"Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
För då behöver jag
det bäst."
Det är inget roligt att skriva det här. Inte roligt alls.... ändå måste jag skriva det. För det är viktigt för mig att komma ihåg en dag... för trots min strävan, och min visshet att orka ta oss igenom det här, så fanns det dagar då jag inte orkade alls... dagar då jag inte orkade hålla masken, dagar då jag bara var dum. Idag var en sån dag...
Idag var jag verkligen både dum och elak...
Det är svårt... svårare än nåt jag skrivit på länge... men den som fick ta emot all min ilska och frustration var... Carolina. Så helvetssvårt att skriva det... och jag vill bara dö åt det! En stund av ilska då masken föll... och hon stod bara där och tog emot.
Jag skrek inte... men jag sa dumma saker. Hur fan kan man säga till sin dotter att man är less på alltihopa, att man önskade att man bara kunde lämna eländet.... och hur, hur kunde jag säga att hon var då minsann inte så himla bra på att hjälpa till??????? Hur?
Det gick snabbt över... men skadan... tårarna i hennes ögon... var ju redan skedd! Fan, säger jag bara! Å jag tycker verkligen inte om att svära... förlåt mig för det då Gud... men det gör ont nu!! Veta att det var jag som gav henne tårarna... hennes mamma! Hennes MAMMA!!!!
Älskade mitt barn... jag bad dig om förlåtelse. Bad att du skulle förstå att allt det jag hade sagt bara var komna ur min ständiga ständiga förtvivlan och frustration över livet just nu... och att det inte hade det minsta med sanningen att göra! Jag vet inte hur många gånger jag sa det till henne... inte med sanningen att göra!! Jag förklarade också... att hur stark jag än är, och alltid kommer att vara, så finns det dagar eller stunder då jag inte orkar med riktigt... för jag är bara en vanlig liten människa, som också gör fel ibland! Å nog tror jag att hon innerst inne förstod och visste att det var så.... men ändå!
Nu har hon gått och lagt sig... och jag sitter här. Jag skulle vilja slå och sparka på nån... så ont gör det! Här inne... !
Men jag tänker svälja ned det nu.... för jag måste ta ett djupt andetag och lämna det som gör ont! Djupt djupt andetag nu... och "poff"... det svåra får läggas bort... nya tag, ny dag imorgon och då ska jag vara den starkaste mamman i världen igen... som jag är, och som jag måste vara för henne... alltid! Å jag är ju stark.... det är jag!!
18 kommentarer:
Det blir så ibland när verkligheten blir för tung då vi alla har en gräns där vi inte orkar mer och förmodligen satsat allt på vägen dit.Kan låta lätt och simpelt men man kommer igen hur djävligt det än kan verka om där är någon att kämpa för.Tro mig,jag har varit där du är nu med barn och familj som tog en genväg till himlen.
Visst,man blir aldrig som man var förut,fattas bara annat.Men man ser på saker och ting ur ett nytt sätt när den värsta sorgen lagt sig.Försvinner gör den aldrig däremot så dämpas den.
Kämpa på du då vi alla gör fel ibland även om det kanske inte var tänkt så från början.
Pelle
Söta Elisabeth. Ingen kan vara stark hela tiden....Ibland måste masken falla. Nu råkade det vara din dotter som fick ta emot "skiten" men jag tror att hon innerst inne förstår....Jag kan ana din förtvivlan för nog har man gjort så någon gång och mått allt annat än bra efteråt..Barn och ungdomar kan ta mer än man anar och det är nog nästan lite nödvändigt också att de får se "verkligheten"....Att mamma eller pappa inte kan ta allt. Att det finns en gräns. Förlåt dig själv för detta och ta nya tag till i morgon bitti. Många värmande kramar till dig....
