Fredag, inte...

... den trettonde, var det.
Fast den började liksom åt det hållet....

Mötet var tufft. Ett möte med mycket känslor,,, svåra och tunga. Nu tänker jag inte skriva så mycket om det - det får bli i ett annat inlägg. Det räcker att skriva att jag avskyr att berätta om mig själv, vårt liv.... och den eländesresa som vi har gjort, och fortfarande gör. Jag avskyr det vareviga gång det händer.... när jag inte kan svälja tillräckligt hårt, utan börjar att gråta mitt i alltihopa. Alla förstår ju... men ändå!
Så det var med tunga steg jag gick därifrån - fast det var ett bra möte.

Sen var vi bjudna på middag...
Tillsammans med mamma och pappa åkte jag och Carolina ut till min halvkusin och hans fru... de firade 10-årig bröllopsdag, och sen fyllde frun 50 år.
Jag försökte "pigga upp" mig när vi satt i bilen på väg dit. Men jag hade inte sovit något vidare... mötet tidigare låg kvar som ett eländestöcken... och jag kände bara inte den där "jippie-vad-roligt-att-få-fara-på-middag-känslan" som jag borde ha haft. Speciellt då det är.... ja, säkert 200 år sedan vi senast var bjudna på middag. Nästan.
Men när vi kom dit hade jag "piggat på" mig rätt bra iallafall....

Så satt vi där ute på den inglasade verandan... och jag såg att det var dukat för ytterligare två personer.... "äsch, ännu mer folk... vad jobbigt. Sitta här och vara trevlig mot någe folk som jag inte ens känner... gu´va jobbigt..." tänkte jag. Men det sa jag ju inte...
"Ja, det kommer lite mer folk..." sa min kusin lite sådär i förbifarten när han kom ut med vinkaraffen.

In på gården svänger så småningom en röd bil. Jag drar ett djupt andetag, och förbereder mig på trevliga hälsningsfraser.... ta i hand... presentera varandra hittan o dittan... och sen kanske lite tillkrystat småprat. Ni vet sådär som det blir då man inte riktigt känner varandra så väl.... trevligt och artigt, men inte den där familjära och avslappnade känslan....

"Men kom hit och hälsa nu då..." ropar mamma, när hon hör gästerna komma in.
"Men mamma, tyst! Sådär kan du väl inte skrika...." säger jag. Jag skäms nästan... har mamma alldeles tappat tonen för vett och etikett? Inte vrålar man väl sådär till vilt främmande människor!!

Så kommer "främmandet" ut på verandan....
Först tittar jag bara på henne.... människan, den främmande. "Men gud vad hon är lik Pia..." tänker jag på en tusendels sekund. Tittar bara på henne.... hon tittar hela tiden på mig.
Ser ansiktet... det välbekanta... ansiktet på den viktigaste personen i mitt liv när jag var 12 år.... Pia?
Då..... då förstår jag. DET ÄR JU PIA!!! MIN PIA!!
Hon som nästan var hela min värld.... hon som var sådär som jag också skulle bli... snygg som en filmstjärna, snäll som en ängel... skrattade jämt... och hade alltid, alltid tid för mig när hon var hos oss.
"Men Pia... det är ju du...." var allt jag fick fram. Tårarna bara kom. Å jag vet att det är länge, länge sedan jag kände bara sån ren bubbellycka inom mig.... nu gjorde jag det. Hon.... hon som varit så stor del i mitt liv... som betytt så mycket för mig.... nu stod hon här.... de hade velat överraska mig.... nu stod hon här.... efter 35 år. Kan man bli annat än lyckligast i hela världen just då? Ja, det kan man... precis som om man vore 12 år igen... och hon var där.
Jag kramade henne och grät.... och var bara just då.... så himla lycklig!

Sen blev det en underbar kväll.... med många minnen, och glada skratt. Vi satt därute på verandan, pappa spelade dragspel, vi sjöng för bröllopsparet, åt god mat.... och all all all min trötthet, eländestöcken och inte-jippiekänsla var liksom bara bortblåst....

... jag var 12 år.... stod i berättelsen av ett minne och sjöng till skaftet av ett hopprep... och var på mycket mycket länge.... bara så lycklig.

Carolina sa, när vi åkte hem: "Mamma, det här var det bästa på länge...!"