måndag 28 november 2011

Jag blir så jävla arg...

... skriver jag nu. Egentligen så hade jag börjar skriva någe helt helt annat... om Sven-Erik och Carolina.... dom två... och lite av det liv, och de minnen som dom delade.

Men så.... blir jag bara så jävla arg mitt i alltihopa... och jag skriver "förlåt, Gud att jag svär" då jag inte tycker så särskilt mycket om svär... än om jag inte kan låta bli att använda det ibland... som nu! När det gäller den som är kvar... utan honom... Carolina... hans dotter. Den som kunde linda honom runt lillfingret hur lätt som helst...

För HUR är man funtad... egentligen... då man tycker att det räcker med fraser som "ja, du får höra av det om det är något", eller "du kan väl höra av dig", och sen.... när hon inte gör det, då tycker man att man har gjort sitt... och så bryr man sig inte vidare om det.
Nämen, jag blir verkligen verkligen så fullständigt.... ja, jag vet inte vad jag blir. Å "jävla arg" känns ganska milt uttryckt känner jag. Sen gör inte det här inlägget någe anspråk på att vara särskilt bra eller välskrivet heller... det stuntar jag i... det får bli som det kan.

En flicka som när hon var 14 år fick veta att hennes pappa skulle tas ifrån henne... en dödlig sjukdom som på det grymmaste och mest förnedrande sätt skulle ta hennes pappa ifrån henne. Sen fick hon lämna hemmet... flytta och börja om... se sin pappa förändras hemma allt mer till det sämre... svälja och glömma bort alla gånger han var dum mot henne på grund av sin sjukdom... säga hej då till honom när han till slut inte kunde bo hemma längre... och så, det grymmaste för ett barn... när ens pappa eller mamma tittar på en och undrar vem man är. Sen slutet... bli ett vårdpaket och ett skal... och sen dö ifrån henne. Säga hej då igen...

Men va f-n... (å förlåt igen Gud, men jag är rätt säker på att du vet hur förtvivlad jag är just nu) ... hur hur hur är man funtad när man inte ens i det läget kan komma till undsättning... utan gömmer sig bakom... ja, jag undrar vadå? Förstår dom inte hur mycket mycket mer som behövs?
Att bara pliktskyldigast använda några artighetsfraser till henne... ja, jag vet verkligen inte hur dessa människor är funtade! När de samtidigt gör sig så vinn om att till andra vilja framstå som så godhjärtade och vänliga människor...

Jag säger bara, som den mamma jag är... förbannade människor. Men jag måste kanske tänka: "Jordens oro viker, för den frid som varar. Döden allt förliker, himlen allt förklarar."



(Nu kommer jag ju som de flesta vet att få trista kommentarer... men det gör faktiskt inte så mycket... jag skriver som det är... skriver om hur det är... rätt upp och ner... och har inte det minsta behov av att behöva framställa mig som godhjärtad och vänlig... för jag ser inte mig själv på det viset. Jag är bara en människa som gör så gott jag kan... jag undrar bara varför dessa människor inte kan göra det?)

5 kommentarer:

Nonna sa...

Kanske är det just det dom gör - så gott DOM kan? Om förmåga till mer saknas är det inte så mycket man kan göra åt det.

Nu har jag ingen bakgrund och ingen aning om vem/vilka du riktar dig till men OM förmågan finns och man håller inne med den - DÅ är det inte som det ska!

Många gånger har man ju själv oxå "tyckt", finns väl ingen som inte gjort det, och upplevt att ibland riktas ju gamla oförrätter mot fel person "man skjuter brevbäraren" och liknande..hoppas dina ord väcker eftertanke hos den som avses, stöd behöver man alltid och en medmänniska att hålla i då det blåser!
Kram Nonna

Anonym sa...

Inte ska du behöva ta emot trista kommentarer, bortse från dem,de har inget eget liv de som skriver sådant!
Jag lever i precis samma situation som er, och vet hur människor säger du får höra av dej........... Inte orkar man med det, när man inte orkar med sej själv en gång eller den som är sjuk.

Gen sa...

Ja du min vän Jag miste min man o många vänner försvann med det Fy fn säger jag man vet vilka som är riktiga vänner då Ha det så bra du kan Kram

bp sa...

Du skriver precis vad jag tänkt och kännt många gånger under dessa 13år.Jag önskar er styrka att fortsätta kämpa för det är en kamp varje dag, Tack för dina ord. Kram Birgitha

Elisabeth sa...

Till alla: Tack snälla ni! Nu orkar jag inte svara på några fler kommentarer ikväll.. men jag vill att ni ska veta hur skönt det känns... "man går inte ensam"! Tack snälla ni.. att dela glädje är lätt, att dela sorg är så så mycket svårare!
Tack för att ni finns... Varm kram..