"Sur i luvan"...

... sa jag till Pontus P i förmiddags. "Ja, jag vet... både du och jag blir sur i luvan när vi måste gå ut i det här eländesvädret." Både på in- och utsidan, tänkte jag.
Å precis som om han ville bekräfta det jag sagt, så vände han på tassen, med koppel och allt, hoppade ner i sin hundkorg... och lade sig bara där. Med huvudet på kanten... o drog en djup suck.
Å jag blev tvungen att skratta åt eländet... han har väl aldrig aldrig någonsin missat en chans att få gå ut. Eller så var morgonens "dränkta katt" fortfarande färsk i minnet...
"Kom nu, gubben... vi är så illa tvugna" kunde jag ju bara säga. Med tycka-synd-om-rösten.
Han suckade ännu djupare...

Men visst blir man sur i luvan över sådant här väder? Jag menar, inte finns det mycket att glädjas över när molnen hotar att ramla ner i huvet på en, å regnet verkligen gör det. När det gråa och trista blir ännu mer grått och trist, och man ser det genom de glasögon som är igenkorkade av regn och försöka-torka-med-tummen-och pekfingret-avtryck. Inte kul alls... och det är då... det är då i det nya "learning by doing-tänket" som man verkligen med hela sin varelse måste hitta, eller hitta på, alla möjliga ljusglimtar.

Så idag har jag haft ljus tända överallt... till och med på köksfläkten.
Så idag har jag spelat Frank Sinatras "Nothing but the best/christmas på hög grannvarnings-volym. Å sjungit med där jag kunnat...
Så idag har jag dukat fint med gofika till mig och Pontus P.
Så idag har jag städat klädkammaren... eller åteminstone börjat.
Så idag har jag och Carolina ätit tråkig gröt, fast på fina fat.

Så nu är kvällen här... Carolina sitter på sitt rum och pluggar Naturkunskap, och jag sitter med kaffekoppen och kör Frank Sinatra för 273:e gången.
Å hur sur i luvan jag än blir över sådant här väder, så känns det ändå som... "jo, men jag fixade det ändå.... rätt bra också!" Det känns bra.

Men sen så är jag rätt säker på att herr Pontus P, som har gömt sig under min säng, fortfarande är mycket mycket sur i luvan... torr, men sur! Å han kommer inte att bli mindre sur när det blir dags för kvällspinken...

Imorgon ska jag träffa SE. Det är dags för vårdplanering igen... och hans kontaktperson ringde ikväll och frågade om jag kunde/ville vara med. Självklart, svarade jag. Vad roligt, tyckte hon. Å det tycker jag med... än om gruvet finns där också. För frågan man ständigt bär inom sig är... "hur är det nu?"
SE är ju inte med på själva vårdplaneringen, men jag åker dit lite tidigare så att jag kan vara med honom lite innan själva mötet. "Hur kommer han att vara....?"