... fanns inte där. Han som var utanför, och som skulle ha känt sig både borta och vilsen i denna församling!
Jag pratar om Vårdplaneringen igår. Den som hade till syfte att planera den fortsatta vården för min man. Vårdplanering för Sven-Erik.... min man.... det femte hjulet! (Undrar hur många gånger jag skulle kunna skriva... "vårdplanering för min man" utan att fatta... och vill inte fatta heller!!)
Det var kuratorn, demenssjuksköterskan Eivor, handikappkonsulenten från kommunen, och så jag! Och det var tufft... så svårt att jag i ett läge tänkte ställa mig upp och skrika: "nu skiter jag i det här, nu går jag upp och hämtar min Sven-Erik... och sen åker vi hem".... men jag gjorde ju inte det!
Min känsla av overklighet... att vi pratade om någon annan... var nog tvunget! Och det gick ganska bra... ända tills demenssjuksköterskan berättade om gråtet.... hans gråt. Då...
Demenssjuksköterskan började iallafall med att berätta om hur Sven-Erik fungerar nu. Däruppe på geriatrikavdelningen hos dem. En dag där han inte stiger upp förrän han blir tillsagd... där han blir visad till toaletten, och var han har sina toalettsaker. Allt som händer under dagen... och hur han fungerar... och när det blir dags att gå till sängs så får de säga till honom, och följa honom till sängen. Allt detta berättar hon... mycket mycket detaljerat och bra om... men det känns hela tiden som om det är någon annan hon berättar om... någon demenssjuk person som inte heter Sven-Erik, och är den jag varit nära i snart 23 år... så kändes det ända tills hon berättade att han gråtit... fyra gånger!!
Då var det som om.... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.... jag hittar inte orden... men då började "gråtspindeln", som annars ligger ganska tryggt i magen, rusa med full fart mot strupen!!!
Hon berättade, att han hade kommit och lagt handen på hennes axel... hon såg att det var något fel.... de hade gått lite för sig själva.... och då... hade han gråtit gråtit gråtit.... länge. Det var en gång.... sen hade det hänt tre gånger till.... men han kunde inte berätta varför han var ledsen... bara gråtit.
Gud, när hon berättade.... jag ville bara rusa upp och hämta honom!!!! "Kom nu, gubben... nu skiter vi i det här... nu åker vi hem, så ska jag fixa lite fika åt oss.... du ska inte behöva vara ledsen... !" Men jag gjorde inte det.... kunde bara låta tårarna rinna... sitta och vara tyst... för jag kunde inte säga ett enda ord.
.... min Sven-Erik... vara ledsen... det här var tufft!!!!!!!!! Tufft nu också...
Sen fick jag berätta litegrann om tiden när han hade varit hemma.... hur vi hade det nu... och vad jag trodde om framtiden...! Det var svårt det också.... att måsta säga att man inte orkar..... vet att det inte går längre.... trots att jag alldeles nyss hört om hans gråt....
Kan livet bli mer svårt? Jag undrar det....?
Handikappkonsulenten lyssnade och antecknade.... sen sa hon: " Ja, att han behöver ett särskilt boende nu står ju helt klart.... vi kommer att fatta ett beslut imorgon (idag)". Var det blir är inte säkert... mer än att läkaren sagt att Sven-Erik inte ska gå vägen via något korttidsboende, utan gå direkt från geriatriken till det särskilda boendet. Det skulle bli för oroligt för honom annars...
Jag fick önska.... och jag önskade att han skulle få komma till det särskilda boende som finns på Tomtebo. Där finns ett boende för yngre dementa....
Så blev det bestämt....
Han blir kvar på geriatriken tills han får en plats på ett särskilt boende för dementa...
Det är tungt att skriva.... som om det gällde någon annan.... och jag var inte upp på avdelningen och hälsade på honom efter mötet. Det gick magsjuka där... och när jag pratade med honom igårkväll så mådde han inget vidare... mådde illa...!
Nu på morgonen har jag pratat med honom... och han har varit dålig inatt. Men idag sa han: "det var roligt att höra rösten på dig".... och "puss puss" sa han när vi slutade.
När jag hörde hans röst... tänkte jag bara på min lilla lilla underbara man.... som nu har gått vilse... som stod och grät så förtvivlat i famnen på en sköterska!!!!! Vill bara åka och hämta hem honom.... han får gråta hos mig.... vill men kan ju inte! Jag kan ju inte!!!!!
