och jag sitter ensam i rumssoffan och skriver.
Det är tomt här... det ska gudarna veta. Tomt.
Det går inte ett andetag utan längtan.... längtan efter honom.
Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han har det bra nu...
Denna längtan finner ingen tröst i att veta att han inte saknar mig...
Denna längtan finner ingen tröst i att han har glömt mig...
Denna längtan finner ingen tröst i någonting alls. Den gör bara ont...
Denna längtan vill att han kommer hem nu...
"Mamma, det gick så fort..." säger Carolina ikväll, när vi tar kvällspinken med Pontus P. Vi pratar om hur fort allting hade gått... från det han fick sin diagnos.... sista tiden då han fortfarande bodde hemma... till första tiden som följde sedan han lämnat oss.
Hon behöver få prata om det.... prata om pappa... prata om det som var... prata om SIN saknad nu.
"Jag längtar efter pappa... det går bättre på dan, men så fort det blir kväll... då blir det mycket värre... varför gör det det?" frågar hon.
"Jag vet inte gumman... jag känner precis likadant... men det är nog så för det flesta som saknar nån... att det känns värre på kvällen... tror du inte?" svarar jag.
"Jag vet inte... kanske" svarar hon bara.
Sen börjar vi prata om skolan imorgon... vi försöker fokusera på annat.
..........
Idag har vi bråkat. Det började som ett sådant där bråk som alla mammor har med sina döttrar... om kläder som liksom tycks använda golvet som garderob. Men det slutade sorgligt nog som de flesta av våra bråk nuförtiden... med att vi kom in på allt det svåra just-nuet.
Jag förstår inte varför vi gör det...
Nu ska jag gå och lägga mig... gå och sova, skriver jag inte... för antagligen blir det som vanligt.. rätt dåligt med sov.Men jag ska upp tidigt... fika med Carolina innan hon går till skolan... och sen ska jag....ja, jag vet inte riktigt vad. Vi får se vad det blir...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Ja, att bli osams det är mänskligt, det händer oss alla. Och ni är dessutom ständig press vilket gör att tålamodet säkerligen inte är så stort som du skulle vilja. Vilken tur att ordet "förlåt" finns i sådana situationer. Jag älskar det ordet, det är mer än guld värt. Ett "ursäkta" är också fint, men har inte alls samma tyngd och värde.
Vi har det tryggt och bra här i Thailand, vi märker inte av de politiska demonstrationerna alls och Phukets flygplats öppnades i går förmiddag. Dessutom så vänder sig demonstranterna inte mot utlänningar överhuvudtaget. Thailändare är inte ett illasinnat släkte, men när deras politiker pga korruption o dyl hamnar i deras onåd, ja då kan de verkligen vara envetna och säga vad det tycker.
Allt gott, hoppas att måndagen blir bra för dig och Carolina!
/C
Hej vännen.Vad kul med eran middag och med överaskningen.Gamla vänner är guld värda.Om det är för att man kan varandras historia eller vad. Man kan träffas år i mellan och bara fortsätta där man slutade sist.Så roligt för dig.Ensamheten är en svår sak och kvällar blir svåra för då är man lite trött och då kommer de där tankarna som man inte egentligen vill tänka man orkar inte mota bort dem.Jag hoppas och jag tror att de kommer att bli lättare med tiden även fast man inte tror det.
Vaknade tidigt denna morgon,gubben har åkt ut på älgjakt. Skulle behöva sova en stund till men foten värker så.Fattar inte varför jag inte fick akutremiss på rtg.Ibland känns det som jag håller på bli knäpp över detta att aldrig få tillräcklig hjälp.
Ha en bra dag
Kramar ewa
Ordtryt blev det här... Det finns inget klokt jag kan komma på att säga/skriva. Men mina tankar finns hos dig. Stora varma kramar...
Vilken underbar överraskning för dig mitt i allt det onda. Att få träffa en människa som betytt så mycket för en är få förunnat.
Hoppas du har tagit dig igenom natten.
Kram Elzie
Precis som du skriver, sådana bråk har ALLA mammor. Det vore ju märkligt om de inte skedde hos er, eller hur? Jag tror att du och C bråkar mycket mindre än de flesta. Se det som ett friskhetstecken! Skaka av er och njut av att vara vänner igen. Dåligt samvete ska inte ens finnas som ett alternativ :)
Önskar att jag hade någon tröst eller bot för din längtan. Det viktiga är nog att du tillåter dig att längta och känna sorg. Önskar dig en fin dag idag och tycker det låter bra att du inte vet vad du ska göra. Bara var! Andas och njut av höstsolen. Stora omtankeskramar!
