... får vara lyckliga tillsammans, å ´att vi får vara friska".... ! De orden har jag skickat ditupp varje kväll i snart 23 år.
Jag läser både "Gud som haver" och "Fader vår" varje kväll .... och till dem en egenkomponerad lång ramsa där jag ber Gud hålla sin hand över både den och den... ramsan har utökats allteftersom åren har gått... men ingen har bytts ut i ramsan... och ingen har heller tillkommit på den senaste tiden.
Att läsa dessa kvällsböner hänger med sedan barndomen.... och ramsan har liksom bara varit den lilla personliga bönen!
De som känner mig vet att jag är väl inte himlareligiös, men jag har burit med mig hela himlapaketet så länge... och idag är jag ganska glad att jag ändå kan "ta ett snack" med Gud emellanåt...! Just nu gör jag det faktiskt ganska ofta... för jag känner mig både vilse och ensam. Jag har alltid haft en tro på att Gud har ett tänk med allting som sker, att jag kanske inte kan se det just då... men att det som skett har skett för att jag har något att lära mig!
Men nu.... nu förstår jag ingenting!!!! Hur kan det finnas en mening med det här? Att SE skulle få denna sjukdom? Sven-Erik? Som aldrig gjort en fluga förnär? Att jag kanske ska lära mig något... ja, det är möjligt... och det är okey... men vad? Och till vilket pris? Var han tvungen att bli sjuk för att jag skulle lära mig något? Min tro känns lite bräcklig nu....
... "att jag och Sven-Erik kan ge henne (Carolina) trygghet, kärlek, värme och omtanke".... läser jag också! Jag och Sven-Erik.... varje gång jag läser de orden så stannar jag upp... jag och Sven-Erik... friska, lyckliga och kunna ge Carolina vår kärlek... VI kan ju inte göra det idag... och ändå håller jag krampaktigt fast vid den tanken... till och med i bönen: "Jag och Sven-Erik..."! Jag vet inte varför....
.........
Idag när jag pratade med Sven-Erik så lät han orolig. "Ja, jag har nyss druckit kaffe... och tänkte bege mig iväg nu..." sa han.
"Vart då" frågade jag.
"Ja, härifrån" svarade han.
"Men Sven-Erik, det kan du inte... du måste stanna där tills de har tagit alla prover som du måste ta... du vet, för ditt blodtryck..." sa jag, och försökte förklara.
"Hur ska det bli" frågade han då.
Denna fråga ställde han om och om igen, och jag förklarade och förklarade... men han kunde inte förstå, fick inte ihop det alls!
När jag sa att han var tvungen att stanna där på sjukhuset, så sa han med bestämdhet i rösten att han var då inte på nåt sjukhus!
"Nähä, var tror du att du är då? frågade jag.
"Ja, på byggarbetesplats" svarade han.
Återigen började jag förklara, men när han åter igen ställde frågan om hur det skulle bli, då gav jag upp... och sa att batteriet till mobilen höll på att ta slut, och att jag skulle ringa senare!
Senare ringde jag upp på avdelningen... och sköterskan berättade att det var en annan patient som triggat igång de övriga med att säga att de alla skulle åka hem, beställa en taxi, och bara fara! SE hade till och med packat sin ryggsäck....!
Den underbara sköterska berättade hur de hade fått lirka både med honom, och flera andra så att de skulle stanna!
Så kanske, och antagligen var det därför han var så orolig....
Sköterskan frågade sen mig: "Hur är det med dig då... hur går det för er?" De har verkligen helt underbar personal där!
På onsdag, då SE fyller 52 år, så hoppas jag kunna åka upp och bjuda dem alla på tårta! Men de har fortfarande fall av vinterkräksjukan där.... så jag avvaktar lite med det! Annars får vi uppvakta närmare helgen... !
.........
Annars har dagen varit så bra som den kan bli just nu... Carolina och jag på Pontus P-promenader... varit och handlat... Carolina fixade middag.... tack gumman!
Vi tog oss igenom idag också...
16 kommentarer:
Stora varma kramar till dig Elisabeth!!!
En stor kram till dig och Carolina
Kram
Har inte kunnat sitta vid datorn längre stunder men har nu läst här hos dig...
Det är en ny väg du ska finna tillsammans med C, men sorgen tar tid o får ta tid...
Du vet var jag finns...
Varmaste kramarna till dig
Såklart du håller fast vid samma ord i dina böner. De ger trygghet. Fortsätt med det du. Även om förutsättningarna är förändrade så är dina önskningar desamma.
Vad uktig du är som tagit dig igenom ytterligare en dag. En liten liten stund i taget..... Du kommer att fixa det här!
((( KRAM )))
Tänker på Er och skickar en kram.
