onsdag 10 mars 2010

Mina minnen...

... är den jag är.
På gott och ont... med bra minnen, och dåliga minnen. Men ändock... tillsammans har de bildat det som blev mitt liv. Den som jag har varit... den som jag är... och den som jag förhoppningsvis kan få fortsätta att vara, eller bli, med nya minnen.

Jag tänker på det ofta nu. Vem är man utan sina minnen... och vem blir man om de en dag helt plötsligt bara försvinner. Inte finns där längre.
Att jag en dag skulle vakna och inte veta vem jag är... att jag heter Elisabeth. Att jag har en dotter som heter Carolina... en son som heter Jonas... och att jag har en hund som heter Pontus P.
Förlora de närmaste... det är nog det mest skrämmande. Förlora den man var... förlora den man är... och inte ens få ha kvar sina vackraste minnen. Förlora att man fått älska... förlora att man varit älskad.
För den som är frisk, eller för den som har insikt om att han/hon har drabbats av en demens, så måste detta vara den yttersta fasan. För den som redan gått in i glömskan så blir det en välsignelse... som för SE nu.

Så jag är rädd om mina minnen... både de bra och de dåliga. Än om jag fortfarande inte kan höra "Mina minnen" (med Shirley Clamp), utan att jag i minnet ramlar tillbaka till jobbet år 2005, och jag sitter där vid skrivbordet dagen efter att läkaren har sagt till mig: "Ja, att det rör sig om någon form av demens det har jag redan konstaterat...."
Så spelar de "Mina minnen" på radion... och jag... ja, det är till och med svårt att skriva om det nu. Å då vågade jag gråta... för han var ju inte där. Hon sjöng:

"Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår.
Mina minnen är det jag har
Alla frågor utan nåt svar....
... och jag undrar vem jag är för dig".

Det här är ett av mina svåraste minnen att bära.
Just där på jobbet... där läkarens ord tog allting ifrån mig.
Men ändå... hur det än är...jag är rädd om det minnet också.

För i det minnet ligger kärleken.
Att få älska någon så...
Måtte jag bara få bära det så länge jag lever....

..........

Idag, på förmiddagen, så var jag till min vän M, kontaktpersonen. Hon bor inte så långt härifrån så det gick bra att ta en promenad dit. Hon bjöd på morgonfika och vettigt tänk. Jag ska skriva mer om det sen... också. När jag orkar lite bättre...

1 kommentar:

Pia sa...

Skrämmande tanke, men verklighet för många. Men som du skriver;S-E har gått in i glömskan...men du är kvar. Måste vara otroligt jobbigt...men bakom molnen skiner solen;en klyscha,men så sann. /Kram