... för det jag alltid har sagt: "Jag kan välja... antingen bryter jag ihop och dör, eller så drar jag ett djupt andetag och går vidare!"
Den meningen har jag ofta sagt, och försökt leva efter, när det har varit tufft i mitt liv... men som jag minns just nu, så har det egentligen inte varit så särskilt svårt att dra det där djupa andetaget... och gå vidare! Förrän nu...
Att dra djupa andetag nu... gå vidare... där varje minut är ett kaos... det är verkligen... så verkligen upp till bevis nu!
Det finns stunder då jag blir som ett tjurigt litet barn... vill inte alls orka. Vill slippa alla tankar på ansvar och måsten... vill gömma mig för världen... dra täcket över huvudet och låta allting bara fixa sig självt... det finns såna stunder! Då spindeln av all gråt och förtvivlan (ja, det känns så...) kryper runt i magen och söker kväva ett hjärta som har nog ont ändå.... Då krävs det all all all all min viljestyrka att ta det där djupa andetaget.... och jag tror... nej, jag vet, att aldrig har jag varit tvungen att ta till allt vad jag någonsin ägt av styrka för att ta oss igenom förrän nu.... för hennes skull!
Och för hennes skull orkar jag ju vad som helst... för det måste jag bara! Så är det... och så blir det! Jag måste få henne att tro på en ljusare framtid igen...
..........
Att SE blivit sämre, mycket sämre sedan han blev inlagd på geriatriken... skrämmer mig. Försämringen kanske är tillfällig... jag vet inte. Nu på tisdag har han varit där i två veckor... och han har inte en aning om var han är... ibland är han på något jobb... ibland nere på stan... ibland i Åsele. Ibland har han hållit på och fixat med saker under dagen... lagat traktorer, lagat bänkar och bord... eller bara arbetat! Ibland förstår jag inte ett ord av vad han säger... ofta har han varken fått mat eller säng... för han har ju nyss kommit. Han har varit ute och kört med bilen flera gånger, berättar att han varit ute och kört i snöslask och halka... och ofta undrar jag om han alltid vet att det är mig han pratar med på telefon... fast ikväll undrade han om jag inte kunde komma och stoppa om honom...
Jag har bara varit och hälsat på honom en gång sedan han blev inlagd...! Jag skäms och har dåligt samvete för det... men... att se honom... se och höra MIN... MIN Sven-Erik... vara så märk av sin sjukdom.... så borta... hans ögon... nej, jag skriver inte mer om det. Ont.
Men imorgon ska jag åka och hälsa på honom igen... och på torsdag ska jag på "anhörigträff" på geriatriken. Vi får se vad som händer då...! Men fram tills dess blir han nog kvar där iallafall...! Jag gruvar... både för morgondagen, och för vad som kommer att hända nu... jag gruvar och tänker... om han nu är så här dålig... om det fortsätter... kommer han att kunna bo kvar hemma då?
Jag skäms för de tankarna också... samtidigt vet jag nu att vi inte kan fortsätta att ha det som förut. Jag orkar inte... och framförallt... nu måste jag finnas där för Carolina. Men jag vet inte vad som händer...
Jag skriver MIN Sven-Erik... men det är bara det... att jag får ju inte ha honom kvar. Nog vet jag att man inte kan äga en annan människa... han är, och var viktig för så många andra människor också... det är inte det... men jag frågade alltid honom förut: " visst är du bara min"?... och han svarade alltid: "Ja, men det vet du väl..."
Nu är han INTE MIN längre... inte min.... inte inte inte
De senaste dagarna... all min tid till Carolina. Imorgon ska jag ringa hennes mentor på skolan... och berätta.. de vet ju om hennes hemsituation... men inte hur det varit den senaste tiden... vi/hon måste få lite hjälp och stöd från skolan nu.... vi har också blivit lovade en kontaktkompis från Umeå kommun, men jag måste ringa och stöta på. Jag har ju kuratorn på geriatriken att gå till ... vi pratas oftast vid på telefon... men jag har inte löst frågan med någon kurator till henne... måste ta tag i det igen!!
Skriver inte mer nu...
