" Pontus P är alldeles omöjlig idag... han bara drar iväg, och hör ingenting", sa jag.
"Ja, men du vet snart kommer pappa hem... o då blir det ordning", sa han. Bestämt.
"Ja, du säger det du.... ja, det är ju du som är chefen", svarade jag. Bestämt låtsades jag också.
"Vad gör du idag då?" frågade jag. Hurtigt sådär...
"Ja, jag ska väl äta lite nu snart... sen tänkte jag väl fara hem", svarade han. Bestämt det också.
"Ja, men vad bra... att du kommer sen då", sa jag. Glad över att veta det... så att han hörde.
Däremellan pratade vi mest om vädret, vädret och vädret. Mest jag. Men han berättade att han också hade en liten hund bredvid sig nu.... en svart, "som går till knäna". Men han visste inte vad det var för ras...
Men lite väder senare, när jag frågade om han fortfarande hade hunden hos sig, så svarade han: "Vilken hund?"
......
Jag älskar att höra hans röst. Jag älskar honom. Men jag älskar inte hur plågsamt det är att höra hans röst. Jag älskar inte hur plågsamt det är att höra att han ska komma hem.
Då vill jag.... ja, jag vet inte riktigt vad jag vill just då... för plågan är något man inte ens vet hur man tar sig igenom. När jag hör hans röst... då... jag vet inte. Men man tar sig igenom ...
Å ändå... älskar jag att höra hans röst. Älskar att höra den, men hatar att plågas av den...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Så svårt det måste vara för dig, när jag känner det svårt. Svårt att höra att hans röst är den samma när inte han är den samme. Hoppas allt är väl annars, vi pratar nog i morgon. Snart blir ju "stinta" ume bo
kram c
Åh Elisabeth vad du är duktig på att beskriva allt så himla bra. Varje gång jag läser blir jag rörd och berörd. Du har en väldig talang för att skriva och jag tror säkert att det blir mer än en blogg så småningom!
Kram Lena L
Ja, huga,,det är inte lätt - att ena sekunden höra sin älskades röst, och prata om saker som om det vore som förr,,,att ingenting har hänt,,, känna längtan och glädjen över den man älskar i andra änden av luren,,, och så sen bli kastad tillbaka i verkligenheten,,,som om man fått en kallvattenhink över sig,,, och inse att den tiden inte finns mer.
Men du, det kommer nya tider ändå :-) Om än inte som det var förut,,,så i en anna skepnad, i en ny upptappning,,,nytt liv som ska levas,,nya saker som ska glädja och förgylla ditt liv.
Kram på dig.
Jag lider med dig Elisabeth. Att slitas så mellan glädje och plåga. Det är inte något jag påstår att jag vet hur det känns. Men jag kan bara föreställa mig att det måste vara så så slitsamt. Jag skickar dig mina största och varmaste kramar...
Å så svårt.
Visst förstår jag att det måste kännas jättesvårt att prata med SE, känna igen rösten, men veta att personen bakom den inte längre är densamma.
Jag tror dock att SE har det bra nu, att han nog inte längtar hem, det är fraser som han säger bara.
Din ensamhet blir inte mindre för det, men smärtan kanske mildras något om du försöker tänka så.
Många varma kramar!
Har du inte funderat på att skriva en bok Elisabethan? Jag tycker du beskriver allt så himla bra och ditt lidande, men oxså alla glädjerier skulle passa så bra i en bok med pärmar.. sätt ihop alla dina bloggblad till en enda..
Du måste kunna hitta någon bland alla dina vänner här som kan hjälpa dig med förlag etc. Tänk så mycket pengar du skulle tjäna och tänk så många andra i samma sits du kunde hjälpa..
Tänk på det:-)
Kramkram
det är konstigt för när man var tonåring så trodde man att det inte fanns nåt ondare än ett brustet hjärta och förlorad kärlek. Men ju äldre man blir ju mer älskar man och ju ondare gör det när kärleken förändras.
Jag kan inte inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig din smärta men jag e tacksam att jag får läsa om den.....du e stark som kan skriva så innerligt. Tänker på er dagligen som vanligt.
Stor varm kram
Smärtsamma avtryck, en så stor saknad att man nästan kan ta på den. Skriv skriv du vackra människa. Jag ska alltid sitta här vid vägkanten och titta efter dig med ett glas vatten i beredskap. Kram
Förstår att du älskar hans röst...men inte det andra, det plågsamma som inte borde finnas där...
Hade tänkt skicka dig en hel bunt av sensommarens solstrålar som jag hade här igår, men är lite sent ute nu...så det var tur att jag samlade ihop dem då...så här kommer de Elisabeth!
Kram från Eva
Det gör ont att läsa dina ord, din smärta känns ända hit. Jag kan inte lindra den åt dig bara tänka att tiden gör saker lite lättare bara man låter tiden få finnas, så länge det behövs.
Ann
Å, så svårt...så svårt och tungt.
Hjärtekramar.
En ängel finns till dig hos mig, du behöver bara ta den till dig..inget mer...Kram
Skicka en kommentar