... de underbara, roliga, och välbehövliga, skulle jag skriva så mycket om. Faster B-dagarna skulle vara rubriken, och texten skulle berätta om allt vad dessa dagar innehöll... från shopping, SE-besök, god mat, film.... till det helt enkelt så underbara att hon bara fanns här. För det var det.... tre dagar då vi befann oss i en helt annan del av världen, fast vi var hemma.
Men.... jag orkar inte. Jag fattade inte vad som hände först! När hon åkt så var det som om både jag och Carolina ramlade dubbelt så tungt tillbaka till vår vardag... vi bara... poff... och så var det underbara bara borta, det där som livet också ska bestå av... och vi befann oss på ruta ett igen. Men sen kom jag ihåg vad kuratorn sagt... det blir ofta så när man befinner sig i en svår vardag... det blir ett antiklimax... ett bakslag. Å det tar mycket energi...
Så.... jag vet ju det nu. Men det är inget roligt vetande... jag hade ju tänkt mig precis tvärtom!! Hennes besök, inbillade jag mig, skulle ju vara en liten språngbräda bort från den här vardagen... åtminstone litegrann! Fast kanske är det så... att det faktiskt var det också... men att jag inte riktigt orkar stå där på trampolinen ännu... jag vet inte, men jag är så glad över att hon kom!
..........
Till alla er därute som jag beundrar så mycket.... TACK!! Tack för att jag får vara svag, tack för att ni är stark... går bredvid! Tack för era ord!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Så härligt att ni fick underbara dagar, det var ni verkligen värda du och C.
Jag känner igen mig jättemycket i din känsla. När man för ett kort tag får lämna det svåra och jobbiga, när man för en stund får glömma, när skrattet är nära och när det möjligen känns lite ljusare så blir man helt tom när man sedan kastas tillbaka i verkligheten. Tröttheten kommer som en stor fet smäll och allt känns om möjligt ännu hopplösare.
Men nånstans så har det fyllts på, i en liten vrå av kroppen har det lagrats energi och i minnet finns skrattet kvar. Du kommer säkerligen att uppleva mängder av sådana här tvärkast innan det planar ut och blir bättre och det är skitjobbigt, jag vet. Men det är nyttigt och viktigt. Hellre berochdalbana än en enda jobbig lång raksträcka, eller hur? :)
Oj, det blev långt.
Ta hand om dig vännen. Snart vänder det uppåt igen.
Omtankeskramar!!
Så skönt att dagarna med faster B i alla fall blev sköna och avkopplande. Det är nog alltid så att det är svårt att gå tillbaka till vardagen, när man fått något annat att tänka på några dagar, och ännu svårare för er som har det så jobbigt.
Jag hoppas att det snart ljusnar och att ni får en skön helg!
Varma kramar!
Så underbara dagar ni haft med faster B. Det var vad ni behövde. Men kanske det blev "för mycket", eftersom ni tappade så mycket sedan hon rest hem igen. Klart du blev trött efteråt - du fick ju en kort stund se hur det KAN vara.
Det är nästan som höst i luften hos mig. Men klar luft och skönt är det. Tänker på dig och Carolina. Många kramar till er båda
Isabelle skriver så klokt :), som alltid ;).
Är helt enig med henne o nånstans fylls depåerna, lite i taget. Ibland nästan helt obemärkt men längre fram så kommer du att känna det.
Ni tar er framåt, ibland med små myrsteg, ibland t o m med stora jättekliv. Men fram kommer ni... *ler*
Varmaste kramarna till er båda
Jag vet precis hur du känner det. Jag har varit där ett otal gånger men också till slut tackat nej för att jag inte längre orkar med känslorna som kommer efteråt..hos mig har ju inget alls planat ut dessvärre men jag hoppas att det gör det hos dig en dag..../fideli
Ni kommer ändå att ha underbara minnen av dessa dagarna när ni fått vila er lite och samla lite energi. Det tar energi att ha roligt också.
Ibland kan man inte se effekten av något förrän senare. Jag vet att någonstans inom er båda har de fyllts på med minnen och energi även om det inte känns så nu. Allt man kan göra är att ta en dag i taget, fundera på "vad behöver jag just nu?". Kanske ladda lite till i form av promenad, musik..ja vad vet jag. Kanske plocka fram helgens minnen med faster B och njuta av dessa dagar i eftehand.
Du skriver otroligt fängslande och jag fastnade direkt. Hittade hit via svägerskan Isabelle.
Skickar styrkekramar!!
Och som jag skriver i min blogg. Försök försök "NjutAvLivet" även när det är tufft...(och det lyckades du med tillsammans med faster B, det är starkt gjort.)
Jag känner också igen mig i din känsla. Man får ytterligare bevis på att man lever ett liv som man inte själv valt. Man saknar hur det var innan. Det tar mycket energi och deppigheten sitter i ett tag.
Men sedan kan man ta nya tag igen som väl är och alltid hittar man någon ljuspunkt som man kan glädja sig åt.
Många kramar till er
Bodil
En liten ljusglimt i er vardag då faster B kom på besök.. Hon kommer säkert igen och igen ska du se. Tiden bruka läka alla sår och jag tror med lite plåster och ljusa tankar läker de dian fast med pyttesmå steg åt gången:-)
ha de bäst från ett regnigt Skåneland.
Kram
Det är nu fyra månader sedan mamma dog. I sju år var hon dålig och de sista två åren nästan helt borta i Alzheimers sjukdom.
Först nu, inser jag hur ofattbart mycket energi det här tar från anhöriga.
Först nu kan jag liksom andas ordentligt utan at ha den där ständiga ångesten i bakfickan.
Och sakta, men åååå, så sakta .., är det som om mamma kommer tillbaka och visar sig ..,så där som hon en gång v a r.
Tänk, det trodde jag aldrig.
Att jag skulle få tillbaka henne; frisk.
Varm kram från en annan Elisabet.
Skicka en kommentar