onsdag 20 februari 2008

Han sitter ensam därborta...

... och jag sitter här.

Det gör ont...

Vad väntar vi på... vårt liv tillsammans är ju slut.

Det gör också ont...

Vi ska inte köpa någon husvagn tillsammans.

Det ontet... det får vänta...
Upplagd av kl.

5 kommentarer:

Eleonora sa...

Håller om och kramar.

19:57
Gisan sa...

Släpp ut det onda så gott du kan. Styrkekramar...

20:01
Anonym sa...

Jag vet av erfarenhet att du finns med i hans tankar hela tiden fast han inte anske kan visa det så du förstår detta. Ge Carro många kramar från mej. Du e med mej hela tiden

20:46
Anonym sa...

Ja, det är ett tungt sorgearbete du gå igenom...
Tänker på dig!

21:25
Anonym sa...

Kära Elisabeth. Tänk om man hade det där trollspöt och kunde trolla allting rätt igen. Men det går ju inte. SE är på ett ställe och du på ett annat. Det var inte så det var tänkt i ert liv. Men vi styr ju inte våra liv helt själv, helt fullt ut, så snälla plåga inte dig själv med sådana tankar, om hur det kunde ha varit. Man brukar ju säga att: om inte OM fanns. Men nu finns det förbenade OMet, och vi har bara att följa med i livets alla vändningar. Det är grymt och oförståeligt. En tröst är att han troligen inte känner sig ensam. Han har sin "egen värld" att falla in i. Där händer det säkert mycket. Det är absolut svårast för dig. Ensam är inte stark. Sänder dig varma styrkekramar. Nalle

21:35

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)