onsdag 6 oktober 2010

Rättigheten att få vara ledsen...

... är INTE, och kommer aldrig att var detsamma som att befinna sig i en depression!

Att få vara ledsen är en alldeles högst normal känsla. Det är en normal och sund reaktion över något som berört våra hjärtan... gjort ont på samma ställe... och får oss rätt ofta att gråta.
Så ska det vara... och alla äger vi denna känsla. Bara det att somliga av oss kanske inte behöver komma i kontakt med den så särskilt ofta. Å tack och lov för det... för ingen vill ju egentligen gå omkring och vara ledsen.

Men att ha en depression... det är något helt helt annat! Då har det ledsamma övergått till en mer depressiv karaktär. Eller som jag vet sedan länge:

"Patienten har varit deprimerad under minst två veckor samt har uppfyllt åtminstone två av dessa tre huvudsakliga symtom:

depressivt humör (ex. nedstämdhet)
avsaknad av intresse och glädje
ökad trötthet
För att kunna ge en diagnos ska åtminstone två av dessa följande symtom uppfyllas:

minskad förmåga till koncentration och uppmärksamhet
minskade känslor inför sig själv och/eller minskat självförtroende
skuldkänslor eller känslor av värdelöshet
negativa tankar om framtiden
självmordstankar eller försök till självmord
sömnstörningar
minskad aptit"

Det finns en rädsla i det här... och jag tror den finns där djupast hos oss alla. En rädsla för att sund och normal sorg och ledsamhet inte är just det... sund och normal. Så istället väljer vi att kategorisera sådana skrämmande känslor för depressionstankar... och vi skickar både oss själva och andra till psykologer och terapeuter. Som sen kanske blir ett långt långt batteri av dessa förståsigpåare...!

Jag skriver INTE att det är fel att göra det, om man känner att man behöver det stödet, och den hjälpen. Självklart så är det viktigt att vi alla har den möjligheten... och att ha en sjukdom i själen ska naturligtvis få samma adekvata vård som all annan sjukdom. Självklart.

Men som jag skriver... att vara ledsen är en helt helt annan sak. Å när man befinner sig i ett väntrum... där sorgen pågår... där man en liten bit i taget förlorar det som en gång var ens pappa/make, då får man vara hur ledsen som helst emellanåt. Faktiskt!

När det gäler Carolina, så är jag som hennes mamma mycket lyhörd för hennes sinnesstämning... och märkligt vore väl annars! Vi har gått igenom så mycket tillsammans... vi går igenom mycket tillsammans... och vi kommer att göra det framledes också. Skulle jag då... i det läget när hon kommer och vill prata för att hon känner sig ledsen... för någonting i skolan, för pappa, för att... ja, nästan precis vad som helst som man faktiskt har rättighet som människa att få vara ledsen över... skulle jag då säga: "Nej, men Carolina... nu är du depressiv... nu måste vi nog beställa tid hos en psykolog eller terapeut åt dig"? Nej, jag skulle inte tro det... för det skulle vara detsamma som att säga till henne att hennes ledsamhet inte vore frisk, och inte normal! Nej, det skulle jag neverever göra...

Sen skulle de förstås vara en helt annan sak om jag märkte att den depressiva karaktären hade smugit sig in... och då skulle jag lotsa henne så varsamt jag kunde till att få rätt hjälp

Men ledsen.... det måste både hon och jag få vara! Precis när, och om vi behöver det... för oss är det ett friskhetstecken... man gråter... det lättar lite... och man går vidare. Högst normalt!!

Men kanske måste det bli så att vi gör som alla andra som en gång hade modet... vi slutar att skriva om när vi känner oss ledsna? För inte blir man hjälpt av de som hela tiden vill hålla fast vid depressionstänket.... inte ett dugg heller!! Tvärtom. Än om jag vet att många kanske säger det "i bästa välmening"!

12 kommentarer:

Renée sa...

Jag kan föstå din reaktion och jag ber om ursäkt om du har tagit illa upp av mina kommentarer. Dock står jag fast vid att när man är i en sådan sits som ni är så är det väldigt viktigt att ha någon att prata med och eftersom du skrev att hon kände sig utanför och så vidare så tänkte jag att hon kanske inte hade direkt någon kompis att prata med....

Klart man ska få vara ledsen men jag måste säga att jag har pratat med terapeuter och jag tycker inte att det är något onormalt med det. Jag har tyckt att det har varit skönt att ha någon neutral att prata med som kan hjälpa en på rätt spår.

Många kramar...

Anonym sa...

