Han kommer inte hem mer...

... så blir det nu.

Idag bestämdes det. Han blir kvar på geriatriken i avvaktan på plats på demensboende. Läkaren berättade att man hade sett "mycket mycket påtagliga försämringar" från proverna. Läkaren sa också att SE är så dålig nu att de starkt rekommenderar att han behöver passning dygnet runt.. och därför bör ha vård inom omsorgen.

Sen pratade demenssköterskan...
Sen pratade kuratorn...

Det var ett bra möte... de var alla så tillmötesgående, förstående och trevliga.... jag... ja jag kände mig som bödeln.... som tar ett liv från någon.

SE och jag gick och fikade.... han var lugn och glad. Brydde sig knappt när jag lämnade honom...

.........

Nu skriver jag så "punktat" känner jag... men jag kan inte göra annat.

Hela dagen... hela kvällen.... som bedövad... det är som om varken hjärnan eller hjärtat fungerar... kan man bli bedövad av sorg, undrade jag när jag tog kvällspinken med Pontus P?
Allting praktiskt fungerar dock... Carolina kom hem med den vackraste rosen till mig... handla mat... vi tittade på "Bridget Jones dagbok".... hon bakade apelsinkaka... så långt fungerar det...

Men allt går med bedövning... vi fattar inte än! Jag vill inte fatta...

Han kommer inte hem mer...


(Jag MÅSTE ha fått en spruta med bedövning.... bokstäverna känns knappt!!!!)

Han kommer nog inte hem mer...

... de orden.... inte hem mer.... tre ord..... gubben min, vart gick du????????

Nu är det svårt....

Idag ringde kuratorn från geriatriken. Hon berättade att läkaren sett på det senaste provet att han nu hade fått stora påtagliga försämringar både på vänster och höger hjärnhalva. Andra tester visade också i jämförelse med tidigare tagna prover mycket klar försämring.

När de hade frågat honom så "visste" han att han var gift och hade en dotter på 15 år, vi arbetar bägge två, men han minns inte var han arbetade själv. Vi bor i lägenhet, men han vet inte i vilken stad, han kör egen bil till jobbet... och den som är först hemma lagar maten. Vi veckohandlar alltid... och alltid tillsammans.... Av allt detta så är det bara att han är gift, har en dotter (snart 17 år), och att vi bor i lägenhet som stämmer överens med verkligheten nu. Det stämmer heller inte riktigt överens med hur vi levde tidigare...

Hon ställde frågan: Är det dags att söka ett boende för SE nu? "Ja..det är nog det" svarade jag. " Vi orkar inte ha det så här längre.... Carolina mår jätte-dåligt.... jag är slut på.... jag vet inte ens om jag orkar, och kan ta hem honom nu.... " fortsatte jag. Hon föreslog att det bästa kanske var att han fick vara kvar på geriatriken... tills de har hittat en plats... vilket kan gå ganska fort...

Jag sa bara: "Ja, det vore nog det bästa nu..."!

Vi pratade länge.... men vi ska ju träffas imorgon... kuratorn, läkaren, demenssköterskan, och jag... och då blir det nog ett definitivt beslut. Det finns ingen återvändo nu... jag vet det. Men ändå...

..........

Jag ska inte skriva mer... för jag har inga ord. Det finns inga ord för det här... bara tommaste förtvivlan....

Men gubben min.... vart gick du? Jag saknar dig.... nu ville jag att du skulle ha varit här!!!! Här hos mig.... Sven-Erik... jag älskar dig.... jag älskar dig.... jag älskar dig....

"Nu du morsan.....

.... är det slut på fattigdomen!" Det brukade min morfar säga till min mormor, samtidigt som han slog pluskan i näven. Det betydde att nu hade han spelat på tipset... och nu skulle de vinna storkovan, och det skulle bli bättre tider!

Jag anväder det uttrycket hela tiden nu... till Carolina. Jag låtsas ha en plånbok i handen... och slår den, precis som morfar gjorde, i den andra handen... och säger: "Nu du morsan... är det slut på fattigdomen". För hon vet historien... hon vet att jag med uttrycket vill säga till henne: "Carolina, det kommer bättre tider...!"

Sen att morfar aldrig vann någon storkova... ja, det är en annan historia. Jag lovar ändå min dotter en ljusare framtid.... för hon måste ha den tron nu! För att så ska det bli...!!


..........

