Sitter i köket...

... och skriver ikväll. Kokat lite the, och nyss lyssnat lite på "Da Capo" på radion. Carolina sitter i rummet och ser "Big Brother"... och Pontus P ligger i sin korg med tassarna i vädret. Dagen har gått... och jag känner mig ändå tacksam att jag tog mig igenom den på någe vis. Jag gör oftast det när kvällarna kommer... än hur dagen sett ut. Är tacksam för det jag också får...

Men jag är orolig för mamma.

Jag pratade med henne ikväll... hon har inte mått så bra idag. Kräktes på morgonen, och sedan varit illamående från och till under dagen. Jag hör också, mellan raderna, och trots att hon försöker låta glad... att hon är ledsen och nere. Trött på att inte få må bra... trött på att ligga där... trött på alltihopa. Hon säger att hon har "gnällt" lite för Gud...
Jag försöker peppa allt jag kan... lovar att komma upp senast onsdag... och när vi slutar, så säger hon: "Hälsa "lill-doppa" från mormor"...

Nyss ringde jag till pappa. Han stod och diskade. Lilla pappa... du med dina sprickor på händerna... jag hoppas du kom ihåg att använda handskarna! När jag frågade honom hur det var så sa han att det inte var så bra: "Mamma sa nyss att hon har svårt att andas".
Å jag förstår att han inte kommer att sova så bra inatt...
Imorgon åker han upp igen för att hjälpa henne att duscha och linda hennes ben... något han gjort varje dag nu. Pappa, pappa... jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde underlätta lite för dig.

Jag är orolig för pappa också.


Å vad skulle jag inte ha gett för att Sven-Erik skulle ha suttit mitt emot mig nu... här vid köksbordet... och sagt: "Nog vet du det ordnar sig, gumman!"
Men det kommer ju aldrig att hända mer... så jag måste vara stark själv nu... oavsett vad som händer.

Å lite styrka hittar man ju alltid när man blir bjuden av sin dotter på himlagod kaka!!