Man behöver inte vara deprimerad för att gå till en psykolog... Man kan gå till en psykolog för att få hjälp att bearbeta sorgen, det gjorde jag när min pappa dog.
Allt vill man inte prata med sin mamma om än hur nära man står varandra, speciellt inte när man är tonåring. Sen så vill man inte alltid lägga mer börda på sin mamma som också sörjer.

Tänk på det att mycket av de råd du får är i all välmening och inte för att kritisera. De som står på sidan om kan många gånger se saker klarare än dig som är mitt i sorgen själv...
Jag förstår att det kan svida att främlingar ger dig råd om hur du bör förhålla dig till din dotter men som sagt det är inte för att kritisera utan att för att hjälpa...

Kramar från en som nyss förlorat sin pappa men via dödsfall...

Lena sa...

Men precis. Kunde inte ha sagt det bättre själv!! ;)

/Lena

Anna sa...

Tack för dina otroligt fina kommentarer!:).

Vissa stunder i livet består av mycket ledsamhet/smärta men som du skriver är depression en annan sak.

Ruta Ett sa...

Det är klart att man får vara ledsen och gråta ut sin sorg. Det är verkligen stor skillnad på att vara ledsen och att vara deprimerad. Jag vet hur det är att vara deprimerad och det är de kriterier som du skriver om. Visserligen gråter jag mycket när jag är väldigt deprimerad, men det är en helt annan gråt än att vara ledsen.
Ledsen, sorgsen, dämpad eller allvarlig FÅR man vara utan att det är tal om depression. Med en klok mamma som du har C. en stor tröst i när hon känner sig ledsen., Du vet ju varför hon är ledsen och hela historien bakom.
kramar i massor...

Unknown sa...

Man får vara lessen.
Sorgbearbetning, tar TID.

Vid gråt snyter man sej och går beslutsamt vidare.
Vid depression avstannar det naturliga flödet, att fungera normalt.
Visst är det så.

Nu ska jag ta och blåsa ut ljusen härhemma, det är dags att sova igen, hämta kraft inför en ny dags morgon ~~~

KRAM från Eva

Elisabeth sa...

rENÉE: Min vän, du behöver inte be om ursäkt! Jag känner din omtanke om oss... och jag hoppas att du känner min omtanke om dig... alltid! Men det är väl bara det att så fort jag har skrivit, eller pratat, om något lessigt, både vardagslessigt och av mer allvarlig karaktär, så har många, både via mail, blogg, och i andra möten, ansett att vi skulle vara deprimerade bara för att vi är i den situation vi är i.
Jag håller fullständigt med dig i att det är viktigt att ha någon att prata med.. oavsett om det är under professionella former, eller bara med någon som står en nära. Det finns ingenting onormalt med det... utan tvärtom... det är ett friskhetstecken att inse att man behöver någon att prata med. Men sen tror jag också att det är oerhört viktigt att vi faktiskt vågar prata om lessigt och sorgligt, utan att vi för den skull blir dömda som deprimerade! Å jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här... men jag hoppas du förstår hur jag tänker. Vi är alla människor med både sorg och glädje inom oss... både lika naturliga, och båda lika viktiga att få finnas. Varm kram..

aNONYM: Nej, det har du alldeles rätt i - man behöver inte vara deprimerad för att gå till en psykolog! Det kan finnas tusen olika skäl för ett sådant besök... och jag är mycket tacksam över att vi har en sådan väl utbyggd profession inom det området idag. Sen har du också rätt i att allt vill man inte gå till sin mamma med... och man vill framför allt inte lägga sten på bördan. Jag är mycket lyhörd för det också... Men som jag har sagt till Carolina x antal gånger... "vad tror du mammor är till för?" Hon vet att jag sörjer... men hon vet också att det vore en ännu större sorg, både för mig och SE, om hon skulle må så dåligt, och sen inte berätta det. Vi har tragglat det här mycket mycket...
Jag har aldrig någosin tagit emot goda råd som dålig kritik, och kommer heller aldrig att göra det.
Det är för mig två vitt skilda saker... men ord som sägs i all välmening är inte heller per automatik så bra alla gånger. Goda råd ska man aldrig förakta.. och de ska tas emot med mod, och ges med försiktighet.
En stor tröstande kram går i tanken till dig nu... det måste vara svårt att förlora sin pappa. Varm kram..

lENA: Tack go-lena!! Det känns lite (eller ganska mycket, känner jag nu) bra att man inte är alldeles ensam om att ha det här tänket... du vet ju! Varm kram..

aNNA: Precis så är det... lessigt är en sak... depression en helt annan. Hoppas allt är bra med babyn i magen? Varm kram...

