... frågade han mig ikväll! Det skulle ju ha varit jag som ställde den frågan... när kommer du hem? Han frågad mig gång på gång... när kommer du hem?
Han vet inte var han är... igår hade det varit så slaskigt ute... när han körde dit.... men nu skulle han åka till scharlakansfeber... hade jag varit dit?
"Hur är det med dig, mitt lilla gullefjun".... sa han också igår.
Carolina och jag hankar oss fram... en dag i taget.... hon är hemma från skolan... vi låtsas på och försöker...
.... hur ska jag hitta några ord? Allt är overkligt...
Tack underbara underbara ni....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Elisabeth jag kan förstå vad du går igenom nu! Det går så mycket energi till att bara hitta sig själv i den nya vardagen. Skönt att ni har varandra du och Carolina och att ni kan prata med varandra. Fast ibland räcker oftast bara en kram och att man finns där för varandra. Du behöver vila mycket och försöka få all kraft du kan få detta tar så mycket energi! Du är inte ensam jag finns här när du orkar! Många kramar från Tussegumman
Jag tar dig och bäddar ner dig i soffan. På bordet står en mugg te och ur högtalarna kommer det lugna toner på låg volym. Jag stryker dig över panna och försöker ge dig någon timmes helande sömn. Styrkekramar...
...jag har inga ord, jag bara tänker på er, känner med er, våndas med er, hela tiden. Jag önskar jag/man/någon kunde göra något - men - ingen kan stoppa det som pågår.
Om tankar och webbkramar hjälper så skickar jag massor....
/Lena
Tid....orden kommer. Kram
Kära Elisabeth. Så tungt.
Skickar styrkekramar till dig och Carolina. En dag i taget, ett andetag i taget.
Önskar jag hade ett trollspö....
Kram från Nalle
Styrkekramar till min sötaste Elisabeth
Tulpaner och sol, värme och ljus, hopp och tro och massor med kärlek sänder jag till dig...hoppas du känner det! Jag har en undran; har du någon att tala med, en professionell som inte har S-E som patient eller så, utan någon som finns för Dig där du kan tala om dina behov och din sorg. Jag tror, vet, att det skulle kunna vara till hjälp. Allt gott till dig.
Förstår att det känns overkligt och underligt. Det tar tid att vänja sig. Både tanke, kropp och själ ska vänja sig vid det nya, så det är inte gjort på någon vecka.
Och har man levt ett långt liv tillsammans så är det klart att det känns. Man blir sammansvetsad. Det är som att en del av en själv har försvunnit.
Jag håller tummar och tår för att ni ska få det så bra som det går, sänder också styrka och kramar norrut!
Varma tankar till er, låt allt ta tid! Dina ord kommer tillbaka när det är dags...
Söker orden, finner dem ej. Sänder en kram till dig vännen.
Nu har jag läst här i ett tag och blivit så berörd att jag har haft svårt att hitta ord att skriva till dig.
Vad skriver man och vad säger man om något så oerhört tragiskt och sorgligt? Jag vet inte, men jag vill i alla fall lämna några rader.
All stryka till er och väldigt många kramar från en helt främmande människa som tänker på er!
Det är första gången jag är inne i din blogg och läser och jag blir väldigt berörd av vad du skriver. Jag var gift för mycket länge sen med en man som genomgick en oerhörd personlighetsförändring till det sämre(självorsakad dock men inte desto mindre sorglig). Men den dag kom när jag insåg att jag inte kunde förändra något och att jag bara förstörde livet för mig själv och för mina barn om jag inte bröt upp. Jag gjorde det bokstavligt och räddade mig själv och mina två barn till ett normalt liv. Du kanske också måste bryta upp bildligt och se till dig själv och ditt eget liv och framför allt dina barns och barnbarns. Din dotter mår inte bra förstår jag - men hon mår inte bättre av att du går omkring som en zoombie och tycker allting är overkligt. Fortsätt att vara snäll och rar mot din man och hälsa på honom men försök att acceptera att ingenting går att förändra när det gäller honom.
Stor kram från Musikanta
Förstår att allt just nu är svårt på alla sätt och vis...massor av kramar!
Du fantastiska människa. Ur kaos kommer ordning, orden och meningen. Men du måste ha tålamod (så lätt för mig att säga). Du fixar det här och det vet du. Stor kram
Styrka och omtanke till dig. (((Kramar Om)))
Det känns som om SE blivit sämre sedan han kom till hemmet? Jag kan förstå din vånda om det är så...
Kära söta, du har gjort rätt val, ingen kan säga annat!
Kan du inte ta dig lite egen tid snart, resa bort, koppla ifrån allt och bara vara Elisabeth?
Kram
Att acceptera förändringen som har skett med din kära make SE och framför allt ta till sig att hans sätt och tankar inte längre fungerar som innan det hände, är oerhört svårt. Hans sjukdom är grym för både honom er i familjen och jag hoppas att du får möjlighet att hämta krafter att ta nästa steg. Du får hela min medkänsla. Kramar från Nicoline
Min vän, i morgon är en ny dag.
Kanske en dag när solen kommer att lysa ett ögonblick på Himlastigen.
Kram i natten
Skicka en kommentar