Förlåt Sven-Erik.... jag kan inte ens vara den som tröstar dig längre..... inte ens det. Inte ens det...
22 kommentarer:
Kramar Om. Länge.
Önskar jag kunde bära lite av din smärta.
En liten stund i taget....
Andas in och andas ut. Det går över.
Omtankeskramar.
Nu rinner det här också. Att du måste gå igenom allt detta svåra! Det är omänskligt, men ändå klarar du det. Jag frågade en gång mamma hur hon orkade med att ha barn, en sjuk mamma och jobb och allt och hon svarade: "Man orkar det man måste." Detänker jag ofta på
Kramar, vännen...
Kära Elisabeth. Ojojoj, det här var tungt att läsa. Och hur ska det då inte vara för dig att höra sköterskan tala om din man på det sättet.
SE kan inte tala om varför han gråter. Kanske han inte vet heller varför. Samtidigt så måste vi komma ihåg att SE inte reagerar som om han vore frisk. Förstår du hur jag menar? Vill inte uttrycka mig konstigt.
Men vi kanske lägger friska tankar i hans gråt. Vi tror att han gråter för att han känner av sin sjukdom, att han längtar hem, att ha är förtvivlad. Så tolkar vi gråten. Men SE kanske gråter för något helt annat. Kanske drömt något konstigt eller så. Jag vill absolut inte förringa gråten. Absolut inte. Så får du inte tro, men man kanske måste lägga ovanstående aspekter på det. Kanske.
När jag praktiserade på äldreboende, så var där en dement man som grät så förtvivlat när han såg min klocka. För att han tyckte den var så fin. Han kunde inte uttrycka det på annat sätt. Den berörde honom.Så fort jag kom och han såg klockan, grät han. Så gråten kan stå för egentligen vad som helst. Men det var mycket tråkigt att läsa ATT han gråtit. Han har ju inte tidigare visat det inför dig.
Jag tror att det blir bättre då han kommer till eget boende.Där ni kan ta dit saker som han känner igen, från hemma. Du kommer känna det bättre också. Så bra att där var lite yngre personer också. Och vilken rart namn på stället.
Jag är med dig vid din sida så länge du vill ha mig där Elisabeth.
Jag är din vän.
Kramar Nalle
Å Herre gud så fruktansvärt! Förstår inte hur du orkar!/ Stor Kram
Älskade vännen Elisabeth, vad svårt du har det nu, men du är så stark, tänk att orka ringa och prata med honom och försöka vara som vanligt, ja nu får vi hoppas att han får komma till det boende du önskat, där kommer han säkert att få det bra, så du kan känna dej trygg.
Många styrkekramar till dej vännen.
Älskade vännen!
*Kramar om* dig länge, länge....
Kära Elisabeth! Om det kan vara till någon tröst så tror jag aldrig att du kan få det värre någonsin än du nu har det. Samtidigt som du inser att du inte klarar av att ha din man hemma, eller hellre det att han får bättre vård borta än du kan ge honom hemma, har du skuldkänslor. Det är ju inte ditt fel att det har blivit så här - eller att han är ledsen ibland. Kan inte låta bli att undra om det var så klokt av sköterskan att så detaljerat beskriva hur din man gråtit.Det gör dig naturligtvis ännu mer förtvivlad. När det gäller konflikten med dottern förstår hon säkert vilken enorm psykisk press du är under nu. Men hon kanske behöver en egen dator nu att skriva på i lugn och ro och när hon känner för det. Styrkekramar från Musikanta.
Finner inga ord, ord som kan trösta i din svåra stund.
Lämnar min kram här till dig och Carolina och en värmande hand, kanske kan det hjälpa lite, vännen min.
Varje dag är ni i mina tankar
Kram
Tårar hör till både för dig och för honom, han är sårbar, men det är sjukdommen också. Det fungerar inte riktigt som det ska om jag förstår dig rätt. Han kan inte förstå varför han gråter. Svårt för dig, men du har gjort det bästa du kan just nu, du kan inte göra mer..Ger dig styrkekramar!!Du har gjort det bästa Elisabeth kan, du har ordnat för SE så bra det går, du har ordnat för dig och Carolina, så bra du kan, och du kan inte göra mer..Även om du vill!
