... är också viktiga. Speciellt när dom kommer förbi klockan ett på natten.... bara för att se att man mår bra. Stannar en stund och pratar....
Det var det han gjorde... Carolinas kompis.... fast de har varit lite o-kompisar nu ett tag... så ville han kanske visa att han ändå finns där någonstans. Att han fortfarande bryr sig...
För Carolina betydde det mycket.... mycket. Jag såg det inatt...
..........
... att städa är däremot ett nödvändigt ont. Fast viktigt det också.... så det blir det idag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tycker det är rätt skönt när jag väl kommer igång med städning... tankarna är bara där just då... i fläcken på badrumsväggen... i soppåsen: vad ska sparas, vad ska kastas...
Jag ser det som rätt god terapi mot svåra tankar, fast det svåraste är att komma igång när vilstolen står laddad under äppelträdet...
Ibland undrar jag, när du lider så av SE:s och dina telefonsamtal, för vems skull ringer du? För hans... som är lika glad ändå, eller för ditt samvetes? Eller för att man "ska" det?
Inte meningen att vara anklagande, jag har inget svar på vad som är bäst, men känner att du river upp ditt sår varje gång du pratar med honom. Vad händer om du hoppar över en dag eller två och tänker på dig själv och dottern? SE har det ju jättebra vad jag har förstått, så det går ju ingen nöd på honom, bara på er.
Kram
Så skönt för ett mamma-hjärta att se... Kramar...
Vilken mysig kompis.... Som kan se bort om tjafs... Härligt för Carolina =)
Men ja.... Städa =O Skulle bestämt jag också behöva.... Tvi, vad trist.
Hoppas du har en bra dag gumman...
Kramar....alltid =)
Bloggblad: Jag ringer för kärlekens skull! Det kan låta som ett enkelt svar, men såret som jag bär över hans sjukdom blir ju varken mindre eller större för att jag pratar med honom. Nu ringer jag ju inte exakt varje dag heller... utan det blir de dagar som jag känner att det orkas. Å i en jämförelse med hur såret inte fick den endaste lilla möjlighet att läka under de år jag var hemma och vårdade honom, så är ju dessa samtal ingenting. Och som jag skrev... jag kan gå igenom hur många hoppa över känslor som helst bara för att få höra hans skratt! Det är kanske också en del av läkningsprocessen... Kram...
gisan: Ja, precis precis så är det.. Kram..
annika: Ja, det är sådana kompisar vi alla behöver! Men du vet... i den åldern så är ju också det minsta lilla tjafs nästan blodigt allvar! (Tycker ju vi vuxna då förstås...!) Skönt att höra att det finns fler som inte gillar att städa! Kram..
Skulle vilja bemöta lite av det Bloggblad skriver om jag får. Jag tänker på ett litet annat sätt när det gäller att du ringer SE.
Jag tror det är jätteviktigt att du ringer honom ibland sådär, för din e g e n läkningsprocess.
När du pratar med SE får du den bilden av honom så som han är just i det ögonblicket. Ditt inre kan mer ta in känslan av hur det är ställt med honom just den dagen, ja överhuvudtaget, än att du går hemma och tänker. Tankarna berättar inte alltid sanningen.
Du säger att du ringer för kärlekens skull, och det är ett sånt fint svar. Klart det är för kärlekens skull.
Det finns så många som blir sjuka som blir bortglömda genom att aldrig få telefonsamtal eller aldrig få besök.Då har jag undrat många gånger hur den relationen sett ut innan. Vart kärleken tog vägen? Det har du också skrivit ett antal gånger. Men kärleken finns där iert fall, den lyser så klart igenom, och hålls vid liv när du gör som du gör. SE har inte förmågan att själv ringa upp dig och han skulle säkerligen va lika glad och vara precis som han är, även om du inte ringer. Men han skulle antagligen fortare lägga undan bilden av dig och din röst, Pontus, Carolina m fl långt långt in i minnet ch få än svårare att ta fram er.Det som finns måste hållas kvar, så länge det går. Av kärlek.
Men det får aldrig bli ett tvång, men det är jag säker på att det inte är i ditt fall.
Härligt att Carolina fick besök, jätteroligt !
Kram Kram Nalle
Skönt med vänner, de gör så gott i mammahjärtat när de dyker upp trots tjafs!
Städning är ett nödvändigt ont tycker jag. Jag älskar när det är gjort, men drar mig i det längsta.
Varm kram till Dig!
Här borde också städas...jag gjorde det visserligen rejält inför semestern, men det var tre veckor sedan....
Usch...nu är här dammigt och eländigt...
Ska ta itu med det imorgon, det blir ändå regn och svalare!
Med anledning av Bloggblads kommentar måste jag erkänna att jag haft samma/liknande fundering av omsorg och oro för dig och C.
Jag tror att jag på ett sätt har haft det "lättare" än du, om jag får uttrycka mig så.
Båda våra män är borta ur våra liv, men min är även borta rent fysiskt...
Jag menar med det att jag har tvingats lära mig leva med det faktum att han är borta för alltid och kan bearbeta sorgen på ett helt annat sätt än vad du kan.
Du lever med en ständigt närvarande sorg och påminnelse om SE sakta försvinner ur ditt liv.
Det är klart att ditt och er familjs liv för alltid blir förändrat!
Men din SE är fortfarande fysiskt närvarande, vilket jag tror gör sorgebördan ännu tyngre. Att sörja förlusten av en älskad människa, som fortfarande är i livet, måste vara oerhört plågsamt...
Varma omtankar och kramar till dig och C.
Nalle: Jag menade förstås inte att telefonsamtalen skulle upphöra... det är alltid svårt när man skriver, för saker och ting tolkas så bokstavligt.
Elisabeth: Om du känner att du mår bra av att ringa, så ska du naturligtvis göra det. Jag läser ju bara din förtvivlan som lyser igenom i bloggen.
Sen vet jag att man aldrig kan råda någon annan, men fundera över valmöjligheter tycker jag att man kan göra, i all välmening.
Skicka en kommentar