Med önskan till alla er...

... att ni tar med er hoppet som kanske grusades i år,

men som får ny kraft och blir bärande ljus i det nya året.

Ett varmt Gott Nytt år till er alla...

Men att måsta skiljas...

... från den känslan att jag med hela min själ ville stanna kvar där, och skydda detta mest älskade lilla skal i min famn... ja, då är det svårt att gå och sova.

Jag ska inte skriva om sorg ikväll...

... tycker jag först låter som en bra rubrik. Men sen, när jag inser det omöjliga í att skriva om det vackraste, och svåraste mötet idag utan att sorgen... ja, jag har skrivit om min sorg så många gånger förut... men idag var det... ja, jag hittar inte ens orden nu.
Att stå där bredvid henne... hur hon tvärstannade när hon fick se honom sitta där i fotöljen... hur han sov och hur det ryckte i hans kropp... och hur jag hörde hur hon drog efter andan när hon såg det... ja, då gjorde jag bara det som varje mamma i det läget skulle ha gjort... var mamma!

Just därför så tänker jag heller inte skriva så mycket mer om stunden idag... om det vackraste, och antagligen det sista mötet mellan dem. Av samma anledning så gick vi sedan, efter bussresan tillbaka, in på Åhléns och provade parfymer... och vi gick in på ICA och köpte onödigt godis.
Gråten som hon fick kämpa så hårt med... som höll på att brista när vi gick in på hans rum... det svåra pratet på bussen sen... och framför allt den blick som han så länge fäste på henne när vi skulle gå, då jag kramade om honom och pussade honom på pannan... sa att jag skulle komma tillbaka sen... hela tiden så höll han blicken fast på henne. Som om han mindes... eller som om bandet till henne var så bortom sjukdom och minnen... och det var hans sätt att säga hej då... allt det får jag minnas sen.

Istället så får Carolinas ord tala ikväll... ord som jag fått tillåtelse att låna... då hon så väl vet att det finns andra unga därute som gör precis samma resa som hon.

"Idag är det lite över ett år sedan jag träffade honom senast. Trots att mamma berättat hur han försämrats och trots att jag visste så kunde inga ord förbereda mig på det jag fick se idag. När vi kom dit satt han i fotöljen och halvsov. Hela han hade ryckningar. Skakningar. Blinkade lite med ena ögat. Mamma gick fram till honom, viskade i hans öra. Inte en reaktion, inte en min. Jag stod paralyserad. Kunde inte röra mig. Kände paniken inom mig. Helst av allt ville jag vända om och bara gå därifrån. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till honom, försökte prata. Visa att jag var där. Han tittade knappt på mig, såg bara förvirrad ut. Tom i blicken.

Pappas kontaktperson, Ulla, ordnade fram kaffe, bullar, chokladpraliner och pepparkakor. Hon fick mata pappa med pralinerna. När vi försökte prata med honom sa han inte mycket. Han sa egentligen inget alls. Han gjorde ifrån sig ljud, skrattade eller sa "Mmm", "Jaa" eller "Nänä". Förra året när jag träffade honom kunde han fortfarande prata och äta själv.

Jag strök pappa på kinden, på armen, på handen för att se hans reaktion. Om han kände något. Första gångerna tittade han bara på mig. Ingen reaktion. Sedan när jag åter igen la min hand på hans så tog han mina fingrar, och han nöp. Riktigt ordentligt. Han strök sin tumme mot min. Fina, fina, fina pappa. Vi blev inte där länge. Lite över en timme. Han var trött idag, trots att han varit uppe och gått själv. Älskade pappa..

När jag kom dit ville jag inte ta i honom, ville inte se på honom. Det är ju inte min pappa, tänkte jag. Hans blick är tom och han är någon helt annanstans. När chocken hade lagt sig gick det bättre. Jag kunde inte skämta med honom som jag gjort tidigare gånger, då tittade han bara på mig. Utan ett ord, utan en min. Men han är glad, han skrattar. Han mår bra. Och det är skönt att se. Jag ser att han har det bra där han är. Och det gör mig lugn.

