(Sven-Erik och hans mamma)
... att bära. Jag skulle ju vara mycket skruttig och fattig i både huvud och hjärta om jag trodde det! Jag vet ju att det inte är så.... och för en mamma.... att få veta att hennes älskade son har denna grymmaste fruktansvärda sjukdom... samma sjukdom som hennes man hade... få veta att han inte kommer hem mer.... det måste vara den tyngsta av alla livets sorger.... barnens väl och ve är väl det som bär ett modershjärta! För min svärmor är det så....
Idag pratade jag med henne... och berättade att Sven-Erik inte kan komma hem igen. Det blev tyst i luren en lång stund.... och så sa hon: "Säger du det!" Långsamt, och nästan viskande... och med ett vemod i rösten som fick mig att svälja hårt.... "Säger du det!"
Gud, vad jag önskar att jag hade sluppit.... men det var bara att svälja och försöka förklara så gott det gick! Jag försökte mildra så mycket jag kunde.... tack och lov (ja, jag skriver tack och lov, för i det här läget så är jag ganska tacksam för det) så är hon lite lite virrig... så jag tror, och hoppas, att hon ändå inte förstod allt så klart... att insikten nu får komma i små portioner... hon har det nog tungt ändå!
Till våren ska jag bjuda hit henne... och vi ska åka och hälsa på Sven-Erik...
..........
Sven-Eriks systrar sörjer.... jag vet det! De som har följt min blogg vet att våra relationer inte har varit de bästa... men nu är det borta! Det som har varit har varit... nu är nu... och allt vi har är varandra i den framtid som finns kvar. Det har flutit mycket vatten under broarna, och alla är vi en del av någon som står oss mycket mycket nära: Sven-Erik... och jag är oändligt tacksam för allt stöd och support vi får från dem idag!
15 kommentarer:
En hjärtevarm kram till dig och Carolina!
Ja, tänk. Ibland är man glad för glömskan... jag tyckte det var rätt skönt att tiden för min mamma flöt ihop och att hon inte kom ihåg allt.
Men det är skillnad med ens livskamrat - och så pass ung.
Åh, vad fina de är. Verkligen.
Du är så förståndig som berättar lugnt och sakligt till hans mamma.Det kan inte vara lätt att höra om att den älskade sonen är så sjuk att han inte kan komma hem igen. Alla som står SE nära bär ju på en sorg. Det är skönt att höra att hans syskon stöder dig , och att ni kan vara sams. Livet är för kort för att man skall se surt på varandra. Alldeles för kort.
Kramar Nalle
Det är alltid många som blir drabbade och det är så hemskt, skönt att ni är sams igen, livet är ju alldeles för kort för att vara osams.
Tillsammans är man starkare.
Önskar dig och Carolina allt gott och ni finns i mina tankar, det vet ni.
Kram vännen
Vad härligt att höra att du har flera omkring dig som förstår och kan trösta. Det behöver ni alla nu.
Kramar, vännen...
Jag blev glad när jag läste att du och dina svägerskor kan stötta varandra. Att du inte behöver bära så mycket alldeles ensam. Det finns fler som du kan dela allt det svåra med - prata med.
Många hjärtetankar från mig i Bollebygd
Vilket fint foto =) Tack Elisabeth för din fina kommentar =) Jag förstår att du har mycket nu men jag vill att du ska veta att dina kommentarer hos mig betyder massamycket för mig =) Blir så glad..... Det gör inget att det går ett tag mellan dem =) Kramar till er.....
Jag smög in här förut idag och tassade lika tyst ut igen. Jag vill att du ska veta det och känna att jag tänker på er.
Många varma kramar!
Ingrid
Den bästa nyheten på länge - SE;s systrar har förstått och kommit fram till dig och honom. Skönt. Så duktig hans lilla mamma är, måste vara hårt för henne att acceptera sonens sjukdom och kännas tungt att bära. Sköt om dig söta vän och hoppas du sover bättre nu på nätterna. Kramar + kramar
Ja du Elisabeth det där var det trevligaste och hjärtligaste jag hört idag. Visst kan man träta och vara gramse på varann, men i det långa loppet så är det ändå kärleken som segrar och så fint att du inte är ensam i dina tankar o göranden.
Ha det nu så himla fint du kan.. det där ordnar sig med tiden allt ska du se..
Kramar till dig från en av dina Liv-linor som inte varit så mycket i din kommentarbox på senaste.. så svårt med orden ibland. Hoppas du förstår mig:-)
Jag vet att Cyndee Peters,sångerskan du vet, skrev en bok när hn förlorat sin man. Den heter "Timme för timme, dag för dag : min väg genom sorgen. "
Jag har inte läst den och vet inte om det kan vara något för dig, men kanske...
Kramar,vännen...
Pratade med mor idag o hon berättade för mig vad du berättat. Även om det är tungt så lät hon vid gott mod och vi måste ju tro att det som nu händer är för SE:s bästa.
Jag tror även att du och Carro kommer att komma ur sorgen o kunna se klarare på framtiden om ett tag. Du vet, när man har sjunket det djupaste som går finns det bara en väg, och det är upp.
Även om det är tungt nu så är jag övertygad om att det kommer lättare dagar igen.
/CI
Det är ett stort och tungt lass du får dra. Inte nog med din egen sorg utan att behöva finnas för så många. Men jag är glad att du känner stöd hos andra också. Det är dig väl unt. Stora kramar...
Vad lik sig han är! :)
Glad att det funkar med familjen.
/Anna-Karin
Tittar in och lämnar några varma kramar till Er båda.
KRAM
Skicka en kommentar