Det finns ett fotografi...

... på hans rum. Där sitter vi båda tillsammans i rumssoffan... och i hans famn ligger en liten nyfödd Carolina. Ett vackert fotografi...

Vi pratar om det ikväll... jag och Carolina.
"Hur tänker pappa då... när han ser oss där?" undrar hon.
"Jag vet inte... han kanske inte förstår att det är vi... eller han kanske inte ens tittar på de foton som vi har satt upp där... det är svårt att veta, gumman!" säger jag.

För så är det.... det ÄR svårt att veta nu längre. Frågan hon ställer... hur han tänker... gud, jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv det. Man tänker också.... OM han ser, och förstår att det är vi, funderar han då inte var vi är... och vad han gör där? Funderar han någonsin var vi är? Saknar han.... minns han.... är han ledsen... ????

När dessa funderingar poppar upp, så är det inte logiken som tänker.... det är de känslomässiga spåren som finns där.... de resonerar inte utifrån att han skulle vara sjuk... de resonerar utifrån att han skulle vara frisk. De spåren... jag undrar hur länge de kommer att finnas? Så länge han lever...? Så länge vi lever...? Det är viktigt att få fråga, och fundera över dessa saker... det sorgliga är bara att några svar, hur han tänker och känner, det kommer vi aldrig att få! Inte i de känslomässiga spåren i vart fall...

......

En bra dag.

Jag hittade en BH på rea-på-rean för 25 kronor.... och det är ganska stor lycka för en som varit tvungen att göra sig av med alla sina bygelbh:ar. (Som bara skar in i revbenen för att jag rasat så mycket i vikt...)

Vi bjöd mamma och pappa på middag. Ingen sju-rättersmiddag, men varmrätt och kaffe med kaka gick precis lika bra... och det var roligt med matgäster!

Carolina får killbesök imorgon.... DET är verkligen bra!!

Faster B-dagarna...

... de underbara, roliga, och välbehövliga, skulle jag skriva så mycket om. Faster B-dagarna skulle vara rubriken, och texten skulle berätta om allt vad dessa dagar innehöll... från shopping, SE-besök, god mat, film.... till det helt enkelt så underbara att hon bara fanns här. För det var det.... tre dagar då vi befann oss i en helt annan del av världen, fast vi var hemma.

Men.... jag orkar inte. Jag fattade inte vad som hände först! När hon åkt så var det som om både jag och Carolina ramlade dubbelt så tungt tillbaka till vår vardag... vi bara... poff... och så var det underbara bara borta, det där som livet också ska bestå av... och vi befann oss på ruta ett igen. Men sen kom jag ihåg vad kuratorn sagt... det blir ofta så när man befinner sig i en svår vardag... det blir ett antiklimax... ett bakslag. Å det tar mycket energi...

Så.... jag vet ju det nu. Men det är inget roligt vetande... jag hade ju tänkt mig precis tvärtom!! Hennes besök, inbillade jag mig, skulle ju vara en liten språngbräda bort från den här vardagen... åtminstone litegrann! Fast kanske är det så... att det faktiskt var det också... men att jag inte riktigt orkar stå där på trampolinen ännu... jag vet inte, men jag är så glad över att hon kom!

..........


Till alla er därute som jag beundrar så mycket.... TACK!! Tack för att jag får vara svag, tack för att ni är stark... går bredvid! Tack för era ord!!

Hitta viljan...

... kom jag på nu. Ett annat fragment...

Det är så så så svårt med det. Att hitta viljan. Viljan att ha det så här nu. Jag har inte bett om det... jag balanserar mellan att önska mig tillbaka till det jag hade... och insikten om var jag befinner mig nu. Känsla och logik är en svår balans...

I vår lilla lägenhet... i vårt lilla nya liv... så finns bara nu. Det är som att lära sig gå igen...

Overkligt... ett ord som vi ofta använder nu. Viljan att acceptera det overkliga känns rätt långt borta... gör man det någonsin? Jag tror att så länge känslan av overklighet finns, så kommer det också att vara en lång väg till att hitta viljan.

Men en dag... då SKA jag hitta viljan igen! Då har jag hittat den igen...!!

Det är svårt att skriva nu...

... för tankarna som mal i huvudet på mig... det blir som jag skrivit förut... fragment av tankar utan början och slut... och allt blir till ett "mitt i", ungefär som när man öppnar en bok, läser ett stycke mitt i, och sen stänger igen boken. Boken är min historia.... den börjar med mitt liv, tillsammans med Sven-Erik... och den slutar med mitt liv, utan Sven-Erik.

Ett fragment...