Elisabeth, min vän!
du är stark och det är Carolina också, som orkar med varje dag. Men ni är ju också mänskliga och då blir det så ibland at man bara blit så trött att man vill strunta i alltihopa och bara vara någon annanstans. visst säger man som mamma hemska saker til sina barn ibland - det har vi alla gjort - och precis när man sagt det så önskar man att man bitit sig i tungan, men då är det försent. Sagt är sagt och det enda man kan göra är att försöka förklara att man inte menade som det lät och varför det blev så.
Jag tror nog att Carolina innerst inne förstår att du också är trött och svag ibland och att du ändå är den bästa mamman i världen för henne.
kramar
Åh så ont det gör i mig... Jag känner verkligen din smärta. Jag tycker du är fantastisk som orkar så mycket som du gör. Någon gång måste ju din mur rasa. Jag förstår också din fasa att det var Carolina som var den som var där och fick ta emot de "rasade murstenarna". Men det är bra att ni pratade om det. Jag hoppas att dagen idag blir bättre för er alla!!! Du finns i mina tankar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kramar...
Älskade vännen min, finner inga ord, vill inte skriva något som kanske misstolkas så därför ger jag bara dig min kram.
En kram till SE och Carolina också.
Åh, jag gråter när jag läser ditt inlägg idag, förstår hur ont det gör i modershjärtat! Kanske är det där det gör mest ont? I dotterns finns förhoppningsvis minnet av en mamma som vågade släppa masken för ett tag och släppa fram all trötthet. Mest av allt en mamma som vågade visa sin ånger, och som kunde be om förlåtelse!
Å hon är på väg in i vuxenlivet, kanske lite fortare än andra, och hon förstår reaktioner på ett annat sätt. Vet att både ilska och glädje kan vara uttryck för annat än det man precis serveras.
Hoppas ni får en bra dag!
Oh ni har det så svårt alla tre. Men det är bra att du kan skriva om det. Om någon orkar berätta och någon orkar lyssna. Då upphör vilkoren i tillvaron att vara orubbliga. Det är berättelsens mirakel. Så fortsätt skriv, fortsätt att berätta. Jag önskar att den här dagen blir en lättare dag för er. En dag med sol och gnistrande skarsnö. Kram
Tittar in som hastigast. Ojojoj - här har du verkligen ballat ur, men för mig trots allt förståeligt, eftersom Carolina är den som finns just omkring dig.Det blir hon som "får ta emot". Hon förstår säkert och du har ju förklarat varför och bett om ursäkt. Vad mer kan du göra? Gå nu vidare och visa att dina förflugna ord verkligen är raderade! Kramar i massor till dig och Carolina!!!
Men snälla vän - inte var det så farligt. Din kloka dotter förstår säkert att det inte var personligt. Varför har du sådana krav på dig och tror att du inte får visa din ilska, förtvivlan och frustration? Kanske bra för din dotter att se att du inte är stålmanen - då behöver hon inte skämmas för sina känslor. Mamma känner ju likadant ibland. /Sylvia
Snälla vän! Jag sitter med tårar i mina ögon och lider så med dig. Jag känner din smärta så väl. För visst har dumma ord flugit ur min min när jag har haft mycket värk och inte hunnit hejda mig mot Fredrik.
Du måste vända dig till någon så du också får prata! Du orkar inte bära allt sllt tungt själv (dessutom med ett evigt leende på läpparna)
Ni finns i mina tankar!
*kramar om*
Jag tycker inte alls det är så konstigt att det rinner över ibland.. vi är inte mer än människor Elisabeth. Jag var på mitt vis här i går då min son var här.. allt bara föll över mig alla mina dagar från en tid som verkligen var jobbig för både mina barn och mig.. en tid, då den där alkoholen låg som en dimma över vårt liv.. mina barns pappa.. om jag hade kunnat leva om mitt liv.. bla.. bla..bla.. Det där samvetet du vet som ligger där borta och stör emellanåt, men det kommer fram emellanåt.. barnen kommer alltid emellan då de absolut inte ska behöva vara inblandade i vårt vuxna liv.. Historien från i går är ju över för länge sedan, men den kom fram då min dotter ringde oxså idag..
