... och snart är det fyra veckor sedan SE lades in på geriatriken. Fyra veckor.... det känns som om det är tre dagar sen!! Men här inne i vår bubbla känns det så... och jag försöker förstå varför det känns som om hans långa, och verkliga resa där... känns som en sekund här??
När blev SE sjuk? Inte var det när han fick diagnosen i november 2005.... inte var det samma år som han på våren blev så förändrad, med ilska och misstänksamhet.... inte var det då! Det hade börjat långt långt tidigare.... med små, men nog så allvarliga tecken på att allt inte var som det skulle! Tecken som jag då tolkade som att han... ja, faktiskt inte älskade mig längre! Och varje gång... varje gång jag förde hans brister på tal.... att han inte hade några känslor för mig... varje gång fick jag känslan av att han hörde min utläggning för första gången! Hur många gånger frågade jag inte... "Men Sven-Erik, jag sa ju det här för två veckor sen... och det sa jag... och det... kommer du inte ihåg?"
Men visst kom han ihåg det, sa han.... och ändå var min känsla densamma.... men jag tolkade det som om han inte kom ihåg vad vi pratat om för två veckor sen, för att han inte älskade mig längre!
Inte visste jag att det var hans sjukdom... de första symptomen.... känslolösheten.... kylan.... att han inte kom ihåg det.
Hur skulle jag ha kunnat veta.... och ändå gräver det dåliga samvetet i mig nu.... varför varför varför fattade jag ingenting????
Men... sen blev det alltmer konstigt.... omdömeslösheten.... aggressiviteten.... initiativförmågan som försvann alltmer.... inte hela tiden, men i små portioner så förändrades bilden av honom allt mer! Det kan jag se nu.... mönstret. För nu vet jag ju....
Sen, och jag är inte riktigt riktigt säker på när hans dåliga minne blev ett större problem för honom! Bara att det också hade börjat långt innan våren/sommaren 2005! Nu har jag hittat minneslappar överallt i hans jobbkalendrar.... mitt mobilnummer har han uppskrivet på många många ställen. Det kan ju vara förståeligt.... men jag har också hittat vårat nummer hem uppskrivet på nästan lika många ställen! Allt har han skrivit upp... samma saker på flera olika ställen....
Hans chef berättade för mig att han hade förstått att något var allvarligt fel när SE flera gånger skickade in tomma lönerapporter. Men han hade trott att det var något stressrelaterat...!
Mitt första klara minne av hur dåligt hans minne fungerade, var när arbetsterapeuten var hemma hos oss sommaren 2005 och gjorde MMT- testet! Det som gick så dåligt... då jag chockad insåg hur verkligt illa ställt det var! Han hade helt glömt bort hennes besök efter en liten stund....!
Det finns mycket att skriva om det här.... tiden som varit. En lång lång tid som helt förändrade vårt liv.... fram till där vi står idag. De senaste två åren... efter att han hade fått sin diagnos ställd... så gick vi från att sälja huset... flytta hit.... tog hand om honom... sjuk själv.... Carolina som gjorde sig osynlig... till att han nu ligger på geriatriken, och väntar på en plats på ett särskilt boende...
En lång lång resa.... där allt kretsade kring SE och hans sjukdom.... och fortfarande gör... och kommer att göra så länge vi lever.... men nu... är det en annan resa som ska börja... och vi har inte ens landat än....
Det är därför, tror jag.... som det känns som om det bara gått tre dagar sedan han lades in... vi har kämpat så länge nu.... vi har inte riktigt kunnat vara mor och dotter på hela denna tid... vi har inte fått så många stunder och tillfällen tillsammans... att prata... bearbeta... vara ledsna... arga... skratta.... busa.... mysa.... prata igen...
NU gör vi det.... och det får ta den tid det tar!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Lägg inte på dig ansvaret att du inte förstod att det var sjukdomen som gjorde att han förändrades. Jag känner igen det där hos min mamma. Min syster och jag pratade om det häromdagen. "När tror du det började?" Hur ska vi kunna veta? Hur skulle du kunna förstå att det var en sjukdom? SE var ju så ung. Mycket yngre än vår mamma. Jag kramar om dig i tankarna varje dag Elisabeth. Tack för fina ord hos mig!!! Kramar...
Ha inte dåligt samvete för hur skulle du kunna veta?
