söndag 10 november 2013

Jag hade skrivit ett långt inlägg...

... och det började så här:
"Det finns en sorg som ligger djupare och mer förborgat inom mig än både Sven-Eriks sjukdom, mammas död, min syn och förlusten av en hel familj.
Den sorgen handlar om mina barn, Jonas och Carolina."

Men så inser jag, eller rättare sagt känner att det inte går. Idag är det fars dag och just därför så blir det julpyntning och mysfika här istället. För hennes skull..

... för igår kväll så läste jag hennes bloggmin dotters blogg. Vi som knappt pratat om den här dagen. Å jag förstår hur djup hennes smärta är för de som lämnade henne. Hennes båda fastrar. De som, trots att de gjort henne så illa, är hennes viktigaste länk till sin pappa. Eller, hade kunnat vara...

Idag har vi ingen som helst kontakt med dem. Vi hade väl inte så särskilt bra kontakt innan Sven-Erik blev sjuk heller, och de hade ingen som helst kontakt med vare sig mina föräldrar eller syskon. Så för några år sedan förändrades allt detta... och helt plötsligt så hade hans systrar tagit kontakt både med min pappa och min syster... och nu senast min son, hans sambo, och mina barnbarn.
Då tänker jag, både som människa och tigermamma: Vad har hon gjort dem för ont, och vad är man ute efter då... egentligen?

Om de bara istället hade lagt ner en tredjedel av all den energi de lagt ner på att försöka söka detta samförstånd hos MIN släkt... så hade de kunnat gå med Carolina på vägen.
Men istället så väljer de att varje dag i tiden som är nu att följa med hennes bror, som de aldrig har haft någon som helst relation till... förrän de senaste månaderna vill säga. De gillar skarpt hennes brorsbarn, mina barnbarn.
Å det måste vara en grymhet bortom grymhet... att bli bortvald i den sorg hon bär. Av sina fastrar. Där de istället väljer att ta kontakt med hennes bror, sambo och hennes syskonbarn??? Jag undrar vad Sven-Erik skulle säga om han visste om det just nu. Att han var som en extrapappa för Jonas såg han som viktigt - men hur det än var, så var det Carolina som stod hans hjärta närmast.

Nu har mitt synförstoringsprogram hakat upp sig så jag kan inte skriva mer... men två saker ska jag kisa in i skärmen och skriva: Kan man verkligen göra någon så illa, vem det än är, då säger det rätt mycket om en själv. Sen... carolina... vi fixar det här!!!! Nu är farsdagen nart över och vi har julfint hemma. Jag älskar dig. Jag älskar dig också, Jonas.

1 kommentar:

Bloggblad sa...

Det räcker väl med de svårigheter i livet som du redan har, än att släktingar ska lägga sten på bördan med intriger och elakheter!
De kan leva sina liv, och låta dig leva ditt. Hoppas att din son hittar tillbaka till dig.