Så är det vi måste få ur oss skiten inombords någon gång:-)
Ha de nu o en go fredagskväll på dig. Stor kram till dig.
Alla har sagt så mycket bra så jag ger dig en varm och go styrkekram.
Elisabeth ingen kan orka hålla skenet uppe hela tiden! Carolina råkade vara där när droppen kom som fick bägaren att rinna över! För så är det väl att du kämpar vareviga dag att just göra det rätta och att just finnas till! Det var olyckligt att det blev Carolina men du tog ju upp det direkt och förklarade situationen. Hon ser att du är en mamma som kämpar och inte räcker till i alla lägen och förstår att du inte kan vara stark jämt! Önskar dig och Carolina allt gott! och sänder en hälsning till SE/Kramar från Tussegumman
Ibland hoppar ilska och stark frustration som feta grodor ur munnen utan att man kan stoppa det. Bara tränger sig fram trots att man inte vill det alls. En sådan dag var det nog i går.
Du sliter hårt och har en beundransvärd ork... men även den starkaste tappar koncepterna ibland. Jag vet. Du är inte mer än människa och människor är just mänskliga. Innerst inne vet nog dottern att du inte menade som du sa. Det tror jag. Även om det tog och tårarna rann.
Skickar er styrkekramar i mängder!
Du är en människa precis som vi! Jag tycker inte att du ska må dåligt över att du "runnit över" lite.
Tror nog att din underbara dotter förstår ändå även om tårarna kommer.Jag tycker att du är så oerhört stark och du behöver faktiskt få reagera nån gång!!!
Hoppas att du/ni får en bra helg!
Många varma och stora kramar till dej från mej!/Kajsa
Älskade vän
*Kramar om* dig länge länge!
DU är inte mera än en människa och du måste tillåta dig att spy galla över din situation. Jag tror att Carolina faktiskt förstår för hon har nog sammalika känslor hon med för allt detta som händer er just nu.
Du måste kunna skrika ut ditt hat mot situationen..det är livsviktigt.
Ni har det tungt nu och jag önskar jag kunde lätta bördan lite.
Önskar att jag kunde lyfta bort allt ont från era axlar,om så för en stund
Ta den bördan till mig, så att ni kunde andas att tag..
Massor med kramar till er alla!!
*Kramar om*
Ja...jag känner igen mig...så har jag också gjort. Man känner skammen och ångern, ser sorgen man åstadkom hos den man vill skydda och ge all styrka och kärlek som finns...Men du, för det allra mesta är det ju det vi gör också. Med små avbrott. Döm inte dig själv för hårt. Se på dig själv med lite av den ömhet du känner för din man och dotter. Du är värd det. Inte ens du (eller jag) kan vara stark jämt. Och det är okej.
anomym: Pelle... jag vet inte vem du är, men hade jag haft dig nära så hade jag gett dig en stor och varm kram nu.. så att du skulle förstå, och känna hur mycket dina ord betyder! De orden bär mig en bra bit... och med ödmjuk insikt inser jag också att det finns de som har det betydligt betydligt värre än mig! Kram..
TILL ALLA: Tack Tack Tack!! Det är inte lätt de dagar, eller stunder man känner sig usel och liten! De dagar man känner att man inte räckte till riktigt... då blir ord som stöttar och bär ett STORT LJUS i den där gropen som man har ramlat ner i! Ljus som lyfter upp en igen...! Av hela mitt hjärta nu så hoppas jag att ni alla vet, och känner, att ni med er omtanke och värme om en annan människa bär henne igenom något hon aldrig skulle ha klarat av att möta ensam... ni är alla så unika och värdefulla för mig! Och jag kan bara med ödmjuk tacksamhet säga till var och en av er: Jag är glad att du finns... TACK!
Varm kram till er alla...
Skicka en kommentar