... för att det måste! Tänk att man måste kämpa för att helt plötsligt kunna orientera sig i en vardag! En vardag!! En sån där dag som ska vara fylld med det som innehåller ens liv... disk, strumpor som försvinner, skratt, heja på grannen, ringa mamma, kramar, smulor i soffan, duscha, middagsmatsbekymmer, mera kramar, semesterplaner, köpa mjölk och hundmat, ställa väckarklockan..... ja, det där vardagsfotfästet vi går på!
När marken rämnar under detta vardagens fotfäste.... då avskyr man att diska ännu mer, strumporna förblir borta, skratten söks, man hejar inte på grannen, mamma ringer, kramas för hårt, smulorna i soffan ser man inte, duschar för att man måste, middagsmatsbekymret växer, kramas ännu hårdare, semesterplaner... vad är det? Handla mjölk... men glömma hundmat, väckarklockan... måste upp till vadå?
Nu säger jag inte att vi har det precis så här.... men känslan... känslan av hur meningslöst allting blir, och hur man hela tiden kämpar kämpar för att behålla åtminstone tårna kvar i det som en gång var ens trygga vardag... den är densamma!
"En gång var ens trygga vardag", skriver jag.... hur länge sen är det?
De senaste två åren har ju vår vardag varit allt annat än normal! Innan dess... var det inte riktigt så heller... för när... när började vår vardag förändras?
Nu är vardagens fotfäste iallafall borta....
..........
Lördag...
Carolina följde med mig på Pontus P-promenaden! Hon kämpar ju lite med vikten... och har följt med mig nästan varje gång den senaste veckan...! Vi pratar om allt från killproblem till kompisrelationer.... men mest pratar vi om oss.. hur det har varit... pappas sjukdom... hennes relation med pappa... hur det är nu.... vad som kommer att hända... och med mycket mycket pepp om att vi faktiskt fixar det här! Solen är på väg upp... Pontus skuttar och pinkar på vareviga snöklump... pappa har det bra.... och... ja, nu tar vi en dag i taget!!
(Men visst är det svårt att börja om.... som att lära sig gå igen...!)
Vi gick till mamma och pappa och löste melodikrysset med dem. En trevlig stund...
Städade lite.... man slipper ju tänka. Carolina lånade min dator...
Jag ringde till SE...! Å det var svårt.... för det känns som om jag sviker honom nu! Sven-Erik, nu ska du in på ett hem... för du kan inte bo hemma längre... jag kan inte hjälpa dig längre... så tänker jag.... men naturligtvis sa jag ju inte det!!
Han var på bra humör... och pratade mest om att han får så god mat där! Men han tyckte det var långsamt och trist just nu, men så var det ju bara han och "de som sköter om stället här", sa han. Rätt vad det var så frågade han: "Vad heter du då?" Jag vet inte om han försökte skämta, eller om han faktiskt inte visste! "Ja, vad heter jag?" frågade jag tillbaka. Då skrattade han bara... och pratade bort det! Sen frågade han: "Ja, vad gör du då?" flera flera gånger! En standardfras som han ofta använder nu....
Han frågade också hur länge "ska det här bli"? Jag ljög som vanligt: "nån dag till, gubben... men sen är det klart...och då blir det hem!" (Men jag tror det var min röst som kanske väckte ett minne hos honom... för han frågade inte om någonting alls här hemma!)
Jag lovade att ringa "senare"!
Gick på Willys och handlade...
Carolina bjöd på middag idag! Med efterrätt till... Lilla lilla gumman! Du är en alldeles underbar liten kämpe... och du sa: "Mamma, känns det inte lite skönt att du slipper laga maten idag?"
"Jo, gumman.... helt underbart.... och du är världens världens bästa!" svarade jag.
Då fick jag en kram....
Kvällen blev lugn och bra.... förutom en sak! Å det känns skämmigt och jobbigt att skriva om det... men sanningen var att jag tappade humöret och skällde på Carolina!!!! För att? Ja, och det är ännu värre.... för jag skällde på henne av precis ingen anledning alls! Det var bara som om... ja, jag vet inte... men ilskan kom lika oförklarligt snabbt som den sen försvann...! Skällde om hennes ostädade rum... som egentligen inte är speciellt ostädat alls! Skällde för att hon använt datorn så länge, så nu gick fläkten... och det gick knappt att skriva. Men Herregud, vad är jag för mamma egentligen???????
Hon blev så ledsen, gumman... så hon började gråta! Åh, vad hon grät!!! Mascaran bara rann... och hon fick nästan inte åt sig luften!
Åh, vad jag dog! Tog omkring henne och lät henne gråta.... och sa förlåt förlåt förlåt din dumma dumma mamma! Så satt vi länge.... och min ångest bara hotade. Jävla ko till mamma... känner jag nu också!
Men i gråtet kom också någonting annat.... hennes längtan och saknad efter pappa. Jag förstod nästan det... min ilska hade varit startknappen... men hon behövde få gråta! Vi pratade länge om det också... missade schlagerprogrammet på TV... och till slut så sa hon: "Mamma, jag vill bära pappas förlovningsring..."
Hon bär den nu om halsen....
Älskade lilla gumma, jag vet att du saknar honom! Mer än vad du kanske själv förstår just nu...!
