... hur många gånger har jag inte hört det. Du måste titta framåt.... lämna det gamla bakom dig... gå vidare... se framtiden.... nu är det ni... ja, men hur många är det inte som har sagt det till mig! Å jag blir bara gråtfärdig och känner pressen...!
Visst förstår jag att det är ord sagda i välmening. Visst förstår jag att det är så jag ska göra för att komma vidare. Visst förstår jag att många inte inte kan veta hur det är....
Men jag förstår också.... att jag inte KAN titta så mycket framåt nu. Jag förstår också att jag verkligen med varje tum och fiber i kroppen gör så gott jag kan. Å jag förstår också att jag måste få stanna här en stund nu...
Jag måste få ta det här i min takt. Ser ni inte att jag lyckas rätt bra ändå...?
..........
Idag fick jag "respass" av Carolina. Hon behövde utrymmet hemma. I tonåren finns det oftast bara svart och vitt.... oavsett vad saken gäller. Idag hade hon det tufft... sådär tufft som hon verkligen inte behövde just nu. Hon lät sig inte trampas på längre.... hon lät honom gå. Hon behöver vänner.... men inte till vilket pris som helst. Lilla gumman.... vad stark du var!!!
Så jag tog en promenad, och ringde samtidigt till min kurator. Vad som känns så skönt med henne, är att hon förstår precis vad jag pratar om. Hon arbetar på geriatriken, och har ju mött många många anhöriga till dementa. Idag sa hon: "låt det ta den tid det tar... !"
En bra jag-och-Carolina-dag, men som vanligt en rätt ensam sådan....
Imorgon ska jag till min läkare.... och jag hoppas, och förutsätter, att han inte börjar prata om SIN onda fot den här gången också!! Då byter jag nog läkare....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Titta framåt..ja den tiden kommer den med. När du är redo.
Titta bakåt..kanske inte heller vad du behöver för att kunna nå målet med att se framåt.
När jag läste psykosyntes så fastnade en bra sak. "Vad behöver jag just nu". Inte vad jag måste, vad jag vill, vad jag ska..utan vad behöver jag just nu (kanske bara för stunden eller dagen).
Och kanske är det att bara vara, ta en dag i taget, låta allt ha sin tid. Känna av dagen och göra det du känner att du orkar med och behöver. Bygga upp små små stenar av kraft för att senare nå målet med att blicka framåt och kunna minnas med glädje, sorg och med styrka över det som har varit.
Styrkekramar!
Det är klart att detär svårt att titta framåt när allt man vill är att det ska bli som förr. Sådär säger bara den som inte varit i en sådan ilknande situation nån gång. Man VILL ju inte se framåt - hur ska man kunna det? Man har ju fullt upp med nuet.
Jag tycker du gör helt rätt som låter det gå med myrsteg och ibland med lite steg bakåt.
Kramar,vännen...
Allt har sin tid, och tar sin tid. Detta har också sin tid, att läka, att förstås... Ingen kan skynda på er. Ingen kan heller veta exakt hur det känns för er. All sorg är olika. Just för att vi alla är olika. Och detta är en sorts sorg. Trots att personen lever. Så... låt det ta sin tid. Det är nog det bästa.
Plötsligt en dag.. så märker du skillnad. I morgon, om en månad, om ett år... när som helst. Rätt som det är.
Kram på er!
Det här handlar väl om att leva i Ditt nu Elisabeth...blickar Du framåt, så kan man blicka tillsammans med dig...
Kram från Eva
Kära Elisabeth. Den tid jag följt dig nu så har jag sett att du går framåt. Både i tankesätt och i handling. Kanske mer än du själv vet om och ser.
Det här med att se framåt, ja det är ju det optimala. Vi ska inte se tillbaka och bakåt - för den tiden har ju redan passerat och en tid som för oss alla inte kommer tillbaka. Men det blir extra svårt att se framåt när situationen är som den är för dig. SE lever - om än i sin egen värld. Det blir därför mycket svårare för dig att hitta en nyorientering. I vilken riktning skall du gå ? Hur ska du hålla kompassen för att hitta rätt?
Som jag tror jag skrivit förut så är ju sorg ett arbete. Ett sorgearete.Ett tungt arbete som tar inte bara på de fysiska krafterna utan i allra högsta grad på de psykiska. Att då mitt i allt detta kaos tänka på att gå vidare är svårt, om inte rent omänskligt.
Kicki säger en bra sak i sitt inlägg och det är att försöka se vad du i stunden behöver. Just denna dag. Med de små stegen kommer du omärkligt att vidga dina egna vyer. Du bygger med små stenar en grund. Såsmåningom har du byggt upp en ny tillvaro för dig och Carolina. Du är på god väg. Men det är inget du kan "stressa" fram. Andra människor kan inte bestämma din takt, det måste du göra själv.