Igår var jag och hälsade på Sven-Erik på geriatriken. Jag är inte säker på att han kände igen mig när jag kom... först sa han ingenting, utan tittade bara på mig när jag kom gående genom korridoren. Sen sa han: "Jaså, är du också här?"
Men jag hade redan satt på mig glada masken... så jag svarade: "Jajamen, jag ska ju hälsa på dig!"
Kollade hans skåp... lite nya rena kläder... i hans neccesär hittade jag en annan tandborste... han bar sin egen i bakfickan... där hade han också sina läsglasögon.
Vi gick och fikade.... och än om det fanns små små stunder av lite klarhet... bitvisa minnen från en fiskeresa för länge sedan som jag frågade om... så var han... ja, ganska borta! När vi skulle gå tillbaka till geriatriken.... så visste han inte alls vart vi skulle gå.... frågade flera gånger vart han hade ställt bilen... tyckte synd om bilen som var tvungen att stå ute och frysa... och... ja, sen fick jag hjälpa honom av med jackan... han förstod inte alls vad han skulle där att göra! Han var heller inte i Umeå.... utan i Lycksele (som ligger 16 mil härifrån...)!

Under hela mitt besök så var det masken som gällde... jag pratade, gullade och skrattade! När jag skulle gå... ville han att jag skulle stanna... "du kan få ligga bredvid mig i sängen..." sa han. Han stod i korridoren och vinkade när jag gick.... och jag vinkade glatt tillbaka!

Som hissdörrarna gick igen föll masken... tom gick jag till bussen.... och hela vägen hem fanns inte en enda fungerande tanke.... bara en tom ensam Elisabet i en fullsatt buss.

Det var tungt.... kan jag skriva nu. Så det förlamar och bedövar...


..........

Tisdag

Imorse kom Carolina och frågade om hon fick stanna hemma idag.... hon orkade inte gå till skolan! "Men självklart får du det gumman... gå du och kryp ner i sängen igen, och sov en stund till" sa jag.
Sen somnade jag om en stund... vaknade lite senare och tänkte: "Näpp.. nu är det Carolina som gäller!"
Så upp som en tupp.... fixa frukost till oss... väcka henne... och ge henne allt allt stöd och support som hon kanske hade behövt så mycket mer av, långt tidigare!
Det blev en heldag för oss tillsammans.... långa Pontus P - promenader, fika hos mormor... handla... äta hamburgare på Frasses... prata... skratta... och framför allt pepp.... "nu du morsan, är det slut på fattigdomen-tänk hela dagen...

Nu är det hon som måste gälla....


Ringde också på geriatriken ikväll. Pratade först med sköterskan... som berättade att ett av de viktigare proven som man gjort, där man mäter hur blodflödet går i hjärnan, visade på en klar försämring. Men det hade jag ju nästan förstått... på torsdag, då jag ska dit på en träff får jag nog veta mer!
Pratade även med SE. Men han var inte så intresserad av att prata med mig, hörde jag... för de skulle precis bjuda på kaffe och smörgås. "Ja, du kan väl höra av dig en annan gång.." sa han. Men han hann iallafall berätta att han "nu blivit erbjuden att ta över ett hus... därborta på backen..."!
Ärligt.... ja, det känns gruvigt vareviga gång jag ringer... jag dör en liten bit varenda gång jag hör att hans kontakt med verkligheten är.... ja, var då? För just nu, just där... så har han ingen kontakt alls med någon verklighet! Det känns nästan som när jag satt på bussen... förlamande.


Nu orkar jag inte skriva en bokstav till... o jag ska fortsätta peppa imorgon! Innerst härinne... ja, det får nog komma sen nu...

Idag...

.... får bli imorgon. Jag orkar helt enkelt inte skriva någe... idag heller.

Det gick mycket energi idag... att träffa SE... och... ja, jag vill inte skriva om det just nu.

Nu är det upp till bevis...

... för det jag alltid har sagt: "Jag kan välja... antingen bryter jag ihop och dör, eller så drar jag ett djupt andetag och går vidare!"

Den meningen har jag ofta sagt, och försökt leva efter, när det har varit tufft i mitt liv... men som jag minns just nu, så har det egentligen inte varit så särskilt svårt att dra det där djupa andetaget... och gå vidare! Förrän nu...

Att dra djupa andetag nu... gå vidare... där varje minut är ett kaos... det är verkligen... så verkligen upp till bevis nu!

Det finns stunder då jag blir som ett tjurigt litet barn... vill inte alls orka. Vill slippa alla tankar på ansvar och måsten... vill gömma mig för världen... dra täcket över huvudet och låta allting bara fixa sig självt... det finns såna stunder! Då spindeln av all gråt och förtvivlan (ja, det känns så...) kryper runt i magen och söker kväva ett hjärta som har nog ont ändå.... Då krävs det all all all all min viljestyrka att ta det där djupa andetaget.... och jag tror... nej, jag vet, att aldrig har jag varit tvungen att ta till allt vad jag någonsin ägt av styrka för att ta oss igenom förrän nu.... för hennes skull!

Och för hennes skull orkar jag ju vad som helst... för det måste jag bara! Så är det... och så blir det! Jag måste få henne att tro på en ljusare framtid igen...

