Dumma läkare...

... finns det tydligen. Jag brukar inte använda epitetet "dum" om människor, men i det här fallet... ja, iallafall är det någon som i sin profession inte kan betecknas som annat än dum. För hur förklarar man annars ett möte med en läkare som inte ens frågar hur man mår - utan börjar besöket med att säga "ja, och det är som vanligt....?", eller, " ja, hur är det med dottern då...?"

Mina läkarbesök har sedan årsskiftet inte varit särskilt konstruktiva.... för detta är en läkare som ägnar det mesta av besöket till att berätta för mig om f-kassans regler hittan och dittan, hur han, arme stackarn, får ägna timmar till att skriva utredningar, också det hittan och dittan.

I början av året (nu minns jag inte exakt när det var...) så hade jag ett avstämningsmöte med f-kassan... med den handläggare som jag hade då, och denne läkare. Egentligen var det mest jag och handläggaren som pratade.... jag berättade, och hon frågade. Handläggaren sa: "ja, det hör jag ju.... du är inte i något skick för arbete/rehabilitering nu...."!

Vi bestämde en uppföljning om tre månader.... men...ja, det blev inte så, av någon anledning. Däremot har jag vid ett flertal gånger sedan dess varit till denne läkare..... och det är i huvudsak bara f-kassans nya regler, Carolinas väl och ve.... och hans onda fot som han har velat diskutera. Det tidigare mötet med f-kassan, det har jag fått påminna honom om varje gång!

"Hur mår du, hur sover du, hur är det med din panikångest, hur har du det med din magkatarr, gråter du mycket, är det tungt, hur ser din vardag ut....." ja, sådana frågor som visar att man som läkare är intresserad av sin patient.... de frågorna har han aldrig ställt!

Å jag tycker det är märkligt..... verkligt märkligt!! Aldrig någonsin har jag mött en läkare så totalt ointresserad av sin patient.

"Ja, jag har funderat på att byta läkare - jag tycker inte att personkemin mellan dig och mig stämmer särskilt bra, och sen vet du inte, och du frågar inte ens hur JAG mår... o du kommer inte ens ihåg möten vi haft...o jag känner att det här fungerar inte längre!" sa jag. Igår. Snabbt. Frustrerande.

"Ja, här månar vi om våra patienter.... alla har ju rätt att få en "second opinion".... så om du vill byta läkare så måste du få göra det..." sa han. Han blev nog lite skärrad, tror jag...
Han fortsatte: "Men du förstår att vi har ju f-kassan på oss hela tiden... och jag kan inte sjukskriva dig, och skriva att i dagsläget så är du inte frisk nog att gå ut på arbetsmarknaden... om jag kryssar i den rutan.... så då skickar f-kassan tillbaka intyget till mig... och jag måste sitta och redogöra väldigt ingående mitt beslut.
Sen är det ändå inte säkert att du får vara sjukskriven... för det bestämmer handläggaren.... hon kan bestämma alldeles själv, oavsett vad jag eller försäkringsläkaren tycker, att du ska ut i arbete.... "
Länge höll han på att förklara dessa nya regler för mig.... och jag försökte gång på gång förklara för honom att det var inte min sjukskrivning jag diskuterade, utan hans ointresse för mig, och min situation.

Å jag vet inte.... trots att jag inte kände att han lyssnade.... så bestämde vi iallafall att vänta in ett nytt möte med f-kassan, sjukskrivning och att han skickar en remiss till en kognitiv terapeut som jag ska få besöka, och kanske någon form av "social träning".... att komma ut.

Å det blir nog bra... än om jag i dagsläget känner mig lite för "ofärdig" för ännu ett nytt kast.

Jag lät det stanna vid det.... vi får se vad det blir, hur det blir... och hur jag fixar till det. Jag vet ju att framtiden kommer, att jag måste komma ut, börja om.... men det är tufft.

Nästan ångetstufft....

(Å den onda foten... ja, nu var den opererad... och han hade minsann också haft sina "duster" med f-kassan.... så han var ju tvungen att jobba.... med krycka och allt....!)