Människor i allmänhet orkar inte se sorg och ledsenhet. De vill att man skall vara glad, glömma och gå vidare. Bli som man varit förr. Det är omöjligt. Och till vems pris skall man "gå vidare" på ett sådant sätt ? Sorgen är bara din.
Tankarna är bara dina.
Du kommer att komma vidare när du är redo.
Blicka inte för långt framåt, utan lägg blicken på dagen. Vad behöver jag idag ? Vad ska vi göra idag ?
Blir dagen en deppdag, så låt den bli det. Tänk inte att "å nu blev detta en dag med depp, när det skulle bli så bra". Våra känslor styr oss, sådana dagar är bara att låta dem bli som de blir. Du har ändå kommit långt fram på din vandring genom sorgen.
Kramar Nalle
Men vad är det för läkare du har som talar om sitt eget onda !?
Du har all rätt att byta om han börjar med sådant denna gången också.
Så får det inte vara.Grrr. så oproffsigt.
Carolina är en stark tjej !
Kramar till er från Nalle
Ingen annan än du själv kan känna förstå ,hur mycket du orkar just nu.Det är så lätt att att ge välmenta råd men ingen kan känna hur just du känner.
Ta en timme i taget , en dag i taget , tänk inte så mycke på framtiden de kommer en dag att lösa sig ändå även om det tar tid.
Njut när du kan njuta.
Kram ewa
Det värsta, vet du vad det är?
Att inte få prata om "det"! När man för sin sorg på tal, eller inte sorgen utan personen det gäller. Å så blir man nästan hyschad på - får inget gehör - "vi talar inte om det sorgliga"-attityden kommer fram direkt. Folks rädsla för sorgliga saker.
Men, det är ju det man VILL, prata om den förlorade personen, om saker som man minns... annars försvinner allt om man inte får tala om det/den. Tala om roliga saker man minns, och de mindre roliga. Men att få tala, inte bara tänka.
Men "folk" törs inte närma sig, är rädd att man ska grotta ner sig, bryta ihop, bete sig så personen i fråga inte vet vad den ska göra med en! Så tror jag det är.
Å då är det så enkelt att komma med glada tillrop i stället. "Du måste se framåt", "tiden läker alla sår", "du ska se att det blir så bra så bra, lilla vän" osv osv i all oändlighet.
Men om jag inte vill då? Om jag VILL vara just här och nu, få känna det jag känner, i den takt jag behöver.
Det är då man behöver dem som "varit där", som förstår ens tankar......
/Bodentankar idag
Nej, låt aldrig någon annan styra dig och tala om för dig i vilken takt du ska blicka framåt.
Det finns alltid många som, säkert i välmening, tror sig veta vad som är bäst för andra människor. Ingen av oss kan sätta sig in i den situation som du och C lever i, vi kan bara försöka förstå.
Önskar er allt gott!
Startar alltid dagen med din blogg för att se hur Ni har det och skickar styrkekramar.
KRAM
Ibland kan man faktiskt också må bra av att få titta bakåt, att få leva en stund med minnena och känna det där välbehaget som bor i dom även om det samtidigt gör ont. Jag tror snarare att det inte är bra att bara titta framåt, först måste det som är och har varit få läka, det går inte att skynda på. Du ska veta så många gånger jag har fått höra just det och andra korkade kommentarer. Det funkar inte, det funkar aldrig utan gör istället att man blir förminskad och osynlig. Inget kan försvinna utan att först ha funnits fullt ut och det gäller både sorg och glädje, det gäller ilska och förtvivlan. Var rädd om dig/Ann på livsbloggen
hej hej
Jag mailar dig angående torsdag nästa vecka.
//anette
Jag tycker det är så fel av folk att säga åt dig att titta framåt.... Vet de hur du har det egentligen???? Jag tycker att du ska låta det ta den tid det tar.... I din egen takt. Nog tror jag att du går framåt alltid men att du även behöver älta dåtiden... Du kommer dit en dag gumman... Till framtiden. Då hoppas jag att du ser glädjen igen....
Förresten blev tyget skitbra som draperi till vårt sovrum =) Har glasdörr in dit...... Tack =)
Kramar
uknpe
Kära vännen min, Det har ju faktiskt inte gått så lång tid sedan SE flyttade hemifrån för gott och jag tycker nog att du verkligen försöker ta dig framåt med (som du säger) myrsteg.
Att se framåt för dagen och kanske för en hel vecka, med planering av allt vad det innebär - matsedel - tvättstuga - inköp - städning osv är också steg framåt!
Du har dessutom visat omtanke om dina föräldrar och haft dom på middag samt tagit emot släkt på besök - också steg framåt!
Ett annat steg framåt - att sköta om sig själv och vara "hel och ren" - att engagera sig i sin dotter - att i tid komma till avtalade möten - mm mm är också ett steg framåt.
Att ta promenader med Pontus P är inte bara nödvändigt, utan också steg framåt, då promenaderna blir längre än (kisseri-)behovet.
