror jag att det är för barn till dementa... att se sin mamma eller pappa aldrig mer kunna vara just det.. mamma eller pappa.
Men alla sjukdomar är grymma, på sitt sätt. Vilket jag gissar att du vet sedan länge, min vän. Varm kram..

aNNA: Jag var tvungen att fundera lite nu över din så öppenhjärtliga kommentar. Du frågar om jag måste se/möta det.
En svår fråga... och inte alldeles enkel att svara på. Men jag känner inte att jag måste se och möta hans sjukdom idag utifrån andras förväntningar och tyckanden. Mitt måste i det här läget ligger nog mer i att inom mig finns en längtan kvar... en längtan efter det som var, en längtan att få vara nära honom. Oavsett vad.

Sen... vilket jag också har sagt otaliga gånger till Carolina... att åka dit och hälsa på, eller att inte göra det, har inte det minsta med kärlek att göra!
Det skulle ju vara alldeles befängt dumt att tänka så... att kärleken skulle vara större eller mindre beroende på hur många besök jag gjorde!
Carolina vill inte åka och besöka SE nu... hon tycker det är mycket mycket svårt... och hon säger ofta att hon vill ha kvar bilden av pappa som hon minns honom. Inte minnas att han inte ens tittade åt hennes håll när hon kom på besök... inte minnas den dagen han inte kan äta själv... inte minnas den dagen då hon kanske åker dit och matar honom.. och jag förstår det. Mycket mycket väl.
Sen vet både Carolina och jag att Sven-Erik hellre hade dött än att se henne ledsen och må dåligt.

Jag förstår mycket mycket väl din ångest! Å jag måste ärligt säga, att jag har lite svårt att förstå om din mormor tvingar dig att åka och besöka din mamma!
Kanske är din mormor rädd att du ska ångra dig sedan? Att du inte besökte din mamma medans hon ännu levde. Har du försökt att prata med din mormor om det här?
Vi vet att vi med säkerhet att vi kommer att drabbas av dåligt samvete sedan... men " av två onda ting" som man brukar säga, så väljer man ju oftast det minst onda... det vill säga... man åker inte dit för att det gör för ont.
Jag förstår dig precis...!!
Varm kram... och tack för din fina, och mycket öppenhjärtliga kommentar! (Sen kanske jag svarade lite rörigt nu, men jag är ganska trött just nu.) Du får mer än gärna höra av dig med frågor och funderingar, eller vad som helst! Tack snälla! Varm kram..

✿Ewa sa...

Jag läser nu i efterhand det som du har skrivit om att besöka eller inte besöka den som är riktigtsjuk, den som inte är mer än sitt skal, jag läser komentarer och dina svar....Jag minns såväl våra samtal där hemma när min pappa dog när jag var 22-23 år. Det var plötsligt och oväntat för mig...kanske inte för omgivningen...Jag hade två små barn och bodde låååångt från mina föräldrar som jag vet att jag längtade efter jättemycket. De var min stora styrka att de fanns, så att jag kunde känna mig stark här där jag var. Jag fick dåligt samvete att jag inte kunde gå till min pappas grav och lägga blommor när jag längtade dvs ofta, ofta. Min mamma sa så kloka ord då och det gjorde att jag kunde släppa just det att man "måste" en massa saker. Hon sa att jag kunde sörja min pappa precis där jag är, han är där jag är...graven är bara en plats där han ligger. En plats som man kan, om man har möjlighet komma till. Men att inte kunna komma dit och lägga blommor...inte kunna vara just där är inget bevis på min kärlek till honom....

Jag förstår om Carolina och många andra som har föräldrar/nära personer som långsamt förändras. Som inte är mer än sitt skal...jag förstår så väl deras känsla av att vilja minnas det som var, då när allt var som det ska vara. Man måste få göra på det sätt som passar en själv allra bäst. Ingen ska säga att så ska man göra annars så....För ingen annan vet. Då när det här hände mig för ca 29 år sedan så var det väldigt laddat om man inte besökte graven tex, om man inte gjorde som ,förväntades...ibland är det lite av samma vara idag. Jag är fortfarande tacksam att min mamma var så klok och hjälpte mig över mitt dåliga samvete och att hon lärde mig att sorgen, den kan jag ta hand om där jag är...jag saknar honom fortfarande och tänder alltid ett ljus för honom när jag är i en kyrka, men jag känner ingen skuld och jag är så glad för att han är min pappa, alltid.

Långt och kanske helt snurrig kommentar, men Elisabeth, jag tror att du kämnner vad jag menar.