Pappa, älskade pappa. Jag är oändligt tacksam att jag fick ha dig, och om jag kunde skulle jag göra om allt igen. Bara jag fick ha dig som min pappa. Vi kommer inte ses mer nu, pappa. Det var sista gången idag. Förlåt mig. Jag klarar inte av att hälsa på dig längre. Men jag vet att var du än är så förstår du.Tack för att du var så underbar hela min barndom.
Jag älskar dig, pappa. Då, nu och föralltid"

..........

Nu är det nyårsafton imorgon... och vi ska göra en fin dag som vi ska spara i våra minnen sen. Carolina och jag. Vi ska nyårsduka... och hitta på något gott att äta. Vi ska titta på teven.. och skåla in det nya året. Vi ska bestämma oss... trots att vi vet... att det ska bli ett gott nytt 2012.

Det blev ett rätt rörigt skriv det här, märker jag... men det får vara så. Det blev rätt sorgligt också, tycker jag... men det är som det är. Sen kom jag på nu att skriva om teven... idag fick vi en teve av mamma och pappa. De hade köpt en ny... och vi fick deras gamla. Tack snälla snälla ni... nu kan jag se texten bättre igen! Tack!

Tack Gud för idag... ändå.

En kär stund...

... vi har mysigt. Sven-Erik skrattar till ibland... kanske är det åt Åsa-Nisse som går på teven. En av Sven-Eriks stora favoriter...

Livlinan Ulla...

... bjuder på gofika. Det känns nästan lite juligt..

Imorgon ska hon träffa sin pappa...

... den pappa som inte längre finns i hennes liv. Den pappa som hon nu får leta efter i sina minnen. Hur han var... hur han gick... hur han pratade... hur han fixade... hur han läste sagor... hur han körde bil... hur han skrattade... hur han... ja, fanns.

Imorgon åker vi dit. Jag vet att hon gruvar. Mycket.
Så ständigt beredd på att det är en sista gång.
"Hur kommer han att va?" frågade hon för en stund sedan.
Trots att hon vet... jag har ju berättat... och hon har sett bilderna.

"Som vanligt.. fast lite annorlunda" försökte jag förklara.

Han är ju ändå... nu och för alltid... hennes pappa.
Hon är ju ändå... nu och för alltid... hans dotter.

Men det blir tufft för henne...
Jag ska hålla henne hårt i handen...

Det är stort...

... när mamma orkar komma på besök. Å pappa med förstås...

Omtanke o medkänsla...

... hur svårt kan det vara, tänker jag. Hon har sin pappa på ett hem för dementa, o de kan inte ens skicka ett julkort till henne.
Andra kan inte ens... nej, det är lika bra att kliva upp... jag kan inte ligga här och reta upp mig. Upp upp upp..

Antingen så förstår man...

... eller så förstår man inte, att det är ganska mycket som är tufft nu. Både med det ena och det andra...

Egentligen så skulle jag vilja skriva om allt som har hänt de senaste dagarna, men av flera skäl just nu så gör jag inte det... dessutom har jag haft huvudvärk rätt ofta den senaste tiden. Vilket antagligen beror på att jag inte kan läsa texten på den lilla teven, som vi fick låna. Vilket jag ju egentligen redan visste att jag inte skulle göra... då jag inte ens på våran stora teve, den som gick sönder för ett tag sen, såg texten särskilt bra.
Carolina har också börjat klaga på att hon inte ser.
Visst är det här ett av mina minsta bekymmer... och jag är glad att vi har en teve överhuvudtaget... men ändå... för oss är det en stor livlina de flesta av dagar... och speciellt nu vid jul och nyår... att kunna se på teve.

Så... antingen förstår man, eller så förstår man inte, att en mamma är som starkast när det blåser som kallast. Hon är som starkast vid varje högtid när familjer samlas och hon måste vara den som tar emot sen i deras ensamhet. Hon är som starkaste när hon samtidigt måste vara allt det som försvann... pappa, familj, vänner. Och, vilket är viktigast, hon ska vara den starkaste att lotsa sitt barn vidare ut i världen sen...

Men jag kommer att skriva... mina minnen är viktiga för mig.
Oavsett hur de såg ut...

..........

En god fortsättning önskar jag alla er därute... och förlåt att jag inte orkar svara på några kommentarer just nu. Vi har det bra, Carolina och jag... men som sagt, det är mycket som är tufft nu, och jag är ju starkast!!

