tisdag 5 februari 2008

Idag...





.... får bli imorgon. Jag orkar helt enkelt inte skriva någe... idag heller.

Det gick mycket energi idag... att träffa SE... och... ja, jag vill inte skriva om det just nu.
Upplagd av kl.

15 kommentarer:

Tussegumman sa...

Ni finns i mina tankar! Att se sin älskade förändras så det är otroligt smärtsamt! Du är en fantastisk mamma trots allt så ser du att Carolina behöver dig mer än någonsin nu och tar hand om henne extra mycket! Vilken styrka att ha sådana fina barn Carolina och Jonas som älskar sin mamma. Du är inte ensam fast det känns så nu. Styrkekramar från tussegumman

04:17
✿Ewa sa...

Vännen!

Håller om och önskar att jag var nära!

07:21
Anonym sa...

Jag saknar ord, men försöker förstå hur det kan kännas för Dig, så svårt Du har det, vännen... Man MÅSTE inte skriva om allt, det går ju inte, men ibland kan det lätta att göra det. Jag är med Dig i tanken, idag, imorgon.... var stark!

08:15
Anonym sa...

Tänker på dig, vännen!

Kram!

08:20
Anonym sa...

Kramar om dig!

09:09
Gisan sa...

Stora kramar till dig Elisabeth!!! Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå vad du går igenom. Men mina tankar har du med dig var du än går. Kramar...

09:52
Anonym sa...

Kära Elisabeth. Att se din älskade man brytas ned av sjukdom är tungt och svårt. Outhärdligt. Förmodligen kommer det upp blandade känslor som är svåra att sätta ord på. Tvinga dig inte till det.
Likaså får du inte anklaga dig själv att du lämnade honom på sjukhuset , där han nu försämrats. Försämringen av hans tillstånd hade kommit ändå, även om han fortsatt vara hemma hela tiden.
Vad jag undrar är om han får någon stimulans på sjukhuset ? Arbetsterapi? Minnesträning ? Något att syssla med. Ta upp det med doktorn. När han inte har något att göra, ja då kommer nog fler "knäppa tankar" i hans huvud upp, och han faller in i "drömvärlden". Jag skickar dig stöd och styrka att klara även denna dag.
Varma kramar till dig och Carolina.
Nalle

09:54
Eleonora sa...

Du håller på att gå igenom en mycket smärtsam skilsmässa i vilken ingen av parterna bär skuld. Vad sjukdom ställer till kan i de flesta fall ingen råda över. Om du inte vill eller orkar skriva så förstår vi andra. Unna dig en liten paus - vi tänker alla på dig oavsett om du hör av dig eller inte. Största kramen till dig min söta Elisabeth

10:19
Laila sa...

Det är inte någons fel att livet tar sig såna här hemska vändningar. Det är SE och ändå inte som du lämnade på sjukhuset... Det är jobbigt att ta farväl. Den här situationen blir ju ett farväl till en man som du älskat så otroligt mycket.
Du finns i mina tankar varje dag!

13:16
Anonym sa...

Förstår dig så väl Elisabettan..
All din kraft går åt på annat nu.
Men en sak ska jag säja.. du delger så många i dina ord vad vi inte har en aning om, men så lätt kan hamna i själv:-)
Kramar till dig o så en semla med en go kopp kaffe:-)

13:21
Anonym sa...

Kramar om dig varmt och länge.
Bodil

13:23
Christina sa...

Var rädd om dig vännen och skriv när du känner att du orkar.
Kramar till dig och Carolina.

17:22
Isabelle sa...

Stora styrkekramar!!!

19:10
Anonym sa...

Söta vän, håll ut!
Allt ordnar sig. Det låter som en klyscha, jag vet.
Men det gör det...
När du skrev som du gjorde, kom jag att tänka på min kusin Christine som bor i Vännäsby, hon pratar så som du skrev.
Så gulligt. Jag älskar Norrland och Umeå.
KRAM

19:28
Dubbelörn sa...

Jag finns här när än du behöver mig... Jag är den tysta, som bara lyssnar, utan ord, men med empati...

Så när helst du vill o orkar så finns jag här...

Varmste kramen i kväll o håller om dig länge, länge...

21:34

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)