eVA: Jo, min vän... det gjorde ju det... till slut! Men du vet hur det är, och ensamheten blir än mer påtaglig sådana gånger. Tack snälla du för din kommentar... och som du skriver... hoppet lämnar inte.. aldrig. Varm kram..
kERSTI: Nej, det är sant... då är det inte kul! Men som tur var, så ordnade det sig till slut. Precis så där som jag tänkt mig att livet också ska göra en dag... ordna sig.Varm kram..
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
Å neeej :-(
Men...som tur är, så vet vi ju, att det kommer att ordna till sej...eller hur?
Hoppet om morgondagen, lämnar inte...!
VARM KRAM ♥
från Eva
Då är det inte kul. Jag hoppas att det ordnar sig snart. Kram
eVA: Jo, min vän... det gjorde ju det... till slut! Men du vet hur det är, och ensamheten blir än mer påtaglig sådana gånger. Tack snälla du för din kommentar... och som du skriver... hoppet lämnar inte.. aldrig. Varm kram..
kERSTI: Nej, det är sant... då är det inte kul! Men som tur var, så ordnade det sig till slut. Precis så där som jag tänkt mig att livet också ska göra en dag... ordna sig.Varm kram..
Skicka en kommentar