... varje, varje natt sen vi flyttade hit, så har jag stått med ett kex och ett glas vatten i handen, och tittat ut genom köksfönstret. Å tittat upp mot himlen... eller rättare sagt, tittat lite längre bort på himlen... och tänkt..." bara några kilometer bort"! I mörkret... utanför mitt köksfönster, så vet jag ju att bara några kilometer bort så ligger han. Vi två... han där... jag här. Så slutade vårt liv tillsammans... och det är tungt att känna så... men så har jag ätit upp kexet, och druckit upp vattnet... och jag stänger igen boken och går och lägger mig. Ny dag imorgon...

..........

Carolina grät ikväll. "Mamma, jag vart bara så himla ledsen... jag vet inte ens varför...?"
Men vi har haft en ganska bra dag... inte gjort något speciellt. Å lilla gulliga farmor hade skickat ett paket med flera par hemstickade sockar både till Carolina och mig...
Men detta lessen-tänk kommer ju liksom lite som det passar nu... kanske, och antagligen, så tillhör det läkningsprocessen för oss...

Jag-och-Carolina-dagar...

... så är det ju de flesta dagar nu. Så också idag...

... köpa jordgubbar tillsammans.
... städa tillsammans.
... se Jönssonligan tillsammans.
... en ganska bra jag-och-Carolina-dag.

Men på tisdag... då blir det inte jag-och-Carolina-dagar. Då blir det jag-och-Carolina-och-fasterB-dagar...
På tisdag kommer SE:s syster B från Stockholm... och det känns verkligen bara så himla roligt! Carolina är alldeles lyrisk...

Vi har något att se fram emot... ett stort myrsteg nu.

Kompisar...

... är också viktiga. Speciellt när dom kommer förbi klockan ett på natten.... bara för att se att man mår bra. Stannar en stund och pratar....

Det var det han gjorde... Carolinas kompis.... fast de har varit lite o-kompisar nu ett tag... så ville han kanske visa att han ändå finns där någonstans. Att han fortfarande bryr sig...

För Carolina betydde det mycket.... mycket. Jag såg det inatt...

..........

... att städa är däremot ett nödvändigt ont. Fast viktigt det också.... så det blir det idag!

Ord är viktiga...

... speciellt hans. Ett telefonsamtal med mitt allt... så långt borta, men ändå så nära.

"Hör du vem det är..." frågar jag. (Jag vet ju aldrig från gång till gång... jag vet inte ens från minut till minut.Ibland brukar jag inte ens fråga honom...)
"Nä, det gör jag inte", svarar han.
"Ja, det är din lilla fru... jag måste ju höra lite hur du mår", säger jag. (Å det är lika svårt varje gång... när jag hör, eller förstår att han inte vet.)
"Jaha,...ja, jag mår bra... men det ska väl bli mat snart" , svarar han. (Då vet jag att han är hungrig... och inte alltför uppåt! Det där med mat, och mattider är viktigt... och det är konstigt... han har alltid väldigt bra koll på när maten serveras!)
Ja, jag förstår att du är hungrig... vad får ni för mat då?" frågar jag. (Mest bara för att fråga... för jag vet ju att han inte vet...)
"Ja, man håller på att vara som Biafra..." , svarar han. (Något han alltid sagt när han har varit hungrig... som syftar till att han är utsvulten...)

Jag byter samtalsämne... det gör jag ofta.
"Ja, jag är ute och går med Pontus P... och han är bara helt omöjlig idag... drar åt alla håll... och hör ingenting... ", berättar jag för honom.
Då skrattar han lite gott, och säger tvärsäkert...
"Ja, men du vet... det är ju pappa och Pontus som bestämmer... jag ska bara äta nu... så är jag på väg hem sen..." .
Det är då man liksom måste hoppa över hans ord... på väg hem sen. Eller rättare sagt... snabbt hoppa över känslan... den som inte vill höra det som gör ont.
"Vad bra... då vet jag det.." är allt jag kan svara. Hurtigt och hur sant som helst.... för honom är det ju så... just då.

Sen byer jag prat igen... för jag vill berätta något som jag vet att han kommer att tycka är roligt.
"Men du, jag måste berätta nåt roligt för dig", säger jag.
"Vet du att B, din lillasyster, var ute på stan för några dagar sen... och en mås kom flygande och släppte världens skitlort rakt ner på hennes nya vita blus... tror du hon blev glad, eller?"
Då skrattar han... han skrattar och skrattar så...ja, det är verkligen bara en minut av ren glädje och lycka i hans värld! Det är då man glömmer bort det där som gjorde så ont alldeles nyss... åh, vad han skrattar! Så skrattar vi tillsammans en lång stund...

Det är då man känner... när man lägger på luren... att trots den där känslan som snabbt bara vill hoppa över det svåra... så är man lycklig över att fått höra hans glädje.. hur viktigt varje ord är... både för honom och för mig!
... och att hans skratt är värd alla alla hoppa över känslor som finns...