... mer än att jag har suttit rätt rakt upp och ned de senaste timmarna ikväll. Livet är rätt turbulent just nu... och vi har ingen garanti för någonting just nu... men håller ändå fast vid det lilla hopp vi har.
Vad läkaren sa? Ja, hon ville berätta hur allvarligt läget är... att de nu utgår från att hon har en hjärnhinneinflammation eftersom hon svarat bra på antibiotikan. Att hennes pk-värde är alldeles för högt... vilket betyder att man inte kan ge henne vare sig waran eller fragminspruton... då hennes blod är så så tunt just nu... och blödningsrisken är stor. Skulle man bli tvungen att lägga henne i respirator eller ge hjärt-lung-räddning så är risken stor för inre blödningar nu...
Men det positiva är ju att hon verkar svara på antibiotikan... vilket de hade märkt idag på förmiddagen. Men imorse hade hon varit precis lika dålig som under natten...
Å när vi kommer in till mamma så är hon ganska kontaktbar.. och i en jämförelse med natten så är det stor stor skillnad. Då var hon knappt vid medvetande... och vi fick hela tiden vakta vid sängen, och flera gånger ruska lätt i henne med orden "Mamma, andas... andas!"
Nu hör man inte samma rosslande andning längre...
... utan det är en rätt medveten mamma som tar emot oss. Hon känner igen oss... blir glad... sluddrar och svamlar visserligen emellanåt... men som sagt... en helt annan mamma. Som ler, och vill skämta till det. Vi blir där en stund... och min bror med flickvän, och min systerdotter med pojkvän dyker också upp.
Pappa bjuder mig och Carina på fika i centralhallen. Sen åker alla, förutom pappa, ut och äter... Carina bjuder mig och Carolina. Det var snällt.
Sen åkte de vidare till min bror där Carina sover över inatt...
Nu är jag helt tom. Luften har gått ur mig. Natten och dagen har varit tuff på många sätt. Somligt orkar jag heller inte skriva om... men det känns lessigt.
Mamma ligger kvar på iva... och vi kan bara be för att det vänder nu. Jag ringde till pappa ikväll, och fick veta att hon hade druckit ett glas Proviva och ätit en mjuk smörgås. Så jag tror det går lättare att sova inatt..
Det blev ett hoppigt och rörigt skriv ikväll... också. Men det får vara som det är... och tack alla ni där ute nu. Som bryr er om Carolina och mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Livet är så skört, och ömtåligt, men oftast klarar vi dagarna ändå då vi behöver för vi får styrka att orka och kämpa! Varmaste kramar och alla tankar till dig och din familj just nu. Styrka till dig!
I brist på de rätta orden om det finns några sånna, skickar jag varma tanker till er där upp i norr. Kram
Jag ber för att din lilla mamma ska klara av denna svåra pärs.
Kram Eleonora
Skicka en kommentar