fredag 4 mars 2011

Det är viktigt för varje människa...

... att bli sedd och bekräftad. Oavsett om det gäller de roller vi har... eller de människor vi är. Å än viktigare är det när vi vacklar i vår tro på oss själva, eller i den roll vi har, att få denna bekräftelse. Vi har alla olika roller i vårt liv... kvinna, maka, mamma, dotter, vän, svärdotter, syster, kusin... etc etc. Å jag är fortfarande Sven-Eriks fru... ta inte ifrån mig det.

Sven-Erik sitter idag på ett demensboende. Han var 49 år när han fick sin diagnos 2005. Jag var hemma med honom till 2008. Då blev det för svårt... både för honom, och för oss. Han kunde inte bo hemma längre. Å jag valde inte att lämna honom... utan jag hade helt enkelt inget val. Men, och det är ett viktigt men... vi har varit ett par i 26 år, och gifta i snart 21 år. Vi är det fortfarande, och för mig kommer det att vara så livet ut...
... och därför känns det oerhört svårt att det finns dom som inte har den minsta respekt för det "oss" som faktiskt ännu finns. När dom nu vet att Sven-Erik, som på grund av att sin demenssjukdom, inte längre kan säga sin mening, så bryr de sig inte om vad som skulle ha varit viktigt för honom, utan de gör som de själva vill. Det gör ont, ska jag säga!

Han lade sitt liv i mina händer... ganska bokstavligen. Fullmakten, att vara hans livlina i allt, har jag kvar, och den ligger i byrån i sovrummet. Hans tillit till mig var lika stor som min tillit till honom... och därför känns det så simpelt och fult nu när de inte ens kan respektera hans val.


Kanske blev det här ett luddigt skriv för somliga ... men andra somliga läser bra mellan rader. Men jag menar bara... det är svårt när den trygghet som jag och Sven-Erik hade, och har, att om det hände den ena av oss något, så skulle den andre svara för oss båda. Det är så respektlöst... både mot honom och mot mig.

Så min roll som fru, och den som ska svara för oss båda är svår nu.. både mot honom, och för egen del...
... för hur svårt kan det vara att fråga: "Är det okey att...." ?

..........

Å varför kunde inte den här dagen fått sluta lika bra som den började? Jag hade ju lyckats få till en så himla bra dag... både med min vän M (kontaktpersonen) på förmiddagen, och fika på stan med Carolina på eftermiddagen.
Varför finns det ALLTID de som vill trampa på en, och ta ifrån mig den lilla bekräftelse som jag så väl hade behövt nu? Hans fru...

.......

Nu gör jag inte som jag brukar... sparar det jag skrivit som ett utkast. Det får bli som det kan...

12 kommentarer:

Maja U sa...

Mm, det heter ju faktiskt "till döden skiljer oss åt". Inte "till döden, alzheimers eller sjukvården skiljer oss åt".

Anna-gravid i vecka 40 sa...

Skulle vara intressant om du skrev ett inlägg om du kan tänka dig att vara öppen för att träffa någon i framtiden. Kärlek alltså.Kram !

Carina Gälldin sa...

Stor kraam! Hittade hit när jag letade efter fakta om demens. Håller på med omvårdnadsutbildning. Trevlig helg!

Dubbelörn sa...

Jag blir helt rabiat av sånt här!

Hur är människor funtade? Hur tänker de? Hur kan man sätta sig främst? Hur kan man tro att man "står högre" i rang? Hur kan man tro att man är DEN som kan verbalisera den som saknar orden? Hur kan man tro att man är den som står närmre, än den som den personen lovat kärlek i nöd o lust till?
Hur kan man tro att man blivit viktigare för den, som man bara haft sporadisk kontakt med, än den som delat både sorg o glädje med... Den person som man har ett barn med, den som man delat med liv med...

Varmaste omtankeskramen till dig. Den bästa av alla!

åsa sa...

Vill bara skicka styrkekramar till dig och Carolina!
Ha dé!

Camilla sa...

Jag förstår dig till fullo och är hemskt ledsen för att jag var "brevbäraren".
Jag tycker verkligen att du ska ha den respekten från ALLA, att du har yttersta beslutandet när det gäller din man. Som du skriver, det krävs bara ett "Är det okej?".
Sköt om dig
Varma kramar

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Åh, älskade vännen min! Jag förstår precis... Maken min och jag har gjort på samma sätt men jag vet också vad som väntar oss om det vi inte vill ska hända händer... Upp med hakan, näsan i skyn och gå på det du vet!!!

Förlåt mig vännen! Förlåt mig för att jag inte haft ork alls... Det har tagit sådan tid för mig att återhämta den energi och kraft jag behöver och har varit van vid att jag alltid haft...

Stora kramar på dig vännen! Jag finns här och det vet du, mailen hoppas jag att du har kvar.

