Det är svårt att skriva nu...

... för tankarna som mal i huvudet på mig... det blir som jag skrivit förut... fragment av tankar utan början och slut... och allt blir till ett "mitt i", ungefär som när man öppnar en bok, läser ett stycke mitt i, och sen stänger igen boken. Boken är min historia.... den börjar med mitt liv, tillsammans med Sven-Erik... och den slutar med mitt liv, utan Sven-Erik.

Ett fragment...

... varje, varje natt sen vi flyttade hit, så har jag stått med ett kex och ett glas vatten i handen, och tittat ut genom köksfönstret. Å tittat upp mot himlen... eller rättare sagt, tittat lite längre bort på himlen... och tänkt..." bara några kilometer bort"! I mörkret... utanför mitt köksfönster, så vet jag ju att bara några kilometer bort så ligger han. Vi två... han där... jag här. Så slutade vårt liv tillsammans... och det är tungt att känna så... men så har jag ätit upp kexet, och druckit upp vattnet... och jag stänger igen boken och går och lägger mig. Ny dag imorgon...

..........

Carolina grät ikväll. "Mamma, jag vart bara så himla ledsen... jag vet inte ens varför...?"
Men vi har haft en ganska bra dag... inte gjort något speciellt. Å lilla gulliga farmor hade skickat ett paket med flera par hemstickade sockar både till Carolina och mig...
Men detta lessen-tänk kommer ju liksom lite som det passar nu... kanske, och antagligen, så tillhör det läkningsprocessen för oss...