Önskar er lycka till på er resa och hoppas att allt skall bli så bra som det bara kan.
En stor kram till er bägge♥
Snälla, lova att du inte anklagar dig för att inte ha sett...inte ha förstått! Hur skulle du ha kunnat veta vad SE drabbats av?
Jag har själv varit där, min man hade högt obehandlat blodtryck, vilket var en bidragande orsak till att hjärnblödningen han fick var så omfattande att det inte gick att rädda hans liv. Länge, länge efteråt ältade jag alla "om" och "bara" som hade kunnat sagts och gjorts. Men det tjänar tyvärr inget till...
Man bara gör sig själv mer illa. Och det är ju illa nog som det är...
Ni har mycket tid att ta igen, du och din "Skrutt-Kajsa", men ni klarar det! Den kärlek som finns mellan er kommer att hjälpa er igenom denna svåra tid.
Kramar
Det är nästan overkligt det liv du beskriver om dina senaste år. Och så klarsynt du nu i efterhand kan se hela förloppet - och kommer ihåg och kan sätta ihop! Att du dessutom skriver bra, kan uttrycka dig rätt och få ihop hela din familjs liv att bli till fascinerande läsning ... vittnar om styrka och framför allt vilja att finna vägen ut ... och tillbaka till att ena ni som är kvar i den omedelbara närheten.
Jag kan bara tänka på dig och känna med dig och hoppas även kunna göra något för dig .... kanske den dag du vet att SE är gott placerad och du kan tillåta dig en stunds avkoppling på annan plats. Du och Carro. XXX o OOO
Det är klart att man ibland undrar varför man inte gjorde det ena och det andra; varför man inte förstod, handlade annorlunda, men det kunde man inte in den situation, som man befann sig i just då. Jag tror att det var Sören Kierkegaard som sa: Livet kan bara begrundas bakåt men måste levas framåt." Och precis så är det ju...
kramar, vännen...
Kära Elisabeth. Hur skulle du kunna veta? Hur skulle du kunna förstå, hur det var fatt med SE? Du visste inte, för du hade inte den kunskapen. Då. Och den vetskapen om sjukdomen du har idag.
Så anklaga aldrig dig själv för att inte ha sett i tid, att din älskling var sjuk.
Det är helt förståeligt att man tror något helt annat.
Tack för att du berättar för oss om tiden innan. Ända sedan hans tidiga symtom kom, så har ju er situation varit minst sagt tumultartad. Och fortfarande är.
Men du har gjort allt rätt. Du kunde inte ha gjort på något annat sätt, i de tråkigheter som ni i er familj drabbats av.
Det är fint att du och Carolina har era pratstunder. Likaväl som hon behöver sin mamma mycket nu, så behöver du din lilla "skrot-kajsa". Tillsammans blir ni starka.
Kramar Nalle
Ingen ser de tidigaste tecknen. När mormor fick sin diagnos hade hon säkert varit sjuk i många, många år. Det var ohållbart redan då för henne att bo hemma så hon flyttade in på geriatriken i Huddinge, mittemot avdelning för hjärtsjuka barn tror jag det var. Strax efter kom hon till sitt boende och där har hon nu bott i över 2 år. Jag har haft det svårt men det är långt ifrån eran smärta, dina inlägg får tårar att rinna men de framkallar också leenden. Många kramar får ni.
Elisabeth min vän det är bra att det får ta den tid det tar sorg går ju inte att forcera. Skönt att ni bearbetar detta tillsammans du och Carolina. Jag tror också att det är viktigt att ni bearbetar det var för sig också.
Något dåligt samvete tycker jag inte du skall ha för du bryr dig mer än många om din man och dina barn. Det är lätt att vara efterklok men livet lär ju oss hela tiden den saken är klar...Skönt att det är er tid nu att ni får pusta ut och du och Carolina. Ha det gott min vän och ta hand om dig/Kramar Tussegumman
Hej!
Läser och grips av Dina dagar!
Tänk vad mycket Du har att delge till tex vårdpersonal och anhöriga!
Vill tipsa Dig om Karlavagnen på onsdag. Kolla in länken här:
http://www.sr.se/cgi-bin/p4/programsidor/index.asp?ProgramID=489
Varma tankar // Turtlan
Skicka en kommentar