Du bär vackra minnen... din pappa älskar dig.
Nu ska jag sova....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Kära Elisabeth vilken underbar dotter du har lagar middag åt dig och ni försöker få fotfäste igen det går sakta men säkert.
Det går inte att forcera sorgen den får ta sin tid och vardagen sakta men säkert! Men att gråta ihop och vara varandra så nära kommer att göra att ni kommer att klara det här tillsammans.
Jag förstår er smärta för det är ett sorgearbete ni har framför er. Hennes älskade pappa och din älskade man det gör ont mycket ont! Kära Elisabeth jag önskar er allt gott i världen! Många kramar till dig och Carolina från Tussegumman
Till det här finner jag inga ord... Å då är jag bara "åskådare"... Mina varmaste och största kramar till er båda!!!
Vad hemskt! Kan inte för mitt liv föreställa mej hur hemskt det är. Men en sak är bra och det är ju att du och tösabiten har varandra!!! Att kunna skratta,gråta,gräla och skälla är faktiskt väldigt viktigt! Såg ett program på tv:n i går om en familj vars lille son dog på sin 10 års dag och alla lade locket på. Sen fick mamman i familjen en sjukdom som gjorde att den för 30 år sen gamla händelsen dök up igen. En att döttrarna berättade för mamman att hon t om sökte bakom skolbyggnaden efter sin bror...som bara försvann och ingen sa nåt...
Ni kan prata du och carolin och det är så himla bra för er båda!!!Stor kram!!!
Kära Elisabeth. Idag inandas ditt inlägg hopp. Hopp om att framtiden för dig och Carolina kommer att bli bra.
Att du blev sådär arg på Carolina har egentligen ingenting med henne att göra. Det där kallas "förskjutning" inom psykiatrin. Man blir arg på fel sak eller fel person, när man bär på en ilska. Den riktas fel. Du är ledsen och arg på hela situationen så som den har blivit. Då kommer sådana här utbrott. Men de går över och ni har varann. Det är det viktigaste. Och du är ingen usel mamma för det. Tvärtom.
SE har det bra. Han skrattar och pratar, äter och sover. Han har inga depressioner, sådana "saker" i allt det bedrövliga som ni drabbats av får du fokusera på nu.
Ingen kan hjälpa att det blivit som det blivit.
Så fint av Carolina att bära pappas ring runt halsen. Tänker på er - alltid.
Kramar Nalle
Många kramar till dig och Carolina ni är riktiga kämpar! Tänker på er/Kramar Tussegumman
Det är inte lätt att hålla modet uppe. Det känns som att det inte är tillåtet att gråta för de som själva inte har upplevt att leva med en demenssjuk. De ser det ju som att personen i fråga fortfarande lever men för oss som ser det på nära håll är det ett liv i förändring, som man själv inte riktigt förstår. Jag tänker på er och skänker er många kramar. Jag tror att det kan vara en tröst för många att läsa din blogg för man vet att man inte är ensam.
Jag har nu suttit och läst lite på din blogg, Känner att jag vill skicka en varm tanke till dig. Visst skulle jag kunna skrivaen massa vackra ord men jag tror inte att det hjälper så mycket i den situation du är i just nu. Så jag Skickar en VARM STOR KRAM istället.
Många kramar till dej och din underbara dotter/elli
Elisabeth.
När jag tycker att det är svårt och sorgligt att läsa det du skriver - hur fruktansvärt svårt har då inte ni det.
Dagligen går mina tankar till dig och din familj.
Vid svårigheter tänker jag ofta på Mora träsk och deras "Tigerjakten".
"....man kommer till ett träsk och man kan inte gå över det, man kan inte gå runt det, man måste gå igenom det"
Så är det med de flesta av sorger och svårigheter vi får. På något sätt måste vi igenom - även om det är såååååå jobbigt att vi knappt orkar en enda dag till.
Ångest vet jag vad det är, men det andra har jag varit förskonad ifrån.
Kramar till dig från mig.
Ibland undrar jag om du inte under de här tuffa åren har dragit på dig en form av utbrändhet. Och när den sen är blandad med sorg, då blir det tuffa reaktioner.
Jag har frågat förr - har du någon bra kurator eller psykolog att prata med? Om inte borde du se till att hitta någon.
Var inte så hård mot dig själv. Det är inte konstigt om du tappar humöret. För fortfarande axlar du den starkas mantel. Någonstans måste de leta sig ut, känslorna och vanmakten. Även om du har locket på så sipprar de fram lite då och då. Det är så vi fungerar vi människor. Så försök att ha lite misskund med henne som är du. Hon har det svårt nu och behöver lite extra omsorg. Hon känner sig kanske så som Lars Björklund skriver i dikten Ingen.
Ingen
vågar följ
ända in
i sorgens dunkel
Ingen
vågar vara
länge nog
i smärtans tomhet
Ingen
vågar dela
och dörrar
slår igen
och stängs.
Ensam känner hon sig tror jag.
Men några är vi som sitter vid din sida, stryker en hand över ditt hår och håller dig en stund i handen. Bara så du vet.
Kramar om er och ni finns i mina tankar, alltid
Kram vännen
Styrkekramar till den modigaste jag vet.
En liten stund i taget.....
All min omtanke till dig och Carolina. K R A M !
Skicka en kommentar