rUTA ETT: Modiga modiga du! Tack snälla för hur modigt du vågar berätta... och lite bekräfta det jag skrev. Ditt mod sprider förhoppningsvis lite ringar på vattnet, min vän. Att få vara ledsen... jag tror, att om vi inte får upp det till ytan... pratar om hur det är... utan bara packar och packar bort.. då står vi där till slut... med en depression! Tack snälla också för ord som "klok mamma"... det bar mycket igår! Varm kram..

mORMORSHEM: Tack, min vän! Å du har så rätt.. det tar tid! Å det sämsta i just vårat sorgearbete är att vi vet att det väntar en ny sorg bakom hörnet. Så är det ju när någon drabbas av en demenssjukdom... två sorger. En lång.. och sen en till. Den dagen får man väl hoppas att den inte varar så länge. Nu kanske jag förklarar luddigt, men jag vet ju att du kan läsa mellan raderna, min vän. Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: Min vän, du behöver inte be om ursäkt! Jag känner din omtanke om oss... och jag hoppas att du känner min omtanke om dig... alltid! Men det är väl bara det att så fort jag har skrivit, eller pratat, om något lessigt, både vardagslessigt och av mer allvarlig karaktär, så har många, både via mail, blogg, och i andra möten, ansett att vi skulle vara deprimerade bara för att vi är i den situation vi är i.
Jag håller fullständigt med dig i att det är viktigt att ha någon att prata med.. oavsett om det är under professionella former, eller bara med någon som står en nära. Det finns ingenting onormalt med det... utan tvärtom... det är ett friskhetstecken att inse att man behöver någon att prata med. Men sen tror jag också att det är oerhört viktigt att vi faktiskt vågar prata om lessigt och sorgligt, utan att vi för den skull blir dömda som deprimerade! Å jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här... men jag hoppas du förstår hur jag tänker. Vi är alla människor med både sorg och glädje inom oss... både lika naturliga, och båda lika viktiga att få finnas. Varm kram..

aNONYM: Nej, det har du alldeles rätt i - man behöver inte vara deprimerad för att gå till en psykolog! Det kan finnas tusen olika skäl för ett sådant besök... och jag är mycket tacksam över att vi har en sådan väl utbyggd profession inom det området idag. Sen har du också rätt i att allt vill man inte gå till sin mamma med... och man vill framför allt inte lägga sten på bördan. Jag är mycket lyhörd för det också... Men som jag har sagt till Carolina x antal gånger... "vad tror du mammor är till för?" Hon vet att jag sörjer... men hon vet också att det vore en ännu större sorg, både för mig och SE, om hon skulle må så dåligt, och sen inte berätta det. Vi har tragglat det här mycket mycket...
Jag har aldrig någosin tagit emot goda råd som dålig kritik, och kommer heller aldrig att göra det.
Det är för mig två vitt skilda saker... men ord som sägs i all välmening är inte heller per automatik så bra alla gånger. Goda råd ska man aldrig förakta.. och de ska tas emot med mod, och ges med försiktighet.
En stor tröstande kram går i tanken till dig nu... det måste vara svårt att förlora sin pappa. Varm kram..

lENA: Tack go-lena!! Det känns lite (eller ganska mycket, känner jag nu) bra att man inte är alldeles ensam om att ha det här tänket... du vet ju! Varm kram..

aNNA: Precis så är det... lessigt är en sak... depression en helt annan. Hoppas allt är bra med babyn i magen? Varm kram...

rUTA ETT: Modiga modiga du! Tack snälla för hur modigt du vågar berätta... och lite bekräfta det jag skrev. Ditt mod sprider förhoppningsvis lite ringar på vattnet, min vän. Att få vara ledsen... jag tror, att om vi inte får upp det till ytan... pratar om hur det är... utan bara packar och packar bort.. då står vi där till slut... med en depression! Tack snälla också för ord som "klok mamma"... det bar mycket igår! Varm kram..

mORMORSHEM: Tack, min vän! Å du har så rätt.. det tar tid! Å det sämsta i just vårat sorgearbete är att vi vet att det väntar en ny sorg bakom hörnet. Så är det ju när någon drabbas av en demenssjukdom... två sorger. En lång.. och sen en till. Den dagen får man väl hoppas att den inte varar så länge. Nu kanske jag förklarar luddigt, men jag vet ju att du kan läsa mellan raderna, min vän. Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: Min vän, du behöver inte be om ursäkt! Jag känner din omtanke om oss... och jag hoppas att du känner min omtanke om dig... alltid! Men det är väl bara det att så fort jag har skrivit, eller pratat, om något lessigt, både vardagslessigt och av mer allvarlig karaktär, så har många, både via mail, blogg, och i andra möten, ansett att vi skulle vara deprimerade bara för att vi är i den situation vi är i.
Jag håller fullständigt med dig i att det är viktigt att ha någon att prata med.. oavsett om det är under professionella former, eller bara med någon som står en nära. Det finns ingenting onormalt med det... utan tvärtom... det är ett friskhetstecken att inse att man behöver någon att prata med. Men sen tror jag också att det är oerhört viktigt att vi faktiskt vågar prata om lessigt och sorgligt, utan att vi för den skull blir dömda som deprimerade! Å jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här... men jag hoppas du förstår hur jag tänker. Vi är alla människor med både sorg och glädje inom oss... både lika naturliga, och båda lika viktiga att få finnas. Varm kram..

