fredag 6 april 2012

Det är i de små stunderna...

... av någonting som kanske kan liknas med igenkännande trygghet som vi vågar prata om honom. Ett minne.. som nyss... när vi pratade om körkort.
"Ja, om pappa hade varit hemma så vet jag att han skulle ha varit ute och övningskört med mig!" sa hon.
Den meningen... den öppningen... drog fram tråden på nystanet av minnen.
Vid köksbordet... med kaffekopparna nästan tomma... och solen som sken in genom skitiga fönster... så vågade vi. Känna värmen över att minnas vad han skulle ha sagt... försöka härma honom på rösten... och le. Allting bara lite... tills jag såg att hon höll på att börja gråta.

Så hur det än är... det blir allt lättare att tänka på vem han var.. än vem han är.
För i det finns den igenkännande tryggheten i att ha fått så mycket kärlek... och som sen kan tas fram i små stunder som den här.

3 kommentarer:

Laila sa...

Ni är på rätt väg.
Stora påskkramar till er båda ♥

Liza sa...

Åh så jag känner igen det där. Man lättar på locket en smula, lite bara. Känner minnen som är glada, och inte bara den oändliga saknaden och sorgen. Att tordas lätta på locket är fantastiskt. Man kan leva på det goda minnet ett bra tag med. Fast jobbiga saker kommer emellan.

Påskkramar! <3

Elisabeth sa...

lAILA: TACK för de uppmuntrande orden Laila!! "Ni är på rätt väg" är oerhört hoppfulla ord att få höra.. så tack snälla snälla du! Varm kram..

lIZA: Ja, jag läser både på, och mellan dina rader att du förstår.. och det ger både bärkraft och styrka ändå att veta att man inte är ensam om att känna som man gör. Tack snälla! Varm kram..