Visst är det orättvist! Att vissa drabbas av grymma sjukdomar och diagnoser - och vi måste bara acceptera och se på... Jag förstår inte heller vitsen med det och sjunger på en vers jag skrev en gång:
"Då kan du bara släppa taget, då får du hoppas på - att svar du får av livet, och att du ska förstå..."
Visst är det svårt att begripa vad som är meningen att man ska lära sig?
Inte kan väl Gud mena att man ska lida, sörja, förtvivla - för att det ska vara "mening" att man ska lära sig något?
Jag har tänkt mycket på det de senaste två åren och har ännu inte kommit fram till något. Det kanske klarnar sen...längre fram? Inte nu i alla fall.
Fortsätt i alla fall med din bön! Jag ber alltid Fader Vår - ibland flera gånger i rad, inom mig när jag har lagt mig.
Det ger lite tröst med de trygga orden!
Smyger in och lämnar en kram. Så mycket mer har jag inte ord för, mer än att det där med att be till Gud... Jag har nog slutat tro.
Jag hörde i någon TV-serie att någon skulle stämma Gud för att hennes son hade blivit sjuk. Ibland är det just det man skulle vilja.
Tusen kramar till dig.
Kära Eliabeth. Fortsätt med dina böner. Det är fint och ger stöd i svåra livssituationer. Jag tror inte att SE´s sjukdom bröt ut för att Du skall lära dig något! Nä, det vore ju helt fel, som att lägga skulden för hans sjukdom på dig.
Jag tror istället att Gud är en kraftkälla som hjälper oss igenom det som är och blir svårt i livet.
Va skönt att sköterskan kunde förklara för dig vad som hänt på avdelningen. Med all sannolikhet så var det det som patienten sa, som ställde till det för alla andra. Fint också att hon frågar hur Du har det. Önskar dig en bra dag, kramar Nalle
Dina ord de bara tränger och tränger djupare in i mig.. du beskriver dina känslor som det var en bilderbok. jag förstår att dagarna känns konstiga, men som jag sagt många gånger.. bara den/de som verkligen är mitt uppe i något som inte man själv upplevt, den/de kan sin historia.
Varma kramar till dig
Ibland undrar jag om livet på jorden bara är en kurs eller utbildning på ca 70-90 år som vi ska igenom för att gå vidare någon annanstans och vissa av oss får en lite svårare utbildning.
Kram från Emmi
Ibland tror jag att han däruppe testar man på nåt sätt men varför han gör det kan jag inte förstå! jobbar som kyrkovärd och har i balnd tid att få svar på frågor av prästen. T ex när ett barn dör...hur i hela Hissingen kan det vara så att föräldrarna skall tro att Gud har kallat hem barnet som bara var ett lån från himlen... Jag hoppas att fler frågar dej hur det går och hur du mår! Det är viktigt! Ni har resten av livet framför er./Kram
Hoppas du förstår vilken stor hjälp din blogg är för mig. Din förmåga att kunna sätta dina känslor på pränt är helt underbar.
Kan inte skriva mycket mer än att
där du nu är känslomässigt är nog botten och att jag hoppas att det vänder uppåt snart.
Det känns alltid skönt att få be till Gud i svåra stunder öven om man tvivlar ibland. För mig betyder tvivlet att man är en tänkande, levande människa.
Många varma kramar
Bodil
Jag ber med dig. Genom tro och tvivel, hopp och sorg, smärta och kärlek. Ber jag med dig. Och alla andra som bett, ber och ska be, ber med oss.
Inte har Gud någon mening med det onda, tror jag. Men Gud är med ändå. Genom det onda. Längst inom oss, i vår kärna, som är oföränderlig genom åldrande, sjukdom och död.
Vad härligt det var att höra din röst igen. Det var ju ett tag sedan. Vad får du al din styrka ifrån undrar jag? du peppar o ger råd till mej fast du har det så svårt själv med allt som hänt den senaste tiden med S-E. Skrev några rader till carros blogg idag. var rädd om er. nu har jag med klarat av ytterligare än dag
Kramar Bittan
Åhh,jag läser medan tårarna trillar på mina kinder,så gripande!
Måste vara fruktansvärt svårt för dig,sänder dig varma och tröstande kramar!Måste kännas svårt att se den man älskar förändras och inte minnas...Hittade hit genom min fina bloggvän Christina,hon har skrivit så rart om dig på sin sida.
Har också haft barnabönen och Fader vår med mig sedan barndomen,läser dom bönerna varje morgon och kväll..det känns så tryggt att be..är troende och ber till Gud varje dag,även om jag inte förstår varför man själv drabbats av svåra händelser och mist många nära och kära som man älskat!Kan bara ana hur svårt du har det..en sorg..där inga ord räcker till..
Varm styrkekram från Maria
Skicka en kommentar