tisdag 9 oktober 2012

Carpe diem...

... det har jag varit ganska dålig på göra den sista tiden.

Nej, det stämmer inte riktigt, för det gör vi ju varje evigaste dag nu. Å vi gör det rätt bra, tycker jag... i det här väntrummet som vi fortfarande sitter i. Men att skriva om det... är betydligt svårare. Hur dagen än sett ut...
... för i den nya vardag som vi försöker hitta formen för nu, så finns Sven-Erik alltid närvarande. Där i bakhuvudet... det stänigt dåliga samvetet... gruvet för att åka dit..  se honom... och väntan på. Ja, helt ärligt... jag skriver väntan på.  Sen sorgen som inte liknar den andra sorgen... inte än... den nya...  min mamma.  I det valde vi sen att fortsätta ensamma... vilket vi inte ångrat en dag...  men det gör ju ändå att väntrummet är rätt tomt. Så vår vardag nu, och det vi fixar till i det här väntrummet, och att vi lyckas hålla undan mycket av det svåra... det är ren överlevnadsinstinkt.
Så det är lite svårt att skriva om vårt liv nu... men jag vill gärna försöka. Hur dagen än ser ut...

...

Idag har jag varit på workshop med RK.
Idag har Carolina varit på universitetet mest hela dagen.
Idag har...

... ja, ikväll blir det inte mer skriv än så. Men jag måste ju börja någonstans... hur dagen än sett ut.


(Inatt drömde jag om Sven-Erik igen... där jag sprang omkring på en stor tankbåt och letade efter honom. Jag måste ha hittat honom... för helt plötsligt så satt vi i Muminhuset, och han bjöd mig på korv med mos. Å jag satt bara där och var lycklig, för han satt ju mitt emot mig igen, och åt och såg så glad ut och... ja, han var hemma igen. Det var känslan i drömmen... min Sven-Erik var hemma igen. Ja, det var en underbar dröm, men det var inte så roligt att vakna med den känslan sen ... ).

2 kommentarer:

Ettie Bee sa...

Ibland önskar man verkligen att drömmen fortsatt in i den vakna dagen... Idag har jag satt lite fart och ringt samtal som ska ge nån slags perspektiv på det som händer min mamma...

Elisabeth sa...

eTTIE BEE: Ja, det har du rätt i.. att ALLA ens drömmar kunde bli verklighet. Inte bara de som är realistiska. Hoppas allt ordnar sig med din mamma... vilken trygghet och lycka att hon har dig. Du gör det bra... mycket! Varm kram..