Min älskade lillebror Kenth...

... och min lika älskade mamma. En fikastund att minnas...

Mamma med vid julbordet...

... och pappa förstås. Jag kunde inte ha fått en finare julklapp...

Tomten kom...

... på morgonen. I form av en mamma i pyjamas, och bärandes på en bricka med ljus, smörgås, godisbit och litet paket på. Å Carolina blev glad...

Idag är det julafton. Vi är bjudna till Jonas med familj, och det är första gången på många många år som vi är bortbjudna.

Så just nu... här finns små tända ljus av julemys och frid. Igår och imorgon får vara där dom är... och dagen idag ger löfte om det vackraste ordet jag vet... tillsammans.

I det andetaget vill jag därför önska alla er därute en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
I nästa andetag så vill jag önska alla er därute ett varmt och bärande TILLSAMMANS....

Dan före dopparedagen..

... och vi är uppe tidigt. Mysa med fika tillsammans, se adventskalendern tillsammans, och gå ner på stan, o köpa lite julklappar tillsammans.
Det är mycket tillsammans nu - precis som det ska vara.

Nu är det tre dagar kvar till jul...

... och det går. På teven ikväll säger "julmysar-Ernst" att julen handlar om minnen och traditioner. Då har han nog aldrig behövt befinna sig någon större överlevnadsfas över julen... där minnen gör ont, och där alla traditioner är borta.
Så är det här iallafall... allt det som har varit... måste bli det nu... har varit.

I vår lilla familj är det dagen idag som finns nu... och högst två dagar framåt. Tiden bortom det får vara... än om vi fuskar lite med att känna en försiktig förhoppning om julafton... att vi alla ska få vara tillsammans. Men det är tre dagar dit...

Nu är det enda vi har... och nu är det julmys varje dag här.

..........

I måndags fyllde jag år. Det blev en fin dag... och jag ska spara det fina i mina minnen. Carolina som kom och väckte mig med tänt ljus och födelsedagssång, gröten som hon hade kokat till mig... och dukat upp så fint med röd serviett i vardagsrummet. Tanterna som stämde upp till samma sång på eftermiddagsfikat på RK. Pappa som var förbi på kvällen och blev bjuden på kaffe och en hembakad kaka av Carolina. Lillebror Fredrik med familj som kom och grattade på kvällen med en påse lussebullar.

Vemodigt och vackert sparar jag också minnet av hur jag under hela dagen gick omkring och bar på ett annat minne. Ett minne som bara poppade upp från någonstans. Ett minne från det där vackraste paketet som jag fått så många år tidigare... av Sven-Erik. Paketet som visserligen inte var så vackert då jag öppnade det... men som idag är ett av mina vackraste och käraste minnen.
Paketet som innehöll en stor ful gråsten.
Jag tror det var vår första jul tillsammans. Han ville göra det lite roligt... då jag sagt att "det spelar ingen roll vad det är... det är inte innehållet som räknas... det kan vara en STEN... huvudsaken det är ett paket!"
Döm om min förvåning (och besvikelsen minns jag ärligt sagt också) när jag öppnade paketet och den visade sig innehålla precis det... en sten!
Självklart fick jag ju ett annat "riktigt" paket också... fast jag minns inte vad. Men minnet av stenen... det är nog den vackraste julklapp jag någonsin fått.

Det är ju det jag skriver... det är svårt med minnen vid jul.

........

Sen hade jag säkert tänkt skriva någe mer... kanske var det nåt viktigt... men det har jag isåfall glömt nu. Jag är trött, och det är sent... så det får bli en annan dag isåfall.

En glad överraskning...

... Jonas med familj kommer hit. Vi gofikar, och jag får en fin present. Vad glad jag blir... tack snälla!

Jag frågade min lillebror...

... för inte så länge sedan, om han trodde att jag var lycklig. Han svarade nej.
Men jag sa: "Jo, men vet du att det finns stunder... roliga, fina, och varma stunder av nåt som händer... eller något som någon säger eller gör... eller ibland bara finns där ändå... och som gör att jag kan känna den där varma lyckan inombords."
Jag vet inte om han trodde mig... men för mig är det så... och jag tror också att det är så de flesta gör, och måste göra för att överleva... hittar lycka inom sig ändå.