aNONYM: Nej, det har du alldeles rätt i - man behöver inte vara deprimerad för att gå till en psykolog! Det kan finnas tusen olika skäl för ett sådant besök... och jag är mycket tacksam över att vi har en sådan väl utbyggd profession inom det området idag. Sen har du också rätt i att allt vill man inte gå till sin mamma med... och man vill framför allt inte lägga sten på bördan. Jag är mycket lyhörd för det också... Men som jag har sagt till Carolina x antal gånger... "vad tror du mammor är till för?" Hon vet att jag sörjer... men hon vet också att det vore en ännu större sorg, både för mig och SE, om hon skulle må så dåligt, och sen inte berätta det. Vi har tragglat det här mycket mycket...
Jag har aldrig någosin tagit emot goda råd som dålig kritik, och kommer heller aldrig att göra det.
Det är för mig två vitt skilda saker... men ord som sägs i all välmening är inte heller per automatik så bra alla gånger. Goda råd ska man aldrig förakta.. och de ska tas emot med mod, och ges med försiktighet.
En stor tröstande kram går i tanken till dig nu... det måste vara svårt att förlora sin pappa. Varm kram..

lENA: Tack go-lena!! Det känns lite (eller ganska mycket, känner jag nu) bra att man inte är alldeles ensam om att ha det här tänket... du vet ju! Varm kram..

aNNA: Precis så är det... lessigt är en sak... depression en helt annan. Hoppas allt är bra med babyn i magen? Varm kram...

rUTA ETT: Modiga modiga du! Tack snälla för hur modigt du vågar berätta... och lite bekräfta det jag skrev. Ditt mod sprider förhoppningsvis lite ringar på vattnet, min vän. Att få vara ledsen... jag tror, att om vi inte får upp det till ytan... pratar om hur det är... utan bara packar och packar bort.. då står vi där till slut... med en depression! Tack snälla också för ord som "klok mamma"... det bar mycket igår! Varm kram..

mORMORSHEM: Tack, min vän! Å du har så rätt.. det tar tid! Å det sämsta i just vårat sorgearbete är att vi vet att det väntar en ny sorg bakom hörnet. Så är det ju när någon drabbas av en demenssjukdom... två sorger. En lång.. och sen en till. Den dagen får man väl hoppas att den inte varar så länge. Nu kanske jag förklarar luddigt, men jag vet ju att du kan läsa mellan raderna, min vän. Varm kram..

trollmor sa...

Man kan vara stark i sin ledsamhet och det är helt rätt att det är skillnad på ledsamhet och depression och den skillnaden märker man tydligt vars den går.
Många säger i en kris att jag är stark jag klarar det. Den starke har även rätt att vara svag och ska vara det och det är styrka tycker jag. Möjligen kanske C skulle också ha en kontaktperson precis som du som hon kan välla över sina tankar hos också. En person i någorlunda ung ålder som tänker i samma banor och kan prata med varandra och göra kuliga saker.
Att få ha egentid med någon som vet och förstår hur allt är.
Kanske någon med tillgång med bil o körkort tex. En ide som dök upp här bara.
Kram på dig
ps receptet kommer !
ewa

haggchristina@telia.com sa...

Ja du det är inte lätt, jag tycker att du ska fortsätta att skriva för det är ett otroligt bra sätt att bearbeta en sorg. Vad andra tycker och tänker är deras och du vet med all säkerhet vad som är sund ledsamhet hos din dotter.
Att gå igenom en sorgeprocess som ni gör tar tid och det tar mycket längre tid vid en skilsmässa nu är det inte en skilmässa i verklig mening utan på grund av sjukdom som bilvit påtvingad er alla, och då tar det ännu längre tid med sorgeprocessen. Det enda jag anser att man ska vara vaksam på är att fastna i någon av faserna man går igenom. Man brukar säga att en sorgeprocess normalt tar ett år men det ni hamnat i kan ta upp till 5 år.
En stor kram till Er

Micke G sa...

Vännen ring mig! Om inte annat en signal. Ser ju att det är du o ringer upp då..
Micke