Julafton...

Det blev en julafton i år också. Men det såg lite mörkt ut där ett tag...

Steg upp tidigt för att vara lite mammatomte..... kokade kaffe, dukade fram fika, och trollade fram paket i julstrumporna i hallen.
Väckte Carolina, Jonas och lille David och berättade att tomten varit hit under natten.... och lämnat paket i strumpan.... och svoooccchhh..... så var alla uppe!!! Ibland går det fort, ska jag säga...!

Lilla gubben SE.... han fick kaffe på säng! Satt med honom en stund och myspratade på lite.. märkte att han var lite.... ja, jag vet inte rikigt, men jag kände orosknuten poppa upp i magen... "måtte det inte vara en dålig dag, bara en dålig stund", tänkte jag.
"Nu går lilla jultomtemorsan upp och fikar .... så ses vi däruppe om en liten stund, gubben...", sa jag, med duttere-duttan-rösten. (Den där rösten som man har när man måste pjollra lite extra för någon! För så är det! När jag märker att det inte är bra, så lägger jag på ännu mer extra-glad-pepp-pjoller-prat... Det ser hemskt ut när jag skriver så... men det är ju tyvärr och sorgligt så det är nu... MYCKET pjollrande!! Ibland... och det är hemsk att behöva känna och tänka så... så känns det som om jag pjollrar, och daltar med ett litet barn!)


Satt i rummet och mysfikade med barnen en bra stund.... då, i den stunden kände jag, och det tror jag vi gjorde allihopa, den där julstämningen.... myset, tända ljus, öppna ett paket, fika, lite julmusik... och framförallt tillsammans! (Sen kände jag också... "Jo, men det går nog det här också... det blir bra det här"!)

Sen kom SE och förstörde alltihopa!! Ja, jag vet att så skulle jag inte skriva, men det var precis det han gjorde, och trots att JAG VET att han inte rår för det... så blev jag så... så modlös! (Heter det så?) Men jag kände den där orosknuten ramla ner i magen som en tung, ledsam sten! Han gick av och an i köket, smällde i skåpdörrarna, suckade och mumlade hela tiden för sig själv...!
"Sven-Erik, kom och sätt dig här hos mig, ska jag fixa fram en liten påtår..." sa jag.
"Pappa, kom du också..." sa Carolina.
"Hörru Chefen... kom och sätt dig med oss" sa Jonas.

Men de var inte lönt..... han svarade inte, och efter tappra försök att be honom vara med, så sa jag till barnen: "Nej, nu får han vara... det spelar ingen roll vad vi säger.... nu är allting fel!"
Han gick ner på rummet och lade sig igen.... och smällde igen dörren!!

Vi satt kvar i vardagsrummet och fortsatte mysa....! Men.... och hur ska jag beskriva det här... den mysiga och OTVUGNA stämningen som funnits på morgonen... den blev nu nästan som ett kämpande! Vi ansträngde oss... och spelade över... för att låtsas att allt ändå var som vanligt! Som en vanlig julaftonsmorgon i en vanlig familj.... (Men inom mig....där...ja! Så kändes det nog för Carolina och Jonas också... är jag ganska säker på!) Lille David, han var som en liten tomte-sprall-gubbe hela han...!

Jag gjorde iordning tomtegrötsfrukost.... alltså risgrynsgröt.
Det blev ungefär samma sak här... vi kämpade verkligen så tappert allihopa med att försöka få SE på bättre humör... men det var inte lönt nu heller!!
Han kastade glupskt och tyst i sig maten... tog osten, leverpastejen, gurkan, mjölken.... ja, allt som stod på bordet tog han och ställde i en ring kring sin egen tallrik! Carolina tittade frågande på mig.... och jag skakade bara tyst på huvudet. Låt han hållas, tänkte jag bara till slut...!
Sen klev han bara upp och gick och lade sig igen...!

Klockan två var vi bjuna till mamma och pappa på julkaffe...! Och SE låg fortfarande...! Gud, vad det kändes tungt.... med operation övertalning att få honom att gå dit. Han låg och snarkade när jag kom in... "Hörru, nu måste du stiga upp och göra dig i ordning" sa jag duttere-duttan. "Men, jag ger väl fan..." sa han, och snodde sig mot väggen. Jag gick bara ut..
Men efter en stund kom han ändå upp, och satte sig i köket.... "Ja önskar det här helvetet vore över", sa han irriterat.
Jag satte mig bredvid honom och sa: "Men gubben, jag vill inte tvinga dig att gå.... du behöver inte, om du inte vill! Men jag hjälper dig.. jag kan leta fram kläder och lukta gott... om du vill... o så kanske du går och tvättar av dig (duschning förstod jag ju absolut inte skulle gå..) under tiden".
"Jaa, det ska väl vara det då" svarade han.
"Ja, men då gör vi så" sa jag snabbt. (...och tacksam härinne över att han ändå ville följa med!)

