söndag 3 oktober 2010

Det går lite lättare nu...

... skriver jag med de försiktigaste bokstäver jag äger. Vet ni hur mycket mod det krävs för att våga skriva det just nu... "lite lättare"? Mycket, mycket, ska jag säga!
Rädslan för att utmana ödet... bara genom att skriva det... ja, jag vet att det låter löjligt... men rädslan för morgondagen finns alltid där.
Instinkten... att alltid vara beredd... ligger i våra gener, förklarade en psykolog för mig för länge sedan. Hon sa också att om man förlorat mycket, så ligger man i ständig beredskap för att förlora mer. Rädslan finns alltid där... utifall att. Å dessutom förloras bit för bit nu... Sven-Erik.

Men i ärlighetens namn så måste jag ju säga att just nu... just här... och just i den endaste lilla sekund som jag faktiskt kan äga... så känns det lite lite lättare. Eller iallafall som om man vet att man inte dör när ångesten och kräkrädslan sätter in... man bara väntar tills det värsta går över. Man har lärt sig det nu.... man bara väntar lite.
Å kanske är det också så... att "lite lättare" ... vågar skrivas lite nu när jag ser att vi iallafall har tagit oss så här långt. Lite mitt i... men inte igenom. Dit är det långt kvar...

Jag skulle också vilja skriva att jag har blivit starkare! Men det skulle vara ljug med blåeffekt... och det skulle verkligen vara att utmana ödet. Jag känner mig inte alls särskilt stark, utan mer som en liten bräcklig fågelunge, som brutit sin ena vinge, och nu försöker lära sig att flyga igen.

Å förresten, stark? Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska tyda det ordet... hur då stark? Hur är man när man är/blivit stark? Å hur var man då innan man blev det... en svag stackare? Å finns det en skala för sånt... du är stark, och du är svag? Med vems mått mätt då, om jag får fråga?
Nja, det här är ett svårt ord för mig nu... men kanske beror det också lite på den brutna vingen?

..........

Så svårt det här känns nu... "lite lättare". Att lämna ut det, menar jag...
Men det är ett oerhört viktigt skriv också.
Att mitt i det svåra... det går.

8 kommentarer:

Anna sa...

Jag tror att vi kan bli starkare för varje prövning vi möter. Kram

Kersti sa...

Hade det varit på facebook hade jag kryssat i gillar. Det värmer så att du skriver det här och jag förstår att du måste vara extra modig för att göra det. Jag läser och tänker på er även om jag inte alltid är helt synlig. Bamsekram

Unknown sa...

Hej vän
Det var ett tag sedan som jag hunnit med att läsa mina Bloggvänner..
Jag har undrat hur det varit för dig och ber att du skall känna dig omsluten på din väg ut... När jag ser vad du nu skriver så kan jag ana din känsla, även om jag aldrig haft en prövning som din. Vi kan ju aldrig jämföra oss med varandra någon av oss. Det vi kan lite på är att God can turn it around... Han kan visa på nya sidor av livet... Storkram

Nonna sa...

Ibland hjälper det oxå att se bakåt lite - då upptäcker man mer av de förändringar som skett. Kanske kan du se att du är på väg att kravla upp ur "krondiket" och befinner dig alldeles på kanten till en ljus och blomstrande stig där du snart vandrar.
FRAMÅT står det på pilen vid stigen och det är DIT du ska.
Försök tänka ljusa tankar - själv jobbar jag intensivt med just det. Så fort jag får en negativ hint i skallen så frågar jag mig varför jag tänker så och försöker ändra på det och se allt som är positivt i stället. Det går, men det kräver sin kvinna o kanske är det det man behöver - nya banor och stigar att färdas på! Kram Nonna

Eleonora sa...

Oj så mycket jag ville säga dig om att bli stark å sånt´.(Med erfarenhet från min mor och äldre syster - som bara var starka kvinnor ihop med sina makar)

Men jag nöjer mig med att berätta för dig hur glad du gjorde mig med detta inlägg. Lite styrka här och lite där ... det blir en hel del till slut. Dessutom blir jag glad att du kan känna det lättare i din tillvaro - det betyder att du sakta blir bättre och stabilare.

Så mycken glädje och styrka du får uppleva genom dina barn och barnbarn. Det är sådant som bär och visar den ljusa sidan av livet. Den känner du och jag önskar att det här "lite lättare" kan spira vidare med klokhet och mer tilltro. Varma kramar!

Renée sa...

Du har kommit en bit på vägen nu och då blir man starkare. Man klarar av känslorna och kan hantera dom på ett helt annat sätt. Våga vara glad! Förstår att man nästan kan känna skuld för att man mår bra men våga släppa det jobbiga en stund och tänk bara på dig själv och ha roligt! Bara för en stund...
Många kramar skickar jag!

Micke G sa...

Hej!
Ring gärna om du vill prata. Du vet att du kan alltid göra det

Ruta Ett sa...

Kram...