Som:

... att en torsdagkväll bli hembjuden till grannen på julfika med både pepparkaka och glögg. Allt inramat av tända ljus och härlig julfilm...

... att gå till mamma och pappa... både i onsdags och idag. Få sitta där tillsammans med dem och gofika. Skratta och prata bort en stund... än om både Carolina och jag ser hur trött mamma är. Men pappa är som en liten tomte... som har tvättstugan idag.

... att Carolina står i köket och bakar "Drömmar" nu. Jag hör julmusiken som hon spelar... och hur hon nynnar med. Det ska bli spännande att smaka sen... det är min farmors recept... och att få till dem så att de "smälter i munnen" är inte det lättaste. (Fast det är helt tillåtet att misslyckas i det här köket också... :)!)

... att vi försöker göra det bästa julmyset vi någonsin kan nu Det känns som om... ja, att det finns lycka att hämta därborta i framtiden när vi sen minns tillbaka. På just den här julen.

..........

Eller... så tänker jag nu... när jag skrivit ner allt det här... kanske är det inte lycka jag menar... kanske är det bara stor och varm tacksamhet jag känner för allt det jag också får just nu. Fast det funkar det med...

Håller jag fast vid...

"Det öppnar sig alltid en glänta

om skogen är aldrig så mörk.

Där doftar småstjärniga blommor,

där niger en vitstammig björk.


Så är det med oss och vår levnad.

Bäst sorgen slår black om vår häl.

står glädjen och ler vid vår sida,

och solen drar in i vår själ.

(Helmer Grundstöm)

När någon ser på dig...

... och du förlorar dina ögon i hans. När du lägger fingret på hans kind, och han lutar sig emot det, och gör en liten kindbubbla och ler. När du pussar honom på pannan och han blir alldeles stilla.
Då är det de du måste minnas sen... för det var då du kände igen allt det som inte ens en sjukdom kan ta ifrån dig... er kärlek. Allt det där som du fått förut... och allt det som du trodde att du hade mistat.

Så var det i förrgår... när jag träffade Sven-Erik.

Visst kunde jag hellre välja att skriva om det som inte gör fullt lika ont .... att han inte kan prata... att han inte längre vet hur han ska kunna använda sina ben eller sina övriga kroppsfunktioner... att han måste matas... och att han inte längre minns sitt liv. Visst kan jag minnas det... eller rättare sagt, jag har ju inget val... för det kommer att följa mig det också.

Men jag försöker välja det jag kan... och att se honom höja på ögonbrynen när jag kom... efter att jag varit på toaletten... efter att jag varit på vårdplaneringsmötet... ja, jag väljer att se det som korta sekunder av igenkännande. Å jag väljer att se och känna att de skratt och leenden han gav både mig och annat betyder att han är... ja, jag hittar inte ordet riktigt... men "förnöjsam" känns bra.
Å jag väljer att se pussen på pannan, fingret på kinden, och dyra ögonkast som den vackraste skatt jag någonsin fått!!

Vårdplaneringsmötet gick bra... och jag skulle kunna skriva en hel avhandling om dessa underbara sköterskor, vårdare, sjukgymnaster m m, runt Sven-Erik. Om den omtanke och värme jag alltid känt för oss båda. Men det finns inte riktigt ork för det... så det får räcka med att skriva att utan deras ödmjuka professionalism och medmänskliga synsätt så skulle det här aldrig ha gått!! Å jag har tackat Gud mer än en gång för just detta... att jag kan vara fullständigt fullständigt trygg i vetskapen om att han har det bra där han är. De ser till att han mår så bra som det bara går nu! Tack snälla alla ni på Sjöjungfrun.... så länge jag lever!!

Vi pratade länge... om viktigt och svårt. När det gäller direkt vårdplanering så finns det kanske inte så mycket mer att planera nu... förutom att se till att Sven-Erik får må så bra som det bara är möjligt nu i sin sjukdom. Ta han dom och vårda... Tack igen Sjöjungfrun!!


När jag åkte dit så var det med bävan... när jag åkte därifrån så var det med en sorts lycklig visshet... han har det bra... han ser ut att må bra!! Å det... oavsett vad... det är det viktigaste!! Då ska jag överleva vad som helst.... bara jag vet det... att han får må bra nu!!

