... så går det. Idag också.
Å jag har funderat lite över det. Varför går det så "jo, men jag fixar väl det här" vissa dagar, medan andra dagar, och stunder, känns som de tyngsta och sorgligaste man någonsin upplevt?
Många dagar ser ju precis likadana ut... oavsett ryggskott.
Det är väl en process...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, varför är det så? Jag har upplevt mycket sorg och elände, så intensiv att den nästan gått att "ta på". Andra stunder när inget särskilt hänt, så kan allt kännas grått och tröstlöst ändå. Detta "jämngrå" känns ibland som det normala tillståndet, utan att någon egentlig anledning ligger bakom. Vet inte vad som är värst, det påtagliga eller det diffusa... Minns mitt första rejäla ryggskott,(har haft tre), jag fick stå upp och se på tv! under en valborgshelg, alla andra roade sig i vårvädret... inte roligt.
kALEBASS: Tack för din kommentar! Livet är märkligt, men huvudsaken är väl, och inte för att låta klyschig nu, men att man försöker göra så gott man kan, oavsett läge. Sen... när jag läser dina rader... jag hoppas att jag aldrig behöver drabbas av ett sådant eländigt ryggskott! Varm kram..
Skicka en kommentar