..........

Att SE blivit sämre, mycket sämre sedan han blev inlagd på geriatriken... skrämmer mig. Försämringen kanske är tillfällig... jag vet inte. Nu på tisdag har han varit där i två veckor... och han har inte en aning om var han är... ibland är han på något jobb... ibland nere på stan... ibland i Åsele. Ibland har han hållit på och fixat med saker under dagen... lagat traktorer, lagat bänkar och bord... eller bara arbetat! Ibland förstår jag inte ett ord av vad han säger... ofta har han varken fått mat eller säng... för han har ju nyss kommit. Han har varit ute och kört med bilen flera gånger, berättar att han varit ute och kört i snöslask och halka... och ofta undrar jag om han alltid vet att det är mig han pratar med på telefon... fast ikväll undrade han om jag inte kunde komma och stoppa om honom...
Jag har bara varit och hälsat på honom en gång sedan han blev inlagd...! Jag skäms och har dåligt samvete för det... men... att se honom... se och höra MIN... MIN Sven-Erik... vara så märk av sin sjukdom.... så borta... hans ögon... nej, jag skriver inte mer om det. Ont.

Men imorgon ska jag åka och hälsa på honom igen... och på torsdag ska jag på "anhörigträff" på geriatriken. Vi får se vad som händer då...! Men fram tills dess blir han nog kvar där iallafall...! Jag gruvar... både för morgondagen, och för vad som kommer att hända nu... jag gruvar och tänker... om han nu är så här dålig... om det fortsätter... kommer han att kunna bo kvar hemma då?
Jag skäms för de tankarna också... samtidigt vet jag nu att vi inte kan fortsätta att ha det som förut. Jag orkar inte... och framförallt... nu måste jag finnas där för Carolina. Men jag vet inte vad som händer...

Jag skriver MIN Sven-Erik... men det är bara det... att jag får ju inte ha honom kvar. Nog vet jag att man inte kan äga en annan människa... han är, och var viktig för så många andra människor också... det är inte det... men jag frågade alltid honom förut: " visst är du bara min"?... och han svarade alltid: "Ja, men det vet du väl..."
Nu är han INTE MIN längre... inte min.... inte inte inte


De senaste dagarna... all min tid till Carolina. Imorgon ska jag ringa hennes mentor på skolan... och berätta.. de vet ju om hennes hemsituation... men inte hur det varit den senaste tiden... vi/hon måste få lite hjälp och stöd från skolan nu.... vi har också blivit lovade en kontaktkompis från Umeå kommun, men jag måste ringa och stöta på. Jag har ju kuratorn på geriatriken att gå till ... vi pratas oftast vid på telefon... men jag har inte löst frågan med någon kurator till henne... måste ta tag i det igen!!

Skriver inte mer nu...


... bara tack... det djupaste och vackraste tack till alla er som står bakom... som förstår... som med era ord av omtanke och värme ger tröst och styrka nu... tack Gud.

Vi tog oss igenom...

... den här dagen också! Hur? Ingen aning... men det är... ja, jag vet inte vad jag ska skriva! Det är som om varje dag nu är en stor tom genomskinlig plastpåse, fylld med luft... och där jag och Carolina försöker fylla den med vardag och måsten. Kaos.

Carolina har varit hemma idag... HON har det svårt nu! Så så svårt, min lilla gumma... ! Hon har tappat så mycket de här senaste åren... varit tvungen att anpassa sig till allt detta svåra... och nu ska hon anpassa sig, och förstå igen.... att hennes pappa inte finns här fysiskt därför att han är alltför dålig!

Hon har varit ledsen... irriterad... gråtit.... skrattat... hela dagen! Vi har kramats mycket idag...

Min energi är slut...

SE sa ikväll att han hade hållit på att laga traktorn idag...!! Han tror att han är "på backen, när man åk mot Åsele.... du vet där dom har pizzerian... bredvid de som låser..."!
Bara svammel.... och det blir bara värre och värre, känns det som! Han har ju vuxit upp i byn Holmträsk, utanför Åsele.... så det är väl dit han återvänder nu... i sitt inre.
Jag ville bara gråta just då...

Jag orkar inte skriva mer...

När kommer du hem...

... frågade han mig ikväll! Det skulle ju ha varit jag som ställde den frågan... när kommer du hem? Han frågad mig gång på gång... när kommer du hem?

Han vet inte var han är... igår hade det varit så slaskigt ute... när han körde dit.... men nu skulle han åka till scharlakansfeber... hade jag varit dit?

"Hur är det med dig, mitt lilla gullefjun".... sa han också igår.

Carolina och jag hankar oss fram... en dag i taget.... hon är hemma från skolan... vi låtsas på och försöker...

.... hur ska jag hitta några ord? Allt är overkligt...


Tack underbara underbara ni....