måndag 11 november 2013

Så vad tänkte jag där innerst inne...

... när jag skrev mitt senaste inlägg?
Att hans systrar läser både min och Carolinas blogg det vet jag sedan länge, och att de brukar reagera när vi har skrivit något om dem vet jag också. Men kanske hade jag i min mest dumma och naiva enfald trott att de den här gången skulle ha lite självinsikt och... ja, kanske kanske svälja bort de försvarsställningar och "ja,mendudå-meningar" som vi mött så många gånger förut.

Istället så blev det bara värre. Så vad tänkte jag egentligen...

Igår kväll fick hon en halvskriven kommentar från den ena av systrarna. Å än om jag tyckte det var modigt att hon skrev under eget namn, så fanns både försvarsställning och "ja,mendudå-beskyllningarna med. Mot Carolina. Nu vet hon inte om ens ska orka bemöta kommentaren...

Ikväll fick hon ett telefonsamtal från den andra systern. Å då skriver jag... förbannade förbannade människa!!!! Hur in i helvete okänslig och elak får man bli? Jag hör genom den stängda dörren hur hon försöker parera och försvara sig mot systern som nu känner sig "kränkt" av vad Carolina skrivit på sin blogg. Flera gånger så säger Carolina: "men om du bara lugnar ner dig, B... om du bara lyssnar... ja, men får jag förklara"... men hon fortsätter bara med (och nu har jag resolut öppnat dörren och står bredvid och hör hur hon skriker) att anklaga Carolina. Till slut orkar inte Carolina höra på henne längre... utan väljer att i samma lugna ton som hon försökt behålla under hela samtalet, att avsluta samtalet. Hon säger bara att hon har annat som hon måste göra nu... säger hej då... och lägger helt sonika på luren i örat på henne.

Sen står hon bara med telefonen i handen... tittar rakt ner i golvet... och jag ser hur hon börjar skaka. "Lilla gumman, vad du gjorde det bra nu" sa jag, och tog omkring henne. Då kom gråten.
Å då kan jag säga... OCH SKRIVA... jävla människa!! För i det läget.. och det vet varenda mamma... att i det läget... när någon gör illa ens barn... då blir man... ja, riktigt riktigt förtvivlad!! Som en sårad tigermamma.

Just nu så skulle jag ha velat ha henne här... ruska om henne och säga:" Vad f-n håller du på med? Tycker du inte att Carolina har nog svårt ändå, utan att du ska ringa och skälla ut henne bara för att du känner dig förorättad och "kränkt"? Har du ingen som helst hut i kroppen? Vad är det du inte får in i huvudet? Att hon behövde dig mer än vad du behövde henne? Att du bara för en gångs skull i ditt tagit ansvar för dina fel och brister... och om inte annat, så för någon annans skull. Jag har känt dig länge och din förmåga att alltid rättfärdiga dig själv och dina handlingar har kanske gett dig den plattform du vill och behöver stå på... men här... här hos oss... här har lögner och oärlighet ingenting att hämta. Du hade chansen... men du tog den inte. Å nu får du ta konsekvenserna av det. Om du sen vill fortsätta att skuldbelägga Carolina för er dåliga relation... ja, men gör det då. Det visar bara att du står kvar på din plattform...
Hur svårt kunde det ha varit att istället ringa och säga: "Hej Carolina, jag vet att vi har haft lite dålig kontakt av olika orsaker, men vi kanske kan börja nu? Förlåt om jag inte har funnits där som du hade behövt, men nu ska det bli ändring på det, och jag kommer att gå med dig resten av vägen...oavsett vad. "  Hur svårt kunde det ha varit?

Att finnas för någon... ja, det handlar ju om att hjälpa. Å i det här läget så handlade det varken om mig eller systern... det handlade om Carolina. Men kanske är det för somliga så som Sören Kierkegaard skriver i sin dikt: "kan jag inte det så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom."

Så vad tänkte jag egentligen? För just nu så sitter jag här och ångrar att jag överhuvudtaget skrev någonting om hans systrar. Då kanske hans syster inte rasat på fullt som hon gjorde mot Carolina. För som sagt... jag vet ju att de läser både min och Carolinas blogg. Men jag kan inte göra det ogjort... och fast än jag vet att jag kommer att fortsätta skriva om vår släkt... så ska jag se till att vara bättre förberedd nästa gång.

Å det är nog så... att vissa människor inte har förmågan, eller viljan, att hjälpa.

2 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Man väljer inte sina släktingar, men man kan välja bort dem. Jag har valt bort några släktingar, som tog musten ur mig och sedan dess mår jag mycket bättre.

Men jag förstår verkligen inte hur man kan vara så elak. Varför inte bara strunta i det och leva sitt eget liv?
Måste man trampa på andra för att själv komma sig upp? Det är futtigt och lågt!

Anna S sa...

Energitjuvar finns det gott om. Det gäller bara att lära sig att upptäcka dem i tid, och inte låta dem ta all ens energi.