Gnälspiken som just nu försöker att vara livsflanören.

Sundsvalls Micke sa...

Hej Bettan!
Vet precis hur det är då du vet att jag är i någotsånär samma sits som dig.
Är bara fram med klorna o kämpa emot alla "kärringar" på boenden o kommunen, mina klor är väldigt korta numer då dom är väl använda.
Förstår om du inte orkar, men bättre att lägga energi på att bli förbannad på dom som sitter o beslutar än att gå under o ta på sig själv en massa saker.
Jag har nu sökt om tio timmar till i veckan för min sambo om assistans då han ej längre klarar av att vara alla vardagar på dagvården. Lät positivt då jag talade med kassan o hon skulle ta förtur på ärendet.
Själv så är jag helt slutkörd o beställt en veckas resa till turkiet i maj. Allt är klappat o klart o hoppas att kommunen ställer upp nu med passning dygnet runt.
Men har ju beviljat LLS o assistans så är nog inte nåt problem tror jag..
Kan säga att assistans inte trots allt är så bra då man är anhörig. Fan jag har folk här hemma till 20,00 på vardagarna o mellan 10-18 på helgerna o det är inte så roligt då jag också bor här.
Ok säkert ett lyxproblem då jag inte städat sen i september förra året. Men det tar likt för bannat på krafterna att inte få rå sig själv.
Men för min sambo så är det väldigt bra så jag får tacka ändå att vi fått hjälp. men mår dåligt själv över det hela.
Ha det så bra o hör gärna av dig! Du har ju mitt nr och mail.
Micke i Svall

Elisabeth sa...

Till alla vänliga själar: TACK. Jag återkommer under kvällen...

Elisabeth sa...

mAJA U SA: Ja, min vän, det har du alldeles rätt i! Än om jag har rätt svårt att förstå det här med döden... när, och hur den kommer. Varm kram..

cARINA GÄLLDIN SA: Tack snälla! Å kanske hittar du här litegrann om hur en anhörig upplever att sitta i detta väntrum, och se hur allt mer försvinner, samtidigt som man själv måste försöka att gå vidare. Varm kram..

dUBBELÖRN: Tack, min vän! Ja, jag kommenterar inte så mycket din kommentar nu... utan håller bara med dig. Jag förstår det inte heller! Jag tror du vet hur mycket dina ord betyder..:) Varm kram..

åSA: Tack snälla! Å jag skickar i tanken en kram fylld av tacksamhet tillbaka till dig! Varm kram..

cAMILLA: Var inte ledsen, min vän! För som jag skrev, du är inte någon ledsam "budbärare"!
Respekt... för mig är det ett av de vackraste och viktigaste ord som finns. Många förväxlar dock respekt med rädsla... vilket det ju inte är. Respekt är att se varje människa som unik, och att se varje människa som hon är, och sen låta henne vara just det.. den hon är. Nu blev det kanske lite luddigt skriv, men jag hoppas du förstår hur jag menar..:) Varm kram..

gNÄLLSPIKAR OCH LIVSFLANÖRER: Men gu´va glad jag blev nu att höra ifrån dig, min vän!!! Så så ofta som du har funnits, och finns i mina tankar.
Den yttersta rädslan att någon annan, och inte den man själv väljer och är trygg med, en dag ska vilja styra, och/eller bestämma över en, det finns nog hos oss alla. Men jag trodde ändå aldrig att det skulle hända... nu vet jag bättre.
Sen... du behöver ALDRIG ALDRIG någonsin be om förlåtelse för att du inte orkar!!! Det ska ingen behöva göra... säger man att man inte orkar, då gör man inte det. Jag vet själv... jag orkar inte heller med somligt nu. Jag är bara så oändligt tacksam att du finns, min vän... och att jag fick skriva "gnällspikar och livsflanörer" igen..:)! Varm kram..

sUNDSVALLS MICKE: Ja, jag vet ju att du har det tufft... och förlåt att jag inte orkar vara så stort stöd för dig nu som jag hade önskat.
Att bli förbannad på människor som inte kan eller vill förstå tar alltid energi... och det är nog länge sedan jag slutade med det. Åteminstone vad gäller somligt.. och somliga.
Sen kan jag ju förstå din frustration över att ha assistans nästan dygnet runt... ert liv, ni två, den lilla familj ni var, blir hela tiden en påminnelse om att det inte längre är så. Det måste vara påfrestande för dig..

Vad härligt att du kan åka iväg på en utlandsresa framöver... att komma ifrån lite, och ladda batterierna är viktigt för alla.
Varm kram..

Eleonora sa...

Min söta Elisabeth! Mina tankar har du, det vet du. Varm kram

Elisabeth sa...

eLEONORA: Tack, min vän! Ja, jag är verkligen lyckligt lottad ändå... rik faktiskt.. med sådana vänner som dig! Varm kram..