... pratar de om på radion ikväll. Jag lyssnar.... men det är bara öronen som hör! Ingenting av det som sägs förknippar jag med mig, och den situation vi har levt, och fortfarande lever i. Ingenting! Jag blir nästan gråtfärdig av de tragiska livsöden som dessa människor har fått genom denna denna sjukdom... men inte för en endaste liten sekund så tänker jag på mig och Sven-Erik.
För att? Ja, jag vet precis varför... det är bara det att jag kan, och vill fortfarande inte acceptera att MIN SVEN-ERIK är.... detta förhatliga ord, som jag inte ens nu vill få in i huvudet... att han är dement. Nej. Inte det.
Att han berfinner sig på geriatriken... på en låst demensavdelning... ! Jag skriver bokstäverna, men ser inte raderna... för jag vill inte! (Kanske är det någe fel i min hjärna... eller så är det en ren överlevnadsstrategi just nu... jag vet inte!)
......
Idag hade jag tänkt försöka göra någonting vettigt... städa, tvätta, byta sängkläder.... det blev ingenting alls! Carolina åkte till skolan... och jag bara "var" här hemma, och gjorde ingenting alls! Ändå var jag på benen hela tiden... men det blev mest bara lite småplock här och där!
Ringde SE på geriatriken... han mådde bra. Men han var hungrig... och de höll just på att ställa iordning lunch när jag ringde... och det var nog det enda som var viktigt för honom... för det var det enda han pratade om.... att han snart skulle få lunch! Jag sa att jag skulle ringa "senare"!
Kuratorn på geriatriken rinde... vi pratade över en timme. Eller rättare sagt... jag pratade. När jag sa: "Det känns nästan som när någon har dött... han är ju borta", så svarade hon: " Ja, Elisabeth, det är vanligt att man känner så... och du har en lång sorgeprocess framför dig... det är ju inte som om när någon har dött... då får man ett avslut direkt. Men i en sådan här situation... han lever ju fortfarande... men är borta... er sorg och saknad kommer att följa honom tills den dagen då han.... ja... då blir det en ny sorgeprocess igen..."
Det enda jag tänkte, och kände, var: "Guuuud....!!"
Carolina och jag hade lite peppsnack när hon kom hem... hon var lite depp! Men det blev lite bättre sen...
Kvällen blev soffläge... förkylningen håller i sig. Även Carolina är dålig...
En tom dag är slut.... men inte saknaden. Den andas jag nu...
12 kommentarer:
Mina tankar och massor med kramar...
Kramar om länge, länge.
Kära Elisabeth. Vad bra att höra att du har fin kontakt med kuratorn och verkligen kan prata med henne om allt. Det är så viktigt.
Insikten om att SE är sjuk gör för ont i dig, för att du skall kunna ta till dig den. Det är inget ovanligt det heller. Det är en reaktion som de flesta anhöriga har. För hur skall man kunna acceptera att ens partner är så sjuk som SE är?. Den tanken har ju inte funnits förut i livet,då livet var fullt av glädje. Men nu skall den insikten trängas bland fina roliga minnen.Det blir för tufft och ohyggligt grymt.
Jag skulle så gärna vilja lindra din smärta.
Skickar genom cyberrymden, kramar fyllda av styrka att du även klarar denna dag på bästa sätt. Kram Nalle
Det är första gången du skriver om samtal med en kurator... jag hoppas du får många sådana. Och då inte per telefon... det är stor skillnad.
Många kramar, tankar och energier åt ditt håll..
Träffar du någon kurator, psykolog eller samtalsterapeut för din egen skull?
Om inte, försök beställ tid så du får professionell hjälp att bearbeta dina tankar och känslor.
Kramar från ett regnigt Västsverige.
Det är verkligen inte alltid lätt att fånga de fina ögonblicken. Jag tror att du gör det så mycket du bara orkar och förmår. På promenaderna med Carolina tror jag att det kan flimra förbi såna ögonblick, så snabbt så ni nästan inte märker dem. Så skygga och fjäderlätta. Men kanske att det också finns en känsla av att man inte får känna så, att lyckokänslan ska sparas i ett mörkt hörn till någon annan gång. Men man får känna en aning av glädje och lycka även i den allra djupaste sorg. Som en liten vindil kan den snudda vid din axel. Mota inte bort den utan låt den bara vara. En liten glädje över att det blir ljusare på morgonen, av talgoxens sång, av att Pontus P går lite lydigare i kopplet och att det finns fik att gå och fika på. Små små lyckor mitt i den gränslösa sorgen. Kanske är det min varma tanke som slår sig ner på din axel. Vem vet.
Varma Kramar
Jag är en av alla dina bloggare som följer dig varje dag. Jag sänder dig och Carolina massor av styrke kramar.
Kramar från Ugglan
Fy vilken grym sjukdom! Och att det har gått så fort utför! Önskar att det fanns nåt jag kunde göra! Tills jag kommer på nåt så skickar jag en varm kram!
Smyger in med lite varm vintoddy till dig som ångar av kryddnejlikedoft. Drick den långsamt och bara andas.
Kramar, vännen...
Jag är med dig på min vandring ska du veta, men ibland är det så svårt så svårt ..
Hoppas verkligen du har bra kontakt med specialister/Kuratorer läkare och andra.. det måste finnas någon anhörigförening där du/ni kan byta erfarenheter och bara finnas till för varandra..
Stor kram till dig .. det vet du:-)
Du har all och hela min förståelse om det du är med om och upplever.
Jag läser dina rader och det skälver inom mig. Det är som att leva två liv. Ett med och ett utan.
Kram
Skicka en kommentar