... så finns det en styrka i tänket "jag klarade idag också"! Jag håller fast vid det...
Vissa dagar, när det går som tyngst, så orkar jag inte skriva. Det känns som om det är fullt tillräckligt att vara mitt i det just då...
Andra dagar, när det ljusnar lite, då vill jag inte skriva en enda bokstav om det svåra som har känts och burits. Då är det bara nu och framåt som gäller.
Jag förstår inte riktigt varför det blivit så här... men jag gissar att det har med överlevnad att göra just nu.
..........
Men jag ska skriva att vi hade en fin lördag, Carolina och jag. Fikade på Brobergs... och hittade en vårkavaj för 199 kr på Bik Bok till henne. Hon var så så lycklig över det... hon som använde min jacka hela förra våren! Sen strosade vi på där i vårsolen, och en bukett tulpaner fick följa med hem. På kvällen festade vi på ostkrokar och lite godis till Melodifestivalen.. tack till Skåne!
På söndag hjälpte jag Carolina lite med hennes hemtenta om bytesbalans i ekonomin. Det vill säga, försökte hjälpa... jag kände efter två timmar att jag inte orkade mer. Som om hjärnan bara tog helt slut på...
På eftermiddagen kom lillebror F med flickvän hit en liten stund och drack kaffe. De hade med sig goda hembakade bullar. Det var trevligt, då jag inte har någon kontakt med någon annan i familjen längre.
Men jag skulle vilja skriva så mycket annat om dessa tunga dagar... men det kommer säkert.
.........
Idag, måndag, så har det varit som det brukar vara de flesta dagar. Pontus P och jag. Med den skillnaden att när jag gick till affären... gick där i solskenet... med våren som bjöd på asfalt igen... så kom den där magiska underbara och alltid så efterlängtade känslan: "Jo, men det fixar sig... jag löser det här... har jag ju bestämt!" Den där självkänslan som bär, ni vet...
Å då kan man gå på affären... nynna på lite för sig själv... köpa köttfärs och godisbit... njuta lika mycket av promenaden tillbaka... skratta åt en Pontus P som hoppar högt av glädje när man kommer hem igen... och vara nöjd precis där och då.
Sen kan man känna värmen över att pojkvännen med stort L följde med Carolina hem från skolan, och jag fick bjuda på spagetti och köttfärssås.
Å så kan man sända ett ödmjukt tack till honom däruppe, när man hör dem baka sockerkaka i köket tillsammans... som de gör nu. Tack Gud.
Imorgon är en annan dag.
3 kommentarer:
En annan dag då solen förhoppningsvis fortsätter lysa. Kram
Det var ett långt och mycket intressant inlägg! Det jag fastnade för är den positiva sidan som du arbetar fram och som tar överhanden för det mesta. Bra, Ser också att familjemedlemmarna minskat i antal. Och Carolinas "nya" liv låter underbart!
Tack för din rara kommentar hos mig. Svågern är ju gammal nu men jag hoppas i alla fall att han kommer tillbaka. Det blir nog inte fullt ut men så gott det går hoppas jag på och att vi får räkna med honom ett bra tag till. Men det är lilla hjärtat som krånglar, så kanske är det så att maskineriet inte orkar så länge till. Han sörjer också förlusten av sin hustru - min storasyster - och längtar efter henne ständigt. Kanske är det dags för dem att återförenas. Jag ska i alla fall göra vad jag kan för att pigga upp honom. Idag kommer han hem och i morgon kommer hans dotter. När hon har rest åker jag ner till honom.
Sköt om dig och stor kram!
Tack för den fina, snälla hälsningen hos dig.. önskar dig solsken och fina ögonblick.. kramar från Liv
Skicka en kommentar