Tack snälla Gud... du vet ju... det är nog svårt ändå.

Skrivet får vänta lite...

... bestämde jag för en stund sedan. Än om jag känner att det finns så mycket som skulle behöva skrivas ner och kommas ihåg från gårdagen så måste det få vänta.

För livet ska ju levas också... och jag har märkt att Carolina har varit ganska depp de senaste dagarna... så nu blir det lite mys- och pepptid med henne innan hon går iväg.

Sen ska jag iväg till mamma om en stund... pappa har julavslutning med sina båda körer idag.. och mamma ska inte vara ensam. Då går jag dit... vi får en mysig dag tillsammans... och pappa kan i lugn och ro dirigera julsångerna.

Men nu blir det JULPÅTÅR och JULMUSIKEN på en stund....

Han skrattar gott...

... o slår ut med handen när jag säger att jag har en mobil som jag inte begriper mig på. Han ser piggare ut nu än senast... å nyklippt, men ändå.

Luciamorgon...

... o Pontus P och jag ser Lucia på teven. Kaffe till mig o ostbit till Pontus. Carolina fick se en stund, men har nu gått iväg..

Jag hade tänkt skriva om längtan o julminnen... men jag sväljer bort det nu. Jag ska åka till Sven-Erik idag...

Å nu lite julfilmsmys...

... å det är tur att man kan lite engelska.

Nystädat julkök 2011...

... så nu får tomten komma när han vill!
Tack, gumman!

Ingen bra rubrik...

... hittar jag just nu. Bara några rader nu på morgonen om hur det också är... för trots att vi hade den bästa julmysardagen igår... och ska ha bästa julmyset ikväll också... så förstår ju var och en:

"Mamma, vet du varför jag ska städa idag?"
"Nej, varför då?"
"Därför då slipper jag tänka på annat!"

Lilla gumman... kunde jag tvinga människor att bry sig om dig... då skulle jag göra det! Kunde jag tvinga de som spelar oförstående att förstå... då skulle jag göra det! Kunde jag tvinga de som inte vill hjälpa dig att hjälpa dig... då skulle jag göra det!

Man kunde ju tycka att sådant som att bry sig om... att förstå... att hjälpa... vore enkla och själklara saker när man vet att någon har det svårt... men så är det inte.

(Å det är när jag hör att hon vill städa... för att slippa tänka och känna... som jag blir så förtvivlat förtvivlad på dessa människor. De som inte känner det minsta för henne... trots banden de har. De hade ju kunnat göra så mycket mycket mer för henne... mer än vad en liten mamma förmår alla dagar och helger. För nog hade det givit henne mer input att gå ut och kanske ta en fika... hitta på någe kuligt... och få skratta lite... med någon annan än mamma... än att vara hemma och städa!!)

(Sen förstår nog var och en... de som vill och kan förstå... att det är helgerna som är svårast... och det är då vi måste hitta på som mest. Då är vi också som tröttast när kvällen kommer...)


Nu blir det kaffe... och Carolina har tänt det tredje adventsljuset. (Å jag måste försöka komma över hur människor inte vill bry sig... men det är svårt.. som när jag nyss såg hur hon försökte svälja bort gråten... och att hon drömt om pappa inatt igen.)

Ingelssons julfik...

Idag blir det julemys...

... också. Carolina och jag.

Vi ska gå ner på stan.... köpa med oss gofika hem, tror jag... prova parfymer som vi alltid gör... titta på julklappar som önskas... lite julbak här hemma sen... och ikväll blir det julfilm med ännu mer gofika. Det blir bra... eller bäst, bestämmer jag.
Just nu går "Disneydags" på teven i bakgrunden... och hur naivt och barnsligt det kanske än är... så finns det trygghet i det också.

Lilla mamma var så trött igår när jag var dit och hälsade på... hon sov när jag kom... klev upp en stund och smakade på sockerkakan som jag bakat... och gick och la sig igen när jag åkte därifrån. Vi fick en fin liten stund tillsammans där vid deras köksbord...

Men... nu blir det mamma-hitta-på-jul-mys för resten av dagen!

Med snö som bäddar in...

... så blir natten lite ljusare också.

"Helvetesvecka" med julemyskväll...

