... i örat, kan vara skillnaden mellan att orka hålla huvudet ovanför vattenytan nu... eller bara falla ihop i gråt över alltings elände. Något som får bägaren att rinna över....
Så blev det ikväll.
Carolina har gått med en vaxpropp i örat ganska länge nu. Hon har alltid haft problem med dessa vaxproppar, och otaliga är de gånger vi har varit och spolat öronen. Nu hade vi bestämt att till veckan skulle vi fara på vårdcentralen och spola igen.... men igår kväll fick hon ont i örat... inte sovit något i natten som var.... och imorse ringde jag till Sjukvårdsrådgivningen, för att få lite tips vad jag skulle göra. Hon rådde oss att, om det inte blev värre, ge Alvedon, vänta tills imorgon eftermiddag, då Citymottagningen öppnar... och då åka dit. Om det skulle bli värre så skulle vi åka upp på Akuten.
Idag har hon ätit Alvedon hela dagen... hon har ändå ont, men säger att hon klarar det tills imorgon eftermiddag.
Men ikväll så blev det bara för mycket... allting kom... ensamheten, sviken av kompisen, pappa... och så vaxproppen!
"Mamma, jag vill bara att pappa ska komma hem... komma hem NU... och jag förstår inte varför vi måste ha det så här... jag vill flytta hem igen... att pappa ska vara hemma... varför sa xxx så där till mig... ville han inte vara min vän längre.... o jag har skitont i örat..." sa hon, samtidigt som hon hulkade och grät här i soffan. Alldeles nyss.
Vi satt tillsammans i soffan länge.... hon fick vara ledsen. Hon behövde det...
Hon berättade också att hon har börjat be. Eller som hon sa: "Mamma, jag har börjat be till Gud... eller ibland ber jag... ibland skäller jag på han... ibland ställer jag tusen frågor... har jag gjort nåt fel... varför skulle pappa bli sjuk... jag fattar inte... jag vill ju veta!"
Jag sa: "Det är bra... du vet, Gud han lyssnar... han vet att du har det svårt... man får skälla på han... han förstår... jag gör det också ibland. Men vet du vad jag tror... det måste jag tro på... att Gud har en plan... kanske jag bara ser det mörka och svåra nu... men i slutändan så blir det till någe bra för mig iallafall. Å många många gånger, Carolina... så förstår inte jag heller... varför just jag... varför skulle just pappa bli sjuk... varför skulle vi få det så här... men jag tror ändå på det... att det finns en mening av någe slag... för jag tror ju på att Gud är en god Gud... och jag lovar dig, gumman.... det kommer att bli bätte!!
Å sen sa jag så mycket mer... både om Gud och allting annat. Hon behöver mig mer än nånsin nu... ! Å vi pratade om skolan som börjar på måndag... jag förstår ju att det också är något som känns lite oroligt för henne... hon går om sitt första år på gymnasiet, med ny klass... och de gamla klasskompisarna i andra korridoren.
Ja, jag tycker hon har det tufft nu...!
(Men vi fick besök... välkommet besök... av min bror och hans familj idag. De kom över och drack kaffe, och satt här en stund. Det värmde mycket.... mycket!!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Tänk att en vaxpropp var den utlösande faktorn...
Hur ont och sorgligt det än måste ha kännts i hjärtat kan det ändå haft det goda med sig att få lite förlösning i att gråta ut ordentligt en stund.
Många varma kramar...har inte så mycket att komma med idag.
Det är minsann inte lätt att tro på böner när tillvaron rasar... jag vet... Kanske bara att be om styrka att härda ut, för med tiden vänjer man sig ju vid allt.
Vad är det man säger? Liten tuva stjälper stort lass... eller nått... :-) Ibland kan det stämma så otroligt väl.
En vaxpropp och all gråt som finns i kroppen svämmar över. Låt det komma, låt det bli ro inombords.
Tänker så mycket på er!
Jag har mailat till dig. Kram
Vad fint du svarar Carolina, Elisabeth. Dina svar till henne tror jag stärker dig också.
Förstår så väl det där med vaxproppen. En så till synes liten sak kan få hela ens tillvaro att rämna. Eftersom det egentligen inte är vaxproppen i sig utan det man bär inom sig, den stora sorgen, som finns där hela tiden som kommer ut vid sådana tillfällen.Ni har det tuggt. Men jag tror som du att ur något ont kommer ändå något fint och gott. Såsmåningom. Kramar
Nalle
www.nallesfoto.blogg.se
Det är den där sista droppen, som får bägaren att rinna över...och den här gången var det en vaxpropp...jag hoppas att Carolinas värk stillat sig...
Hur hemskt det än känns, så tror jag på förlösande gråt...och som Du...att Gud har en plan.Och jag håller med i det som någon annan skrev här...att man också kan be om hjälp att härda ut...
Som alltid när jag läser Dina rader Elisabeth, så fascineras jag av Din styrka, att på Ditt eget sätt ta dig igenom allt det svåra...att ingen annan, kan råda över Dina känslor...!
En Varm Kram som räcker om både Dig och Carolina vill jag komma med här idag/Eva
Vaxproppar är definitivt inget att leka kurragömma med;-)
Mannen hade oxså besvär ett tag här.. han hade både ont och hörde ju inte.. skrek ut det han skulle ha sagt och jag blev måttligt irriterad på honom.. stack till Akuten och vips så var det problemet ur världen.
Fint du pratar så gott med din dotter.. det där är känsliga frågor hon kommer med och så mycket spelar roll.
Gud tror jag däremot nada på i personlig mening, men något där ute finns och vad det är vet jag inte och ingen annan heller vad jag förstår.. men naturen tror jag på som en helande och verkande kraft:-)
Hoppas du har det någolunda.. fint med oväntat besök.. och att du hade kaffe hemma:-)
* Kramar på dig min vän
Gud har verkligen en förmåga att använda alla människor. Även i våra svagaste och mörkaste stunder kan han som ni - dela med er på bloggen här, så att vi får vara med och dela lite av ert liv, era känslor och era erfarenheter. Det hjälper så många att bara läsa om andras erfarenheter för att lättare komma igenom egna svårigheter.
Gud är god och Han ser alla era behov och Han har hela planen klart för sig. Vi som människor har bara förmågan att se en oerhört liten del av det stora hela.
Ibland är livet bara så svårt och man vet inte var man ska ta vägen - man söker alla svar men de finns inte - då är det enda man kan göra försöka ta livet ett andetag i taget, ett litet steg framför den andra foten och det får vara alldeles tillräckligt.
Sällan är livet enkelt - tro mig jag vet - men det är ändå det som gör oss människor så unika varelser. Så skilda från varandra men samtidigt, så oerhört lika varandra.
Kram och jag ska fortsätta att be för er båda. Dig och Carolina och självklart ska jag be för maken också.
//Harriet
Ja, du ibland är livet som en vaxpropp, allt stannar upp för att sen plötsligt falla ut.
Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Själv väntar jag på nya livet via en ny njure och jag vet inte när eller om, jo, jag har en väns njure om hon nu är frisk när det kommer till kritan.
I vinter eller nästa år hoppas jag så att mitt nya liv ska börja.
Det liv jag lever nu är ett långsamt liv helt anpassat efter vad kroppen orkar och det är inte så mycket vissa dagar. Men livet är ju ändå så underbart fast man tvivlar och gråter, famlar runt efter utgången.
Sänder kraft och glädje till dig min vän.
Hittade dig via Eva i Halmstad.
Kram Maggan http://livsglimtar.wordpress.com
Skicka en kommentar