... med honom i telefon. Samtalen fulla med ljug... brukar jag tänka! Som en liten glad- och peppanka så sitter jag på andra sidan luren, och försöker med min röst, och mina ord, ge honom de "rätta svaren" och få honom att med min röst känna lite trygghet. Orden jag använder känns inte fullt lika viktiga... då jag vet att han ändå har glömt dem i nästa minut!
Ibland kommer det en klar tanke... kanske med en fråga... och det är nog det svåraste! För det är då... det är då man så gärna vill ta till hoppet! Att han för stunden skulle vara lite friskare på något märkligt, magiskt vis! En hoppfull tanke, men som i sin tur leder till att man tror: "när han nu tänkte så där klart.... ja, då kanske han också är medveten om sin situation... och då måste han lida fruktansvärt..." tänker man. Då rasar snabbt den lilla hoppfulla tanken ner till djupaste förtvivlan... och man tänker: "måtte han inte förstå..."
Men så fort den klara tanken försvinner igen... så vet man ju! Han förstår inte... tack tack gode Gud!
Nu har jag nyss pratat med honom....
Han hade nyss ätit, lät uppåt och ganska glad - men längtade hem. Han visste inte att han hade fått vinterkräksjukan... och att han spydde igår hade han inget som helst minne av nu! "Nä, jag må som en prins" sa han. Han hade ju fått mat nu... sa han också... flera gånger!
"Men det värsta.... jag har ju inga skor.... bara dom här grå-tofflorna" sa han lite halv-förtvivlat!
"Men Sven-Erik, jag vet att du har skor där... jag har lämnat ett par där" svarade jag.
"Vart då?"frågade han.
"Ja, dom finns där i ett skåp... be sköterskan visa dig" sa jag.
"Ja, men där finns bara storstövlarna och sandalerna"svarade han, lite irriterat.
"Jaha, men vad gör du då?" hoppade han från skofrågan.
Den sista frågan "vad gör du då" det är en standardfråga som han ställer om och om igen... och det gör han nästan alltid när man pratar med honom. Och jag berättar... om och om igen!
Han längtar hem... är less.... och har ingen snus! Vill att jag ska komma och hämta hem honom... ! "Jo, men Sven-Erik... nu ska du bara ta de här proverna... sen är det klart" ljuger jag på en bra stund. När jag frågar om hans födelsedag som närmar sig (den 27/2) då han fyller 52.... han har ingen aning om vem det är som fyller år detta datum!
Jag lovar att ringa ikväll...
Det är som jag säger.... svårt med dessa samtal. På många sätt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
jo jag vet och förstår men man får hålla fast tanken om att han tycker det är roligt när man ringer
Tack för att du ringde sa han i går kväll..å mitt hjärta smälter till ...ja men jag ringer igen ..gör du ? va bra ..Tänk så att han blir glad också även om det är svårt att prata med honom och du har känslan av att du som du säger " ljuger " så ger du han glädje också.
bb
Å mitt hjärta blöder...är han bara 52 år, lika gammal som mej, tänk att vara så ung och få en sån fruktansvärd sjukdom. Vad länge har du förstått att han var sjuk.
Styrkekramar
Som du kämpar på vännen. Du är fantastisk.
Stora styrkekramar!!!
Tänkar på dig min söta vän och ger här mina varmaste styrkekramar.
Kära Elisabeth. Tror SE blir väldigt glad när du ringer och han får prata lite, även om det blir fel mellan varven. Förstår också det lilla uns av förhoppning som kommer då han verkar vara alldeles klar. Alla ord som du då skulle vilja ha fram till honom, men som måste hejdas i nästa sekund. Svårt.
Håller med den första som skriver här till dig ikväll, att du ger honom glädje, även om - du som du säger- ljuger. Du känner det som du ljuger för honom, men jag ser det som du försöker att låta bli att säga sanningen. Stor skillnad - för det är inget ljug som skadar, utan ett ljug som ger honom glädje.
Ha det så gott du kan ikväll, Elisabeth.
Stor kram från Nalle
En kram till Carolina också.
Sitter och läser dina inlägg och blir så berörd. Min älskade mamma dog för några år sedan och hon hade altzeimhers. Jag förstår såväl vad du går igenom, jag vet hur min pappa kämpade.
Lämnar styrkekramar till dig!!!!
Samma fråga om igen. När mormor blev sjuk så berättade hon samma gamla historier om igen, med lite detaljfel. Det var innan vi insåg att hon var sjuk och så arg hon blev när man rättade vad hon sa min lilla mormor, vad det stang i hjärtat och vad tårarna rann. Jag undrar om din dotter har hört talas om forumet unganhörig för nära anhöriga till demenssjuka, där kan man få stöd. Det har jag fått.
Skicka en kommentar