... blir en bra rubrik för att sammanfatta den här veckan, och kvällen.

Carolina har stor tenta imorgon eftermiddag, och har pluggat både dagar och kvällar den här veckan. Å som den stolta mamma jag är... över att hon kämpar på som hon gör... trots att hon tycker att "Befolkningsgeografi" inte är någon hit... och trots att allting är som det är... så kan jag bara känna den största beundran för henne.
Sen har jag nog sagt mer än en gång att hon är lik sin pappa... lika målmedveten och tjurig som han...

Ikväll har myset varvats med julsockerkaksbak... Leilas jul... och just nu lyssnar vi på "Bella Notte" med Lotta och Eddie Oliva. Vi har det bra... än om "fjärran från den du älskar, blir natten så ödsligt tom" blir som vanligt... jag kan inte sjunga då.

..........

Hmm... så det här med Sven-Erik och modet. Modet att åka dit. Det handlar egentligen inte så mycket om att ha ett mod... för det har jag. För det har alla alla människor som vågar trotsa livet när det kommer och vill blåsa omkull en med svårt. Vågar trotsa... och står kvar ändå! Det är väl mod om någe...????

Det handlar heller inte om vad mitt hjärta vill. För i mitt hjärta så har han aldrig blivit sjuk... i mitt hjärta så är han bara i Holmträsk... och när vi ses igen så ser han på mig som han alltid gjort... och allt är som det alltid alltid ska vara. Han och jag. Mitt hjärta villl ju det...

Det handlar mer om hur det blir sen. När jag åker därifrån. Jag vet ju hur det blir... och det är därför, med den insikten, som jag gruvar för att åka dit. Jag måste ta med mig verkligheten hem sen... börja om på ruta ett igen... och försöka lura hjärtat om igen. Jag måste se det som jag heller skulle döden dö för att slippa se... känna det som jag hellre skulle döden dö för att slippa känna... och sen måste jag göra det ändå... och så ta med mig alltihopa hem. För det är så det är... man måste börja om varje gång man åker dit. Med att vilja leva vidare utan honom... med att kunna njuta av bra stunder och dagar igen... och det viktigaste... med att om igen kunna lura hjärtat. Det här är så svårt... och gruvsamt... och det blir allt svårare.

Det är som om all sorg börjar om varje gång jag åker dit...


Slutligen... och det är det sorgligaste. Det finns de, och de följer varje ord jag skriver, som ser mina besök till Sven-Erik som en måttstock för vår kärlek.
Det tycker jag är....ja, grymt, respektlöst och förnedrande. Och än om jag skulle vilja skriva att det struntar väl jag i... jag vet ju i hjärtat... vår kärlek... min och Sven-Eriks... den vi ägde då... och den vi äger nu... så känns det.

Men jag sväljer bort det tänket nu, känner jag... jag ska se slutet på Tinas Jul. På skit-teven...

Är det någon...

... som har lite extra mod över?
Någon av de närmsta dagarna ska jag åka till Sven-Erik. Men jag måste samla ihop lite mod först...


(Egentligen så hade jag skrivit ett helt annat inlägg... om trista människor som skapar bubblor och vill hitta på... men det blev så långt och krävde så mycket tänk, och jag skulle svara på kommentarer, och jag skulle... ja, jag skulle och tänkte så mycket... men jag blev för trött... det har varit mycket idag... så det får bli imorgon istället. Men som sagt... är det någon som har lite extra mod så....)

En dag...

(Bild av mig... tagen av Jonas
sambo Sandra Viklund 2011)

... ska jag äga en helikopter!
Jo, men det ska jag... eller iallafall ska jag en dag sitta där i en helikopter och titta ut över mitt liv med ett helikopterperspektiv. Nästan så att jag just nu... mitt i... kan se mig själv sitta där. I den drömmen... i den bilden... i den helikoptern.
Jag läste några rader skrivna av Gunilla Bergensten. " Det finns ingen quick fix. En livskris är ingen sjukdom. Situationerna finns där. Och kanske är de där för att hjälpa oss att hantera svårare saker framöver. Man kan säga att de är litegrann som ett vaccin. Har man tagit sig igenom några livskriser så har man fått fler redskap att hantera andra svåra situationer med. Man får mer av ett helikopterperspektiv."

