Drottning Silvia...

... och Drottning Sylvia. Kom jag ihåg igår... och log lite.
Hur SE från början av vårt förhållande alltid fick tillrättavisa mig för att jag inte visste om hans mamma hette Silvia eller Sylvia. Så hon fick heta Silvia rätt ofta... min svärmor. De är ändå stora drottningar för mig, båda två... för annat kan man inte säga om människor som så vackert kämpat, och kämpar, för att bära någon annan som drabbats av sjukdom.

Igår så tyckte jag mig se henne överallt. Vår drottning. I varje gathörn, och framför varje butik så såg jag hennes bild på löpsedeln... såg hennes namn... och framför allt så såg jag orden: "Alzheimer". Det kändes lite tungt... att vara på väg till en träff där jag skulle prata om min framtid... hitta nya mål och strategier... och så blev jag hela tiden påmind om att därborta på Tomtebo... borta på Sjöjungfruns demensboende... där sitter Sven-Erik. Min Sven-Erik. Med denna sjukdom.
Jag kände det som om jag svek...

Men det blev ett bra möte ändå... och när jag gick därifrån så tänkte jag: "Det kommer att ordna sig det här... jag kommer att fixa det"! Sen gick jag och köpte Expressen...

..........

Det här skrev jag igår kväll...

Vi ska bygga vårt eget pussel... inte andras.

Vi ska söka de pusselbitar som bildar vårt eget liv, och som passar in i den ram som handlar om oss själva. Kanske måste vi ibland vrida och vända lite på pusselbiten, så att vi ser hur den ska passa in. Men det spelar inte så stor roll... huvudsaken är att vi söker den... att vi hittar den... och att den så småningom kommer att hitta sin rätta plats. Bli vårt liv...

Kanske är det här ett tänk för att jag känner mig som ett stort tomt pussel just nu... och där bara fragment av ramen finns kvar. Men jag vet också att jag alltför länge har hjälpt till att bygga andras pussel...
... och nu måste jag börja om. Hitta mina pusselbitar, och vad som är viktig för mig. Inte helt lätt, ska jag säga...

Men en av de viktigaste pusselbitarna är, och kommer ju alltid att vara SE. Den som jag en gång ägde, och som helt plötsligt bara försvann... nu gäller det att hitta den igen... och jag vet att jag måste vända och vrida den på lite annorlunda sätt nu... men ändå... jag vet ju att utan den biten så kan aldrig mitt pussel bli fullständigt. Han är en del av mig... livet ut.

En annan viktig och helt ny pusselbit, och som jag hittade sent igårkväll, är mina relationer till familjen. Den familjepusselbit som jag en gång ägde passade aldrig in någonstans, trots att jag kämpade med att försöka vända och vrida den så att det skulle gå ändå. Men med den nya pusselbiten så börjar jag alltmer förstå varför den gamla aldrig passade in. De kommer inte att vara en del av mig på samma sätt mer... livet ut.