... bara tack... det djupaste och vackraste tack till alla er som står bakom... som förstår... som med era ord av omtanke och värme ger tröst och styrka nu... tack Gud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Det är inga små andetag du måste tvinga dig till. Jag förstår att det är svårt att orka sätta till de där extra krafterna. Men du är fantastisk Elisabeth! Det är tråkigt att höra att du mitt i alltihop måste trycka på för att Carolina ska få det stöd hon behöver. Får DU det stöd du behöver??? Det funderar jag ofta på. Att det är tungt att se och höra SE nu kan jag förstå. Men det är du och Carolina som behöver mest stöd nu. Det är ni som har det tyngst. Styrkekramar...
Ni går igenom något ofattbart och sorgligt just nu. Att förstå/inse att den man älskar inte är kvar längre även om ni kan prata med honom...hålla om. Själv är han lyckligt ovetande...
Att han ska komma hem Elisabeth är nog inte att tänka på. Du och C behöver få er tid nu, ni behöver tid till sörjande tid att leva...
De varmaste kramar till er båda
Hej! INGEN av oss alla som läser och kommenterar din blogg kan till fulla veta vad du går igenom nu. Vi kan försöka föreställa oss det väsrsta själv och utifrån det Försöka förstå. Kram/elli
Du är så duktig. Så modig. Så tapper. Du är fantastisk!!!
Självklart ska du dra ett djupt andetag och gå vidare. Men du ska bryta ihop också, då och då. Och sen tro på en ljusare framtid igen. För BÅDE dig och Carolina.
Den kommer. Jag lovar.
Känner du nåt i fickan som bökar runt så är det bara jag som sitter där och ger dig allt stöd jag kan under ditt besök hos SE idag.
Största kramen!!!
Styrkekramar till Er alla.
Kära Elisabeth.
Utan att jämför våra "öden", så har jag också alltid då det hänt mig eller någon i min familj något otäckt och grymt, tänkt precis som du. Vad ska jag göra ?: Endera dö eller gå vidare och gå igenom eländet. Man kan inte skicka någon annan." Så har jag tänkt, och nu ser jag att du har liknande tankar. Men visst är det tufft.Det finns egentligen inte några ord att sätta på maktlöshet.
Jag blir glad när jag ser att du skall på "anhörigträff". Likaså att Carolina får stöd av någon utomstående.
Jag funderar lite på vad läkarna säger om SE´s försämring, och hans möjlighet att komma hem igen.
Kan du ta med kort på dig och Carolina och sätta på hans bord? Kanske du redan har gjort det. Men det var en tanke som kom upp bara.
Du skall absolut inte skämmas eller ha dåligt samvete för att du inte varit hos honom mer än en gång.Snälla du, ha inte det. Lova.
Hela din energi går ju åt till att tänka på SE och hur det skall bli. Att du inte varit hos honom mer än en gång fysiskt spelar ingen roll alls. Du är så duktig med allt.
Du gör så gott du kan, och det är inte lite Elisabeth. Du visar din kärlek både till SE och Carolina, varje minut, varje sekund av din dag.
Kom bara ihåg det som jag och andra här skriver. SE är inte själv medveten om sina konstiga berättelser. Kanske det t o m är så att han i sitt inre har det bra?
Han grejar med det ena och det andra. Det är ni anhöriga som lider. Hans tillstånd (det som nu blivit försämrat) kan vara övergående. Vi får hoppas på det.
Å du Elisabeth....han ÄR fortfrande din. Förstår mycket väl vad du menar, att han nu tillhör sjukdomen. Men SE - innerst inne -, den som i själva verket ÄR din gamla SE - han tillhör dig.
Förlåt att jag skriver så långt jämt. Vill säga så mycket till dig vännen. Ha det så bra ni kan, du och Carolina. En dag i taget, ett andetag i taget. Kramar Nalle
Det är med sorg i hjärtat jag läser din blogg nu. Sorg både för att du har det som du har det och som du nog förstår en sorg även för egen del. Jag förstår ju vad som komma ska.
Du är så stark och jag vet att du klarar dig igenom detta också, fast det kanske inte känns så alltid.
SE har det ju bra där han är nu och det viktigaste just nu är ju att du och Carolina ska komma in i en för er ny vardag som känns bra.
Hoppas det löser sig med stöd åt Carolina så fort som möjligt......men vem har du som stöd???? Du behöver också någon!!!