Vilket underbart inlägg där du berättar om ditt möte med Pia, det finns en och annan ljusglimt i din tillvaro och det känns gott att veta.
Att inga ord i världen hjälper dig i din sorg och längtan efter SE och det liv ni hade innan han blev sjuk, det förstår jag mer än väl.
Här är det en fin höstdag, denna första september, men kallt hade vi i natt, snudd på frost. Det är gott med bergvärmen som ser till att det blir varmt och skönt på elementen.
Jag önskar dig en fin måndag och hoppas att solen lyser på er också!
Många varma kramar!
trippar in och sluter mina långa armar kring dig och värmer dig...en stund i en stooooor bamsekram! Har inga ord, men en sänder en varm tanke till dig..
Ha en fin måndag..vila och andas, rör på dig med pontus P få nya krafter!
Hej Elisabeth. Att försöka att fokusera på annat, när "pratet" om det svåra är igång, leder endast till undertryckta känslor. Det var de känslorna som sedan kom i uttryck i bråket senare eller dagen därpå. Så tror jag.
Bråket ledde såsmåningom till det som ni egentligen höll på att prata om på promenaden, ert svåra nu.
Bråk finns i alla familjer, det ska ni komma ihåg. Men ni två befinner er i alldeles särskild vardag. Ett vardagsliv som bär på sorg.
Nästa gång det känns som ni vill byta fokus, fråga varandra om det är okej att prata om något annat just då. Fråga den andra om den är färdig med "det svåra pratet" just då. Ge varanda en kram precis där ni står, och sedan tar ni pratet om nåt annat. Ni kommer komma tillbaka till det flera gånger. Hela tiden.
Jag önskar er två en fin dag idag !
Kramar Nalle
Vardagen tar ju alltid vid och det är väl tur det, med alla rutiner och "måsten". Klart att ni drabbar samman någon gång. Carolina är ju tonåring och då är det liksom legitimt... att hon har golvet som garderob är väl en självklarhet (för henne) Du kan ju alltid stänga dörren. Rätt vad det är så har hon börjat hänga upp sina kläder och tar hand om dem. Min dotter har samma problem hos sig.
Det börjar bli svalare i luften och det känns faktiskt rent och friskt ute. Min rygg mår bättre varannan dag ungefär, då passar jag på att utföra vissa jobb MEN aldrig lyfta tunga grejer. Sköt om er och kram till er båda (du vet hur! hihi)
En ljuspunkt är ändå att du och Carolina verkligen kan tala med varandra. Det kunde lika gärna ha varit så att hon stängde in alla sin sorg, alla sina frågor och all sin längtan. Nu kan ni hjälpas åt att bearbeta och du kan ge henne en stabil grund att stå på mitt i gungflyet.
Hoppas att veckan bjuder på många ljusglimtar för er!
Kram!
Det är sånt som händer men visst är det tråkigt.
Önskar er båda en riktigt skön dag min vän
Kram
Att åka känslomässig berg-och-dalbana kräver massor av energi.
Hoppas att du kan "samla" energi och ta av de där dagarna när det bara är jobbigt och tungt.
Kram på er båda
Så roligt för dig att få träffa en gammal vän, jag blir så glad för din skull.
Du och Carolin verkar att ha så fin kontakt, hon kan pratat med dig om sin sorg....skönt för henne att inte stänga det inom sig och skönt för dig att du vet att hon kan prata med dig.
Bråka gör man ibland, det ingår liksom i livet med tonåringar...huvudsaken är väl att man blir sams sen.
Elisabet hoppas att du kan börja sova på nätterna...du behöver vila för att orka med.
Kram
Jag hade ofta uppslitande konflikter med min äldsta dotter om ordning och reda och kläder på golvet.
Jag hade däremot aldrig några sådana med Mirren - min yngsta dotter - helt enkelt för att jag stängde dörren till hennes rum när det var som stökigast och inte kommenterade...
Någon gång försökte jag med "Jag blir så ledsen när du slänger blusen som jag just strukit på golvet" och det tog bättre än att gräla. Hände det fler gånger fick hon stryka sina blusar själv...
Varma kramar till dig och din lilla Carolina. "Det finns väl det som värre är än en smutsig liten hand" och lite kläder på golvet...
Mmmm, ja jag känner igen mig i det du beskriver lite grann i alla fall,,,,jag vet inte heller varför det är så jobbigt på kvällen,,
Tänker på er.
Kramar i massor.
Skicka en kommentar