Först blir jag nästan rädd när jag läser... vadå "svårare saker framöver" och "andra svåra situationer"? Kan det, och ska det bli ännu värre framöver... vad finns det för hopp i det? Men så tänker jag... och känner... "Jo, men Elisabeth, du vet ju... du har ju sagt så många många gånger att du ska gå igenom tusen Sven-Erikar... tusen mammor... bara dina barn får vara friska och ha det bra. Du kanske får den gåvan, Elisabeth... och kanske kan du, tack vare det svåra som du just nu går igenom, vara till hjälp för dem en dag. Eller för någon annan... "

Så... en dag ska jag äga en helikopter.

Den första dagen med snö...

... och världen blev vit och vacker.
När jag väckte Carolina nu på morgonen, och sa: "God morgon gumman, det har snöat inatt... det är alldeles vitt ute" så var det en dam som var fort uppe ur sängen. Sen sprang hon runt och kollade i alla fönster.... "som ett barn på julafton" att det verkligen var sant... att det hade kommit... det som både hon och jag väntat så länge på.... snö. Något bra...


Igår firade vi andra advent med Jonas och lilla familjen. Men min planering att både fira advent med dem och hinna upp till mamma... den fick stryka på foten. Som tur var kunde min syster åka upp och bjuda mamma på gofika i sjukhusrestaurangen... och jag hörde sen av mamma att de hade haft trevligt.

Carolina och jag hade nog en av de trevligaste adventsdagarna... än om snön inte fanns. Först gick vi en sväng på Gammlia Julmarknad.... där de bjöd Carolina på "suovas" och varm lingondricka. Sen gick vi runt där i lervällingen... såg alla jullika stånd... och lilla barnbarnet David fick en stor polkagrisklubba. Kanske håller det på att bli en tradition nu... en ny... att äta suovas och köpa polkagrisklubba på julmarknaden? Jag hoppas det...
Sen bjöds vi på saffranssemlor och pepparkakor hemma hos dem... med både julgran och julmusik i bakgrunden. De hade så fint och julemysigt...
Å som grädde på moset så kom min syster dit innan hon skulle åka hem.... och vi fick både påtår och mer mys. När vi åkte därifrån så bjöd min syster på hamburgare.
Något mer bra. En hel dag...

Så.... två bra. Det är någe att vara rädd om... njuta av... och bevara i sinna minnen. Det är något som man måste ha för att ta sig vidare... ibland bara till nästa dag. Just nu... när jag sitter här i rumssoffan... så tänker jag... hur skulle vi klara det här... utan julemys och bra? När oron för mamma... sorgen för Sven-Erik... ensamheten... mina ögon... ja, jag skulle kunna räkna upp en lång rad med svårt som också måste hanteras... i varje vaken sekund.

Men då tänker jag... två bra... två bra... två bra!

Äter Souvas på Gammlia..

En förlorad värld...

... blir det när teven lägger av. Starta paniken, kände jag först... än om jag sa högt, både till mig själv och andra, att det är ju bara en världslig sak. Vad betyder en trasig teve i jämförelse med allting annat... för så är det ju... egentligen.
Igår kväll kom min lillebror F hit med en gammal "tjockteve". En teve som han en gång för länge sedan fått av oss. Å jag blev så glad.... "julen är räddad" kände jag då.
Men sen... eller rättare sagt nu... har jag fått välja... antingen så startar jag paniken igen eller så är det bara att acceptera att jag inte ser. På den gamla teven, som var betydligt större så såg jag iallafall texten hjälpligt.... men på den här gamla 28-tummaren ser jag inte ens texten hur jag än anstränger mig... och bilden blir suddig.
Min ögonskada, som tyvärr inte går att operera, har blivit värre. Jo, jag visste ju om det... och jo, jag har fått tid hos optikern i januari... men ändå... det var lättare att acceptera försämringen när jag åteminstone kunde se och följa med på teven... men nu?

Visst är det ett världsligt problem att inte kunna se på teven... men i min lilla värld... där teven är ett stort sällskap för både mig och Carolina... ... ja, då känns det... svårt.
Men det måste ordna sig på någe vis... det finns liksom inget utrymme här för att starta någon panik.

........