De varmaste kramar
Bodil
Släng alla samvetskval över bord. Varje människa gör så gott hon kan och du har sannerligen visat både styrka, uthållighet och empati!!
Bra att du ska gå på anhörigträff. Där får du träffa personer som upplever eller har upplevt samma sak som du. Jag tror du får gott stöd av dem.
Kramar om dig och Carolina hårt och länge och hoppas det ger er styrka. XXX o OOO
Vet du, min första reaktion är att du gott kan tillåta dig att släppa loss alla tårar, lägga dig under täcket och gråta ut. Nu kan jag inte jämföra min situation med din, men jag gråter ofta och märker att det alltid alltid känns ett snäpp bättre när jag snutit mig färdigt. Problemen är kvar, men spännigen har släppt och jag orkar ett tag till.
Bäst är ju om du kan gråta ut hos någon som är proffs på att ta emot sådan sorg som du går igenom.
Det kommer att bli bättre.
Annbelle
Gruvar mig.... tänk det trodde jag var ett typiskt värmländskt ord men tydligen inte.
- Gruvar mig.... ett så perfekt ord hur man kan känna sig. Inte detsamma som "bekymrar mig", gruva sig är exakt vad Du gör nu med all rätta!
Ta vara på de stödpersoner som finns, tex kuratorn. De behövs och är bra i livet när det är så här!
Ta hand om Dig!!!!
Turtlan
Kram!!!
Det känns som om du kommit till en vändpunkt i ditt liv och börjar att se framåt igen. Hoppas att du får tillräckligt med kraft och styrka så att du kan uthärda allt det svåra. Styrkekramar från Musikanta.
Kramar till dig Elisabeth....Må det komma bättre dagar. Tänker på er........Puss & Kram
Å Elisabeth, jag har inga ord. Som alltid när jag läser om hur du kämpar.
Jag tror du måste inse att SE behöver mer vård än du klarar av att ge. Även om det gör fruktansvärt ont. Och det är tillåtet att tänka tankar. Det är inget att skämmas över att du måste ha hjälp. Framför allt måste du tänka på Carolina, precis som du säger. Jag förstår ju att det är svårt, man vägrar inse fakta in i det längsta, man vill så gärna och när det bara blir värre är det svårt att förstå, leva med det... Svårt är inte ens det rätta ordet.
Lite avlägset kan jag förstå dina känslor, kanske till och med veta hur det känns, men... Vad du går igenom vet bara du. Du är så stark Elisbeth, men nu snart måste du ha styrkan att inse att inte ens din fantastiska styrka och vilja kan få SE frisk igen. Du måste försöka ta det steget för att kunna gå vidare. För att finnas till för Carolina.
Att gå vidare och släppa taget om det som varit... det är det svåraste.
Tusen kramar till dig min vän.
Måste säga en sak till: jag läser dina inlägg och rörs till tårar varje gång.
Din historia är så gripande, så sorglig och så tragisk.
Du berättar så målande och vackert om din och SE's kärlek, er familjs kärlek och det som idag är i spillror av det.
Carolina som trots sin ålder ändå är ett barn som går igenom en sådan tung sorg, din egen sorg, så svår att bära...
Samla alla dina tankar från bloggen, en gång, när du orkar, och ge ut en bok.
Återigen, kram.
Jag läser även om jag inte kommenterar så mkt..vill att du ska veta att jag finns där och ser hur ni har det. kramar om..förstår din förvirring gällande SE..det är så enkelt när man är utomstående..men när man är närstående är det mycket värre.
Kramar till er båda..stora styrkekramar..
Tänkte på er när jag satt i bilen idag. Vet inte vad det var men ibland gör jag det, även om jag bara känner er genom att läsa din blogg.
Funderade över om SE blivit mycket sämre på geriatriken eller om han egentligen var sämre än du märkte när han var hemma... Att få allt på lite, åtminstone geografisk, distans kanske gör allt mycket tydligare. Samtidigt som gamla invanda miljöer så klart måste vara lättare även för en dement människa att finna sig till rätta i.
Jaja, bara mina lekmannafunderingar...
På P1: Kropp & Själ sent i morgon kväll samt på söndag är det ett program om hur snabbt allt kan ändras när en anhörig får demens.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1272
Skicka en kommentar