Att besöka SE (som måste vara både tungt och känslosamt) ger dig dock mer och mer styrka vid varje besök och är ett stort steg framåt.
Om du lägger samman alla saker du gör ser du att summan blir klart framåt!!
Det som vi kanske har uppmanat dig till, är att inte se bakåt för mycket. Klart du ska minnas fina, goa stunder! MEN varför betunga sitt sinne med att fundera över om SE kommer ihåg er/känner igen er från fotografier/KANSKE kan minnas något från förr?
Det här får du aldrig svar på och det är heller inte (i grunden ) viktigt för dig att veta. Man behöver inte veta ALLT en annan person tänker/har tänkt/ eller tycker. Eftersom nu SE har den sjukdom han har, är kaffe/fika och mat hans största behov och intresse. Du VET att han blir omskött och har det gott där han är. Den som får ta hand om dig är DU SJÄLV. Lita till dig själv och att du kan, orkar och vill! Och framför allt - ge dig tiden!
Läs anslagstavlor på dina promenadvägar. Kanske finns där något matnyttigt för dig att haka på - mycket är ju också gratis-erbjudanden. Gå till biblioteket och lyssna på musik/låna en bok eller läs en tidning. Det är att aktivera sig själv och det behövs för att man ska kunna ta till sig alla glädjeämnen som faktiskt finns runtomkring och som är så upplyftande.
Kom igång med Friskis & Svettis? Promenader i grupp? Körsång? Föreläsningar? Om du bara börjar lite försiktigt, går resten av bara farten.
Över SEs obotliga sjukdom kan ingen råda och han har det bra där han är. Jag är övertygad om att han bara skulle önska dig och Carolina att gott i världen och att ni båda ska ha det bra. Men nu kan han inte själv bistå med det, så det hänger på dig själv och din snart vuxna dotter att ta hand om era liv och föra er framåt mot en harmonisk och bra framtid.
Tag väl hand om varandra och följ varandras fotsteg - då kan det bara gå framåt! Stor kram
Hej min vän
Det är ju helt i sin ordning att du inte kan blicka framåt. Det är i DIN takt du ska ta det. INGEN kan säga åt dig hur och när du ska "gå vidare". Det kan ingen för det är ingen som vet hur du har det, hur du mår, hur du styr dina blickar. Det är vad du behöver och vad du känner just nu som är viktigt. Det kan ingen ta ifrån dig. Tycker att du kämpar bra. Det är ju dock inte så längesedan som SE flyttade ifrån dig, det måste få ta den tid det tar för om du försöker forcera fram så är risken större att du tar ett 7milakliv bakåt och inte ett eller två myrsteg framåt. Så lyssna till ditt hjärta och låt det styra, inte andra som inte lever i dig.
Många varma kramar
För att kunna se framåt så måste man orka med att lyfta både blicken och huvudet.
Så småningom orkar du detta, men låt din kropp och din själ få vara med och bestämma.
Kramar till er alla från mig i Bollebygd
Mötas med respekt. Det är varje människa värd. Byt läkare om han inte bryr sig mer om dig.
För att kunna gå framåt måste man få vila på en del trappsteg. Ingen orkar klättra ständigt. När man sitter där tror jag också att det är bra om man orkar/vågar se sig omkring lite. Jaha nu sitter jag här, har ju faktiskt kommit en bit på väg. Tänk så långt bort det ser ut där nere. Fin utsikt. Jag behöver nog sitta här en tag innan jag klättrar vidare. Och det måste du tillåta dig. Det där att våga vara just där du är. Man kan vara det och ändå ha siktet inställt framåt. Men hur ska man kunna greppa framtiden när det går åt så mycket energi till att bara vara just nu. Det tar tid, mycket tid men tillslut går det ett litet steg till, jag är alldeles säker. Kramar från en Kersti som just återvänt till civilisationen
Hmmm... Lätt att säga när man inte är mitt uppe i det! :-\
Ta din tid. Det är ert sorgearbete!
Du har redan gått framåt. Det ser jag när jag läser din blogg. En dag kommer ni att känna det mer, du och Carolina
Det är just idag vi lever, just nu som är vårt liv. Det kan vara en bra dag, en dålig dag eller kanske till och med en hemsk dag. Men det är denna dag som är vårt liv, denna dag som är livet. När det är tungt, närdet är svårt, kan vi sluta ögonen och tänka. "Even this will pas".
Så är det även detta vill passera, förgå och bli till intet.
Det är vad vi gör av dagen, av just den dag vi lever som räknas. Vi kan enbart göra vårt bästa, enbart göra så gott vi kan.
Söta du... Det är absolut inte dig jag menar i det inlägget.... Självklart förstår jag att du inte orkar sitta och kommentera alltid.. nä, det är en annan =)
Kram vännen....
Säger bara...idag är idag och idag skiner solen här hos mig, så jag skickar den till dig! Stor varm kram!Större än störst...
Skicka en kommentar