tisdag 5 november 2013

Är det något jag avskyr...

... så är det när jag måste prata om svåra saker. När jag måste berätta om hur vi har det, om var Sven-Erik är och hur jag mår.
För då måste jag tänka och känna efter.  Å det svåra blir med ens så påtagligt.
Idag pratade jag länge med försäkringskassan... och sen damp jag i backen en stund... och nu sitter jag här och försöker mobilisera upp tjohej-tänket igen.

För det är ju klart att jag gör det... alltid!!

Sen måste jag ju skriva att det känns skönt att den här helgen är över. För det här med att tända ljus för "de som gått före",  hur gör man det för någon som finns kvar - men ändå inte. Så tänker jag på mamma. Vi hade många diskussioner om det här med att "hälsa på de sina" på kyrkogården. För mamma var det viktigt att göra det... för mig var det inte det.  "Ja, men dom är ju inte där" var mitt stående försvar.
Äsch, nu blev det åt deppskrivhållet känner jag... så vi lämnar det. Men jag är som sagt, glad att helgen är över. Å vi fixade ju till den riktigt bra ändå..
... precis som vi ska göra för en annan tung dag som snart är här: Fars dag.

Nu... på med hurran!! Kanske finns det lite sockerkaka kvar att gofika med.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår dig precis. Jag hatar också att prata om alla svåra saker. Och att snällt svara alla nyfikna, fast jag inte vill.

Ruta Ett sa...

Åh, visst är det jobbigt med såna dagar! Jag känner som du och kyrkogårdar att "de är inte där". Båda mina föräldrar ligger i minneslund, mamma i Lund och pappa i Göteborg, men det är inte där de är. De är hos mig, i mina minnen och i mitt hjärta, alltid, och jag har dem med mig överallt!
Bamsekramar till dig...många!