Kram
Kära Elisabeth, idag har du verkligen fått mig till tårar. Jag sitter här och gråter. Jag förstår inte hur du orkar leva... du måste... gå sönder inombords verkligen. Kännas som att du trasas sönder till ingenting...
Jag vet att du tycker vi har fel när vi säger att du är stark, men du är verkligen det. DEt skulle inte förvåna mig iafll jag bara helt slutat andas om jag hamnade i den situationen. Jag skulle ligga som en hög i sängen och stirra i taket tills mentalsjukhuset kom och tvångshämtade mig i brist på annat. Ni är inte lyckliga, hur skulle ni kunna vara? Men ni ser en framtid, om än, svår, mörk och tung... men ni ser en liten glimt över den och inser att man kan fortsätta. Och ni försöker, och ni pratar, och ni gråter. Jag har inte er styrka. jag förundras er. Men jag förstår, att det känns som att ni slits itu av all kärlek ni känner, som försvinner från er.
Jag tänker på er varje dag, och det är frustrerande att inte kunna göra något konkret. Men jag tänker på er, och jag tror på er. Verkligen.
Vännen!
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå allt det som du nu så tappert går igenom.
Men jag kan känna hur jag skulle ha kännt det, hur overkligt det måste kännas..tårarna är inte långt borta. Jag vill trösta dig och säga att det kommer att bli bättre. För så är det ju.
Men först...sörja, gråta, älta, förbanna det som hänt. Och fråga varför och hur kunde det bli såhär!? Ingen kan svara på det, men frågan måste ändå ältas framåt och bakåt.
Förstår att du gråter när du hör att han gråter...
Har du någon att dela detta med, någon vän? Någon som lyssnar, som tröstar, som finns nära dig?
*Varmaste kramar*
Det gör ont i hjärtat att läsa det här! Stor kram.
Elisabeth.
Dina ord idag berör verkligen på djupet.
Kram från en mycket berörd Ingela
Nu storgråter jag också. Det gör jag iofs varje gång jag läser din blogg.
Du bidrar med mycket genom bloggen men allra mest med känslan av att verkligen fånga dagen, att ta till vara på det man har.
Tack för att du skriver!
Jag är här en stund. Läser och lyssnar. Kram
Önskar dig en skön natts vila och extra himmelsk kraft min vän/Kramar Tussegumman
Det där var riktigt tufft att läsa.
Vet inte har inga ord att lämna här utan en stor kram till dig.
jag tror din älskade man kommer att få den bästa vård han kan:-)
Du har varit är så stark i dina ord här .. bara önskar dig allt gott.
Kära vän!
Jag ska berätta om min svärmor: hon är dement sedan ett antal år men har tack vare bra och dyr medicin "stannat upp" i utvecklingen av sjukdomen.
Tyvärr har hon fastnat i det stadium då hela barndomen passerar revy.
Det existerar inte mycket annat...
Inte ens att hennes egen son har gått bort för två år sedan berör henne, det har knappt bekommit....tragiskt nog!
Det är bara hennes minnen från barn- och ungdomsår som gäller.
Ikväll träffades vi och jag berättade att jag hade i helgen lyssnat på en CD där min man var med och att det hade varit svårt och ledsamt att lyssna på hans röst.
Då släppte det lite grann för henne och jag såg att hon förstod, att hon var med, för då kom det sorg i ögonen. Tårarna rann...
En kort stund av medvetande om det som är nu...inte det som var för 50år sedan...
Jag tror att de drabbade för det mesta är lyckligt omedvetna om sitt tillstånd. Det kommer ibland stunder av insikt, men de är så korta att personen inte hinner lida under det ögonblick, de minuter eller timmar som det gäller.
De är inte sig själva längre och man måste påminna sig det hela tiden.
Önskar dig allt gott! Ta inte på dig för mycket bara!
Kram
Läste först nu övriga kommentarer och skulle bara vilja säga att jag håller helt med Nalles kommentar. Han/hon har alltid så fina tankar!
Att Du orkar skriva! För hos mig blir hela skrivbordet vått av tårar, så tufft ni har... och så vackert Du skriver och delar med Dig av Din smärta. Tack! Kram!
Säger som Bloggblad... det gör ont att läsa idag.
*kramar om*
Det är lika svårt att trösta någon som gråter som att sluta gråta själv. Jag skickar en hälsning till er med tröst det kommer bättre stunder men också sämre var beredda på det, ni klarar det. Kram
Skicka en kommentar