Mamma, lilla kämpande mamman min... hon är kvar på sjukhuset. Men hon ser betydligt piggare ut än hon gjort de senaste dagarna. Ätit bra, sovit bra... ja, det är sådana gåvor som man får vara mycket tacksam för nu. Men hon är lite bekymrad över att hon inte kan kissa... de får tappa henne. Nu på morgonen när jag pratade med henne så lät hon så stolt... om än andfådd... hon hade orkat duscha alldeles själv.
En dag i taget...

Jonas med lilla familjen kom och hämtade mig och Carolina på sjukhuset... och tillsammans fick vi en mysig gofika stund här hemma hos oss. Så himla kuligt med folk här hemma...

Igår viskade någon det vackraste ordet till mig "Förlåt! Förlåt att jag var dum" sa han. De orden ska jag bära i mitt hjärta så länge jag lever. För det spelar ingen som helst roll vad någon gör mot dig, så länge det följs av ett förlåt. I stunden just då... när förlåtet kommer... så känner jag en oerhört stor och varm respekt för den människa som sa det... för det krävs ofta stort mod att våga säga just det... förlåt.

..........

Så det blev en bra dag igår... än om jag innerst inne vet hur mycket jag har missat den här veckan hos/med Sven-Erik... och än om "en förlorad värld" känns trist.

Idag blir det en sväng upp till mamma... och kanske en tur till Gammlia julmarknad.

Vi är hos mamma...

... o pappa servar henne med the och skorpor. Hon får antibiotika och ser lite piggare ut.

Jag skulle önska...

... att någon någongång hade sagt "Hur går det för er.... hur klarar ni upp det... ni har ju inte bara ett... ni har ju Sven-Erik också?" Eller bara visat att man förstår... om inte annat så för Carolinas skull. Men så är det inte.

Jag vet inte hur mamma har sovit inatt på sjukhuset... men då jag inte hört någe än så hoppas jag att både hon och pappa fått sova någorlunda. Min syster kommer i eftermiddag, och ska bo hos sin dotter som bor några mil utanför stan. Carolina och jag tar bussen upp till mamma idag...

Vi försöker göra julmys här hemma ändå... vi har tänt ljus och ska strax gofika med kaffe och liten saffransbulle... hon och jag. För som jag sa till Carolina nu på morgonen... hon går först. Oavsett vad... och speciellt då jag vet hur det går... hur vi klarar upp det... vi har ju inte bara ett... vi har ju Sven-Erik också.

Nu ska jag ringa pappa...

Jag skulle skriva om mamma...

... men det blir inte mycket. Mest för att komma ihåg... och för att jag är så så trött. Vi har varit på sjukhuset i flera timmar... Carolina och jag. Pappa varit där hela dagen.
Mamma är inlagd. Klagar över smärtor i bröstet, hosta, trött och orolig... och vi får ta en dag i taget som läkaren sa. Läkaren pratade om mycoplasmainfekton... eller lunginflammation. Hon får antibiotika nu.
Vi får se när min syster kommer... det är inte så lätt att komma ifrån när man har vårdjobb.

Pappa ringde för en stund sedan...

... mamma nyss åkt iväg med ambulansen. "det är hjärtat" sa han bara. lillpappa.
Carina åkte hem igår kväll... vi trodde att det kanske vänt lite... men så är det tydligen inte.
Carina kommer tillbaka ikväll.

Jag ska skynda mig upp... lillmamma min.

Torsdagmorgon...

... och jag sitter som vanligt i köket. Morgonmyset med Carolina innan hon ska iväg till skolan.

Vi var hos mamma och pappa mest hela dagen igår. Bytte gardiner och gjorde lite julfint för dem... trots att pappa redan fixat det mesta vad gäller julpynt och julmys. Carolina kom dit efter skolan. Pappa bjöd på "världens bästa" klimpsoppa.

Mamma... ja, vad ska jag skriva? Hon är verkligen inte pigg, skriver jag bara... och så skriver jag istället med de tysta bokstäverna att jag är orolig. Men det gäller att hålla skenet uppe... både för mamma och pappa... den övriga familjen... Carolina som är viktigast... och kanske också för mig själv.

Min syster är kvar... och nu ska jag fixa till en grötfrukost och väcka henne. Sen åker vi upp till mamma och pappa igen...