Julkaffet hos mamma och pappa gick bra... och förutom dom och vi, så var det också min lillebror Fredrik och min andra lillebror Kenths flickvän Auli. (Kenths historia, och var han befinner sig, det får bli en annan berättelse...!)
Men vi hade en mysig stund.... med fika, Kalle Anka... och tillsammans.
(SE var ganska tystlåten, men log och skrattade... och det var ju huvudsaken...!)

Sen hem och satte på potatisen... vi skulle äta julmiddag hos oss.
Det blev trevligt och bra.... förutom att SE blev arg när jag förbjöd honom att klippa sönder disktrasan och använda som tallriksunderlägg....jag vet inte hur han hade tänkt... men han bara kastade disktrasehalvorna in i julgranen...och gick ned.
Sen kom han upp när det var dags att äta.... allt var glömt, och vi fick en trevlig julmiddag tillsammans.

Tomten kom inte i år.... han hade fått "något fel på släden".... så lillebror Fredrik och David hjälptes åt att dela ut paketen. Det var nog en av dagens absoluta höjdpunkter... den lille tomtenissen David, som sken i kapp med att han fick dela ut mest paket till sin egen hög! Det tror jag vi tyckte allihopa... och vi skrattade när han flera gånger, lite yr i luvan, sprang till fel hög....!
SE satt med hela tiden... men tyst och lite frånvarande... och han var heller inte tänkt att öppna sina paket. Inte förrän jag sa till honom att göra det.... då han öppnade dem lika frånvarande.

Julaftonskvällen avslutades med kaffe och chokladbit.... och en tack-för-julklappen-kram innan alla åkte hem till sitt... ! Kvar på golvet fanns ett Mount Everest a´la julpapper, och David och Carolina på var sin sida, fullt upptagna med sina respektive julklappar...

SE gick och lade sig tidigt tidigt....

Jag satt kvar länge länge...


Juldagen...

Jag vet inte riktigt var den här dagen tog vägen.... bara att det var fullt upp. Fullt upp med att försöka hitta tiden... och behålla den lilla stämningen. SE har antingen legat och vilat, eller varit med mig. Han har varit lugnare idag... och jag förstår varför...
- Igår var fyllt av för många måsten för honom... julseder som han inte minns... att måsta vara trevlig och social... vilja hjälpa till...
-Igår hade jag inte tid med honom i den utsträckning som han är van vid nu...
- Idag var det inga måsten för honom, tryggheten och lugnet kom tillbaka...
- Idag kom våra invanda rutiner tillbaka...
- Idag hade jag tid med honom...
- Ikväll avslutade vi med mysfikafilm som vi gör varje kväll.... jag märkte att han var glad!

Tillsammans såg vi också filmatiseringen av Viktor Rydbergs "Tomten", som lästes så stämningsfullt av Hilda Borgström. En underbar stund, och ett vackert minne ska det bli... för helt plötsligt får SE upp en minnestråd av det vi ser.... katten som leker i ladugården! Han säger: "Vi hade två katter hemma.... och jag minns när vi höll på att slå höet. Då... slog jag av bena på katta." Sen såg vi korna i ladugården, och då säger han: " Ja, man blir.. ja, jag minns korna hemma". Man hör riktigt hans längtan i det minnet...! Så helt plötsligt, så säger han: "Ja, jag minns farfar... han var snäll. Han kom alltid med en slant när man skulle med skolbussen". Säger han med samma längtan.... och då, i det ögonblicket... tittar jag på honom.... och ja, det är en sådan där känsla som jag har lite svårt att förklara... men jag skriver... tittar på honom med öm och vemodig kärlek.... för det är precis vad jag känner då.
Borta är den trista gårdagen, den jobbiga dagen idag... och kvar finns bara den här känslan i mig... och därför ska den här stunden med "Tomten" bli en av de vackraste i mitt minne...


Imorgon är det annandag jul....